IngemarE

Båt, bild på skrovet där den skall sitta och givaren o.s.v. ? Ovanligt att placera den nära fören, om det inte är ett framåtseende. Men då brukar lösningen att fästa in den vara väldigt begränsad av givarens utförande. Ett problem är väl att du har ett kontaktdon på givaren, som styr håldiametern. Visst kan man klippa och skarva ihop den efteråt, om man är noggrann och kan hantera lödverktyg. Jag har i några fall använt mig av en liten skrovgenomföring (av metall) som kabeln precis ryms i, och sedan fyllt resterande springa/utrymme mellan kabeln och hålet i genomföringen med epoxi. Gjutit in kabeln i genomföringen helt enkelt. Det har fungerat som en rätt säker och permanent genomföring.

Du får nog beskriva lite närmare vad som händer och inte för att få några seriösa svar överhuvudtaget. Nu är det ungefär på nivån "det är fel på min bil, behöver tips på vem som kan laga den". Är den stendöd, verkar den leva men går inte få någon kommunikation, "låter" det något ur den, verkar den snurra men det kommer ingen info/bild o.s.v. ? Vad är det för modell, ålder, vad har du för display för att visa radarbilden, ev. felmeddelanden, finns det ens spänning fram, drar den någon ström.....? Men bara genom att titta på bilderna ser det ju ut att ha varit en del fukt i den. Och är den mer än ett par år gammal (vilket den nog verkar vara) så lär det kosta mer än den är värd att få reparerad. OM nu felet är inne i radarn.

Ja, så snart laddspänningen överstiger cellens egen-EMK (som inte ens fulladdad i vila är över c:a 2,15V) så kommer den laddas och batteriet blir så småningom utjämnat och alla celler fulladdade. Om det är friskt, vill säga. Men om det är någon/några av de seriekopplade cellerna som halkat rejält efter är det som sagt tveksamt om batteriet kan betraktas som friskt längre. Visst kan man stressa bort både sulfatering och annat och förlänga livet lite till på dem i vissa fall, men det skall i så fall göras utanför båten och lite mer kontrollerat. Men det bästa är nog att batteriet får en långsam och lugn laddning till fullt lite då och då så även de en aning långsammare hinner ifatt, utan risk att de snabbast fulladdade cellerna riskerar att börja gasa. Detta är också i praktiken det som sker när de flesta laddare sänker laddspänningen till trygga nivåer (men över batteriets vilospänningsom fulladdat), t ex 13,8V. I synnerhet om det sedan får stå med den spänningen ett tag. Och egentligen kan man fundera på hur laddtillverkarna tänker med en så hög utjämningsspänning som 16-17V. Om nu några celler är lite "efter" så innebär det att de friska får proportionellt mer än 1/6 var av pålagd spänning. Då kommer det koka gas friskt i dem ! Fast å andra sidan kanske det just blir utjämnat, då man försämrar de som var bra så de blir lika usla allihop 😉. EDIT: Men du nämner ju också skiktad batterisyra p.g.a. stillastående batteri (borde inte gälla t ex AGM). Viss kokning gör ju att den rörs runt, så visst finns där en poäng. På batterer till solceller i t ex ett hus kanske. Men inte i en bil eller båt som rör sig. Om man istället syftar till att skjuta bort sulfatering och annan beläggning som gör vissa celler "tröga" så är det - enligt min erfarenhet - oftast betydligt högre spänning som skall till. Och egentligen är det ren misshandel av batteriet det handlar om då, som inte skall utföras med annat tillkopplat och i synerhet inte inne i en båt. Men liksom en del andra här på forumet har även jag ibland fått liv i hopplösa batterier på det sättet. Fast jag skulle aldrig mer lita på dem, och det är ingen procedur jag vill rekommendera eller ta ansvar för. Nej, man når full laddning även vid betydligt lägre spänning. T.o.m. ner till lite över 13V. Men det tar betydligt längre tid. Det är annars en vanlig missuppfattning att blybatterierna just kräver spänning nära gasningsspänningen kring 14,4V för att bli fulladdade. Anledningen att man ofta vill ligga nära eller ibland t.o.m. lite över den gränsen (i synnerhet kanske om man tillverkar laddare) är istället att ju högre spänning man lägger på, desto mer ström slukar batteriet i sig. Och därmed laddas det fullt fortare vilket ju laddtillverkarna gärna tycker är bra. För att ösa på spänning är ju i princip det enda sättet att få ett bly/syrabatteri att sluka i sig mer ström och därmed öka farten på laddningen. Visserligen vill ju vi båtmänniskor också ha snabbast möjliga laddning. Men om de 10-15% snabbare man kan få genom att höja de sista tiondels volten i värsta fall halverar batterilivslängden är det inte lika självklart längre.

Nu svarar jag eftersom jag tycker det också, kanske @ChristerN har en kompletterande åsikt 😉 Ja, den kan skippas. Dels för att den gasar batteriet och förkortar livslängden, dels för att ett (friskt) blybatteri helt enkelt inte är i behov av detta. Utjämning görs f.ö. kontinuerligt redan vid en lägre spänning på blybatterier, men det tar ju längre tid. Men tid finns ju när det gäller solpanelsladdning. Och om det skulle ha behov av rejäl utjämning så är det något i batteriets kemi som inte är riktigt bra. Att med (inte så) milt våld då försöka återställa det (snabbt) med hög spänning är inget som skall göras i båten. Sedan kan dessa höga spänningar vara stygga mot annan elektronik i båten (även om de bör vara designade att tåla det). Sedan är det ytterst sällan det i praktiken ens är möjligt att initiera denna mode (som alltså skall ge en riktigt hög spänning) med en solpanel som energikälla, ens manuellt. Batteriet (även ett fulladdat) kommer nämligen då försöka dra mycket mer ström/energi än vad solpanelen kan ge, och spänningen kommer därför aldrig nå upp dit. Om inte batteriet redan är kasst, vill säga. Just på en solpanelsregulator är alla "smarta" funktioner och spänningsmoder ofta rätt irrelevanta, eftersom energitillgången är begränsad och spänningen därför kommer dippa ner till en nivå där jämnvikt råder mellan pålagd laddspänning, strömmen batteriet vill sluka i sig och energin som panelen kan lämna.

Ett mycket enkelt alternativ som jag använder ofta. En spillbit av tunnare plywood (6mm t ex) funkar utmärkt. Skär gärna upp galonen med kniv först utefter det tilltänkta hålets kant för att undvika att hålsågens tänder sliter sönder det när du börjar såga.

Visst funkar det, i synnerhet om det är lackat och inte utsätts för alltför mycket konstant fukt/regn. Detta bord har jag gjort av två hyllplan (visserligen ek, inte furu) från Biltema, och det står fast monterat under just kapell på akterdäcket på vår nuvarande båt. Hade en liknande lösning på förra båten under många år och det var inga som helst problem med hållbarheten. Men det är viktigt som nämns ovan att hålla efter skador och slitage och att lacka skivan innan gångjärnen monteras så det är lackat även under dem (om man väljer en delad lösning, som min nedan).

Om man har slipat trärent och slätt kan man ofta fukta ytan med vatten för att få träet att resa sig lite efter sin ådring innan lackning. Kan förstå att det ser mer "levande" och äkta ut med lite träådringsföljande ojämnheter, men det är nog ganska ovanligt att man vill ha det så om det inte är rena vintageprylar man renoverar. I synnerhet på ett bord som skall torkas av är ju en slät yta oftast att föredra, varför man tvärtom t.o.m. slipar ner ev. träresning mellan de första lacklagren.

Ja, givarna är oftast fabrikat- och ibland t.o.m. modellspecifika. Med tanke på ev. montage i aktern istället - tänk på att givaren skall se "orört" vatten, och bör inte sitta i närheten av, och i synnerhet inte akter om propellern. Då kommer det bli störningar och sannolikt inte fungera bra alls. Likaså behöver den sitta så långt akterut på en planande båt att det inte kommer luft mellan skrov och vatten där den sitter. Du skriver inte vad det är för båt, återkom med det (eller bild) så kanske det blir bättre tips 😉

Jodå, det går bra. Men har du så mycket polyester att det droppar har du för mycket - du skall bara mätta/binda mattan. Inte mer. Det är lätt att "blaska på" lite mycket, dock. Och Båtbutikens vanliga polyester har precis samma konsistens som Biltemas (troligen t.o.m. samma tillverkare i vissa fall). De är i allmänhet heller inte tixotropa 🙂. Tänk också på att det är svårare att väta igenom väven ordentligt med en tixotrop polyester.

Ja, om man inte lägger distansmaterialet i ett rutmönster så man inte har några polyesterbryggor med jämna mellanrum mellan övre och undre laminatet. Då kommer ju mycket riktigt övre laminatet att kunna flexa fritt över en stor yta och styvheten vara mer beroende av distansmaterialets hårdhet, inte av distansen mellan laminaten. Och undre laminatdelen kommer ju inte hjälpa till speciellt mycket. Visst kan man ju göra så, men....🙄

Jag hade kört med Polyester istället för epoxi, men i övrigt armerat/förstärkt med matta enligt inläggen och tipsen du fått ovan. Just därför köra med polyester och inte epoxi, då det är svårt att få (vanlig) gelcoat att fästa på epoxi. Även en del färger är svåra.

Tänkte just samma sak. Vissa rollers är gjorda bara för icke-lösningsmedelsbaserad färg, eller att de i vart fall inte är kompatibla med vald färg. Har råkat ut för att något i färgen jag använt löst upp materialet i rollern, eller i vart fall fått det att lossna små bitar av, så ytan just blivit "skräpig".

Eftersom ni mycket sällan (som du skrev i första inlägget) ligger på landström lär det ju inte ha någon effekt på detta problemet. Transformatorn är ju inkopplad på inkommande landström och används för att bryta den "metalliska" DC-förbindelsen mot landströmsmatningen (och hindra DC-strömmarna), så om sladden till bryggstolpen inte ens är ansluten (vilket den alltså nästan aldrig är i ditt fall) så är heller inte transformatorn i funktion.

Är de magnetiska ?

Galvanisk korrosion tror jag inte på, däremot skulle möjligen elektrolytisk korrosion kunna vara inblandad (galvanisk = korrosion som funktion enbart av olika potential på metallen, elektrolytisk = beroende på främmande elektriska strömmar). Men för att få korrosion måste det vara en sluten strömloop, dvs strömmen måste ha någon anledning att ta vägen genom bultarna via vattnet och inte "rätt" väg. Hur är strömanslutningens status (främst minuskabeln kanske) mellan batteri och ankarspel ? Har du huvudbrytare till ankarspelet, är den alltid påslagen ? Oavsett är det dock väldigt extremt och ganska långsökt. Fast man skall också ha i åtanke att bultarna ju har hållit sedan 1990..... Hur vet du f.ö. att det är exakt de bultar och kvalitet som SeaSea m.fl. har i sortimentet nu som monterades där....för 35 år sedan ? Jag skulle inte hålla för otroligt att det inte alls är SÅ syrafast legering som suttit där. Ett sätt är att kolla med en magnet om de är magnetiska. Äkta syrafast är nästan inte magnetiskt alls, medan "vanliga" rostfria är märkbart magnetiska. Sedan syns det ju tydlig missfärgning av rejäl rost och korrosion kring de båda nedre, som verkar ha pågått länge. Ser det ut så bör man ju som rent underhåll kontrollera och helst byta ut dem, liksom genomföringar o.s.v. bör kollas efter något tiotal år eller så. EDIT: Eller menar du att den missfärgning som är på bilderna är ny och har kommit enbart under sommaren 2024 efter att du bytt till nya bultar ?

Finns även långtrådigt polyesterspackel för lite större ojämnheter, dvs armerat med lite längre glasfibertrådar. Blir därför väldigt starkt och "segt".

Polyestern är tillräckligt "vattentät", om det är det du menar. Gelcoat, färg och lack är bara för att få en fin yta med rätt färg. Den tätar inget speciellt. Epoxy är ännu mer tät mot molekyler i vattnets storlek, och används med fördel som spärr i flera skikt vid risk för blåsbildning i gelcoat som kan bli resultatet av fuktgenomträngning genom gelcoaten (dock ganska sällsynt på moderna båtar). Men min åsikt är att detta är väldigt overkill på din båt, i synnerhet som den ju inte kommer ligga kontinuerligt i vattnet år ut och år in. Jag hade nog snyggat till ojämnheterna med polyesterbaserat 2k-spackel (Biltemas funkar bra, använd t ex det korttrådiga för mindre ojämnheter) och sedan målat botten med antingen en 2K-färg eller helt enkelt med topcoat. Eller sprutat med samma färg även undertill, om du ändå ska spruta resten.

Det håller jag inte med om. Har målat på polyester många gånger redan ett par dygn efter plastning (aldrig väntat ens en hel vecka), och det har fungerat utmärkt. Oavsett om det varit 2k, billack på spray eller annan färg. Om det sedan varit ren tur alla gångerna eller om det mer är en myt med alla torkveckor kan man fundera på. Men när man lagar med 2k-polyesterprodukter generellt (reparation av plastkarossdelar t ex) på verkstäder så är det ju inga veckor det tar innan det går att lacka över.

Ja, det är riktig M3. Har nämligen nu ersatt ett par saknade skruvar med vanliga M3 vilket gick utmärkt, samt testade först en skruv från lampan i både mutter och gängsnitt (så jag inte fastnade med M3-skruven i lampans gängor om de bara var "nästan" rätt).

Tack för länken. Jo, den känner jag igen (det finns f.ö. flera av denna modell som varit ute senaste åren). Jag var faktiskt på väg att bjuda på just den men auktionsfirman skulle ha så hiskeligt mycket i frakt hit ut till "obygden".... Mer precisa åldersangivelser utan vidare evidens har jag dock lärt mig att man - tyvärr - bör ta med en stor nypa salt. Man kan tycka att de borde vara auktionsfirmorna som har koll, men det är inte alltid så. Den som jag köpte nu (den större modellen av den på fotot) finns mycket trovärdig info som gör gällande att den måste införskaffats till det hemmet den suttit i senast tidigt 60-tal. Är också riktigt tung metallstomme (verkar vara brons i mina, inte mässing), som är hårdlödd ihop. Men den kan säkert ha funnits att köpa "ny" under många år så 1970-tal också kan stämma. Och som du skriver finns ju hantverket fortfarande och säkerligen finns sådana som byggts senare, kanske med en tidigare modell som förlaga. Oavsett så triggade ovissheten om lampans ålder (och ursprung) mina funderingar om när vi gick över till metriska systemet i industri och hantverk 😉

Nej, det skulle jag inte tro. De är dessutom ganska stora och borde ha kostat mycket i frakt i så fall (otympliga och tunga, den jag just skaffat är 70cm i diameter och väger 12-15kg). Men veta kan man ju inte. Intressant inspel 🙂. De verkar f.ö. ha funnits som en serie snarlika i minst tre storlekar; har sett dem i 35, 60 och 70cm diameter. Här är en bild på den andra vi har sedan tidigare i samma rum, 60cm med 8 ljuskällor:

En fråga gränsande till OT kanske: - När gick man generellt över till metriska systemet på småskruvar, istället för tum ? Inser att det inte finns ett exakt årtal, men "panelen" har kanske lite exempel att ge. Har googlat men det är svårt att få en tydlig bild. Just bil/fordonsbranschen har jag själv hyfsad koll på. Här hängde ju tum med t.o.m. på Volvobilar (i alla fall på vissa ställen) en bra bit in på 70-talet. Sannolikt för att det var en hel del amerikanska delar. Minns också pappas mycket digra "skruvsortiment" från när jag var liten att där fanns både M3 och 1/8" som var snarlika. Men inte passade ihop. Pappa (född på 20-talet) använde dock gärna tumgängat även i "nya" konstruktioner på den tiden på gården. Men hur var det i den allmänna industrin och tillverkningen i Sverige ? Anledningen till att jag undrar just nu är att jag äntligen fått tag på ytterligare en äldre kristallplafond som är både pampig och ser antik ut, som de förra ägarna trodde var från 30-40-talet. Nu är det ju plastisolerade kablar i den, så även om det kan vara en senare renovering så tror jag mer på 50-talet. Vid genomgång upptäckte jag att några spårskruvar saknades som håller ihop stommen, och förutsatte att de var 1/8". Men de var faktiskt M3. Därav att jag började fundera på när man generellt (inte specifikt fordon/båtar alltså) i svensk industri började gå över till metriska standarden.

Måste vara något mycket speciellt sätt som Tudor räknar på, för en enkel Googling ger att Tudor 350 är på 12V/80Ah. Dvs ganska standardstorlek. Vilket ju bör bli 960Wh (12x80Ah), inte 350. Men det står faktiskt 350Wh på batteriet.....

Ett batteri som stått urladdat ett tag (vilket dina sannolikt gjort innan du upptäckte det) har ofta skadats och varken tar eller kan lämna mycket ström längre. Det är ju batteriet som bestämmer hur mycket det skall "sluka i sig" i laddström vid en viss pålagd spänning (när det är bly/syrabatterier), och vad den strömmen blir kan man inte göra mycket åt. 0,8A låter ju väldigt lågt, men även spänningen (13,2V) är ju låg. Å andra sidan kan laddaren ha detekterat att batterierna inte längre vill sluka i sig någon ström (0,8A är ju nära noll) och då sänkt spänningen till en riktigt låg "underhållsspänning". Normalt sett händer inte det förrän batterierna just är nära fulladdade, men här har du sannolikt batterier som inte längre är friska. Du skriver 15%, men på bilden tycker jag det snarare ser ut som stapeln är på kring 65% ? Samt att laddströmmen är 29A (vilket kan förklara 13,2V eftersom det som laddar går på knäna och sänker utspänningen så det batterierna vill sluka i sig inte överstiger dess maxström). Men samtidigt kan ju den laddaren du skriver du använt "bara" lämna 15A, så jag får inte ihop din bild med det du skriver. Är det en lånad bild från nätet och inte en bild på din mätare ?

I vår båt är det minst lika mycket observation av den momentana strömmen (in och/eller ut) som inte bara jag utan även andra i besättningen uppskattar. "Vad är det som drar ström nu, allt är ju avstängt ?". Nja, någon hade glömt släcka inne på toa....