heimlaga

Det är svårt att säga i den här vinkeln men jag tycker den påminner litet om en coble som har varit roddbåt från början och blivit motoriserad i Sverige. En riktig motorcoble har ju samborden uppvikta som en halvtunnel för propellern så de kan stå på botten vid ebb utan att skada propellern och så är bodarna mer utlagda. De äldre roddbåtarna var däremot så gott som flatbottnade i aktern och ofta litet mindre utlagda bogar. Vi behöver fler bilder!

Jag håller med. Uppenbarligen en ganska välformad öppen båt möjligen med fördäck som någon halvblind hobbysnickare har satt vindruta och sargar på. Träbåtsbyggande har i alla tider och med väldigt få undantag handlat om styckevis produktion eller små serier på högst några tiotal likadana båtar. Tycker den där ser engelsk ut i formen så man undrar ju om den i tiden kan ha varit skeppsbåt/jolle på något fartyg.

Vad är det som är galet med gamla motorn? Lager brukar gå att byta. Kolborstar också. Om det riktigt kniper kan man till och med linda om brunna lindningar och byta ut kollektorn mot någon annan lämplig. Jag har gjort den operationen en gång på en 220 volts fräsmotor och det borde vara enklare på en motor som är byggd för 12 eller 24 volt.

Jag skulle sälja dem och köpa en mindre. Personligen skulle jag leta efter en begagnad Bukh DV24 eller om jag vill ha extrakrafter en DV36. Slitstarka robusta motorer med cylinderfoder som gör dem lättrenoverade och förvånansvärt litet vibrationer. De verkar nästan omöjliga att slita ut om de är sötvattenkylda. Saltvattenkylda versioner rostar ibland sönder inifrån. -Om vi jämför så har min farbror den där 30 hästars Perkins motorn i en 29 fots deplacementsnipa som är aningen slankare i förhållande till längden om man jämför med din. Man kan väl gissa att effektbehovet ungefär motsvarar din båt. Den kommer upp i skrovhastigheten långt före full belastning. -En bekant hade en fyrcylindrig BMC diesel ur en Nuffield traktor i sin snipa som var någonstans mellan 28 och 30 fot och både bred och djup så jag gissar att effektbehovet var aningen större än din båt. Motorn var överdimensionerad för båten. Den motorn finns i olika versioner med olika effekt och det här var en av de svagare modellerna så jag gissar på 55 hästar. -Ibland ser man Wickström W2 motorer i snipor i 27-fotsklassen men de båtarna är i allmänhet slankare och mer lättdrivna än din. Jag har förstått att en W2 som väl ger ungefär 15 hästkrafter på bensin är i minsta laget men på 60-talet ansågs det tydligen räcka. Jag tycker det ser klent ut. -Min förra snipa på 22 fot nådde skrovhastigheten på strax över halvgas med en Bukh DV10 på 10 hästar. Den var proportionsvis litet slankare än din. -Min nuvarande snipa med liknande skrovform med 23 fot lång har haft en Volvo-Penta MB10 som väl gav 10 hästar på petroleum (fotogen). Det räckte gott åt en yrkesfiskare i många år och den nådde skrovhastigheten på strax över halvgas. Så fort jag hinner blir det motorbyte till Bukh DV10. Originalbåten som användes som gjutform vid bygget av den här båten hade en 8 hästars Bernard. Jag har förövrigt sett en gammal genomrutten drivnätsbåt från Skaftung det vill säga en ganska djup snipa på omkring 30 fot med 8 hästars Wickström motor. Det lär ha fungerat bra på sin tid och den lär någorlunda ha kommit upp i skrovhastigheten ännu på 60-talet och om jag minns rätt var motorn tillverkad omkring 1915. Riktigt hårt kan det alltså inte ha gått åt motorn om den hängde med i 50 år i yrkesbruk. Nu var det här ett extremt exempel som jag inte skulle ha som riktmärke i nutid men det visar ändå hur litet kraft som egentligen krävs när man börjar hårddra frågan. Även om det som antogs vara 8 hästkrafter år 1915 kanske skulle vara 10 eller rentav 12 hästkrafter enligt nutida DIN mätmetoder. Har du utrymme för en så stor propeller som dina jättemotorer kräver? Dessutom blir det väl att byta propelleraxel och hylsa till grövre grejor.

Enligt en snabbsökning på nätet var originalmotorn en Perkins P4.107. En motor som brukar gå att få tag på billigt när någon skrotar en gammal Massey-Ferguson skördetröska. De finns i många gamla säcktröskor från 60-70-talen. Tyvärr har den motorn en svaghet i topplocket. Det är för tunt gjutgods mellan förkamrarna och kylkanalerna så topplocket brukar spricka där och så börjar de hosta och ryka vitt. I skördetröskor höll de i allmänhet bra men i båtar verkar belastningen bli större för där är inte topplockshaverier så alldeles ovanliga ens med sötvattenkylning. Min farbror har en sådan motor i sin motorbåt så därför vet jag allt det här. Jag har skaffat två "nya" motorer åt honom. En för 300 euro och en för 50 euro. Så han har att ta till om/när topplocket spricker Nåja...... till saken. Originalmotorn hade en effekt på ungefär 30 hästkrafter. Skrovet är tydligen ett deplacementskrov som inte ökar farten nämnvärt hur stor motor du än sätter dit. Det bara gräver ned aktern djupare när skrovhastigheten överskrids men fortare går det inte. Vad skall du då ha de där jättemotorerna till? Bogseringsarbeten? Jag skulle satsa på en motor i storleksklassen 25 till 30 hästar.

Den boken gör träbåtsrenovering till någonting fenomenalt svårt och komplicerat. Trä är trä då som nu och är en bit dålig är det bara att byta ut den mot en ny likadan. Råvaran växer i skogen. Svårare än så behöver det sällan vara. Är båten klinkbyggd eller kravellbyggd? Sprickor på 5mm längs hela bordlängden sväller knappast igen ordentligt. Dessutom försvagar de skrovet. Antingen byter man bord eller så fräser man upp sprickan och passar in en ribba och limmar fast. Jag kan byta bord och det är väldigt arbetsdrygt men egentligen inte särskilt svårt. Jag har aldrig fräst upp och reparerat sprickor men jag har hört från mycket trovärdigt håll att det går om man kan konsten. Jag vet inte hur svår den konsten är. Är spanten som skall bytas sågade eller basade? Om de är sågade är det rakt eller krokvuxet virke?

Är inte de Terhi Nordic 6020 byggd av ABS plast? En termoplast utan glasfiber i. Går inte att reparera med glasfiber och harts men det kanske finns någon annan metod?

Jag vet att det finns folk som magnetiserar om tändmagneter. Du kanske skulle fråga på www.maskinisten.nu. Där hänger det en del trevliga typer av det slaget. Säger en som har lindat om ankaret på en brunnen elmotor men inte ännu magnetiserat någon magnet.

Du har gjort en beundransvärd insats Mr-m och vi har alla goda skäl att lyfta på hatten för det men du har också haft tur. Att arbeta och investera förnuftigt och skaffa sig en vettig utbildning så som du har gjort och gör ökar sannolikheten för att lyckas men det ger inga garantier. Den sista biten handlar om att ha tur. Själv är jag i ungefär samma ålder (38 år) och har arbetat allt jag har kunnat sedan tonåren och skaffat mig en utbildning och snålat och investerat och gjort allting rätt enligt utomstående bedömare men jag har haft otur med omständigheter som inte kunde förutses och som låg helt utanför min kontroll inte bara en utan flera gånger och därför har mina ansträngningar nätt och jämt räckt till för att inte hamna på socialbidrag med åtföljande påtvingade försäljning av den lilla egendom jag har. Det är en insats som jag är stolt över för jag vet att om jag hade haft otur en eller två gånger mindre hade jag varit minst på din ekonomiska nivå i dag. Ingen vet om du är arbetslös i morgon eftermiddag. Ingen vet om ditt hus har ens halva marknadsvärdet kvar om ett år. Ingen vet om du faller av en byggställning i morgon och så fifflar arbetsgivaren med olycksfallsrapporten och plötsligt heter det att du har varit i en trafikolycka på fritiden och du kanske inte har råd att stämma det stora försäkringsbolaget till domstol och processa mot sjärnadvokater i 5 år samtidigt som du är sängpatient och har kronisk värk så du ser gröna smågubbar. Ingen vet. När man har haft en lång följd av tur som tillsammans med hårt arbete och förnuftiga val har gett framgång är det lätt att börja tro att framgången är given....... men det är just när man är på topp som det finns möjligheter att lägga undan för sämre tider som brukar komma förr eller senare. Jag har genom åren lärt mig att det finns många fler sätt att förverkliga drömmar än att ta stora lån och köpa det man tror man vill ha. Med några smärre justeringar i drömmen kan man sänka kostnaden till låt oss säga 30% och så letar man begagnade delar och tillverkar somliga delar själv och så plötsligt har man drömmen förverkligad för 10% av vad det skulle ha kostat att rusa iväg och köpa. Det brukar krävas en del hårt arbete och mycket tankemöda längs vägen men sådant är vi ju inte rädda för. Jag vet att många andra väljer att köpa båtar och snöskotrar och bilar och andra konsumtionsvaror för lånade pengar men det finns också människor som fullt medvetet väljer att riva asbest utan skydd och att köra bil utan säkerhetsbälte och att köra traktor på rutten våris utan att ens ha takluckan öppen. De gör det men vi behöver inte göra det.

Då jag köpte "nya" motorbåten var det en black jack i den men eftersom man måste skruva loss rodret av hjärtstocken och axelflänsen av axeln varje år så man sedan kan dra ut axeln och smörja blackjacken så blir det en traditionell packbox den här gången om jag bara kan få tag på en som inte kostar en massa pengar. Du skrev att du bytte till en RMTA axeltätning Innebär det att din gamla packbox blev över? Är den till salu? Hur grov är axeln? Jag har redan en lämplig begagnad 25mm packbox men den är utsliten inuti efter många års snednötning då motorbädden hade satt sig i en annan båt. Alternativet är att svarva ur den och passa in en mässingsbussning.

I gamla träskutor brukar det ju ligga en del sågspån och tveittar under garneringen. Sådant som har hamnat där vid olika reparationer genom åren. Det går ju att städa bort det mesta men en del lämnar alltid kvar...... och vi vet ju inte hur noggrant ägaren hade försökt städa i alla hålrum. Då vattnet steg flöt väl skiten loss och fastnade i pumparna. Lyfter man en träskuta med luftkuddar finns det väl en ganska stor risk att däcksbalkarna slits loss från balkvägarna. De hålls ju bara fast med en bult i var ända. Då lossnar hela däcket.

Jag har ingen erfarenhet av norskekysta men en del erfarenhet av kvarken och sydligaste hörnet av Bottenviken. Rest allmänt har vi sällan någon hög sjögång här och när det blir råskväder är det oftast korta avstånd när man vill söka skydd. Inget tidvatten och inga strömmar att bry sig om. Den stora risken är inte vattnet utan det som är under vattnet. Eftersom vattnet är grunt och fullt av stenrevlar kors och tvärs blir vågorna ofta extremt korta och branta även om de inte är stora. På många platser går vågorna i kors styrda av grynnor och stenryggar på bottnen. Framför allt måste man veta exakt var man är om man inte skall gå på grund på någon sten. Sjökorten är opålitliga och kusten låg med få tydliga landmärken så det gäller att hänga med i navigationen och veta var de outmärka grynnorna är. Har man stengrynnorna och navigationen under kontroll och en båt som tål branta vågor och inget hembränt i kroppen då är riskerna minimala.

Jag föredrar att göra allt för att hålla mig osmittad. Ingen vet hur länge immuniteten håller och med tanke på risken att få evig immunitet på tjälfritt djup i österbottnisk lera så är det verkligen inte värt att ta några risker i det här skedet.

Det skall inte vara spackel. Hybro skrev det och jag upprepar det. Man slipar ned kanterna vid båda sidorna av sprickan så att man får liksom en snedlask mellan gammalt och nytt glasfiberlaminat och sedan plastar man över sprickan med polyesterharts och glasfibermatta. Först små bitar matta och sedan allt större bitar i lager på lager tlils reparationen är minst lika tjock som ursprungliga tjockleken. Sedan slipar man reparationen slät och fin och om man vill kan man spackla med polyesterspacel innan man stryker på topcoat.

Det där är ingenting jag skulle ge mig ut på större vatten med innan borden är bytta. Om det inte är absolut nödvändigt för att till exempel transportera hem båten för reparation men då skulle jag skruva en stor lapp över hålet och se till att ha med extrapumpar och trävirke och poluretan och plastsäckar för nödreparationer och en följebåt ifall pumparna inte orkar hålla relingen över vattenytan.

Om jag det visste....... rent allmänt är det ju svårt att åstadkomma pålitliga limfogar i ek. I synnerhet mellan delar som har litet olika fiberriktning eller rör sig i otakt. Därfdör tycker jag att sikaflex låter vettigt på ett sånt där ställe men jag vet inte. På min gamla snipa som var byggd i gran var alla de där fogarna limmade med resorcinollim.

Haha........ en ansträllning som byggnadsarbetare med kollektivavtalsenlig lön och lagenliga förmåner och nästan lagenligt arbetarskydd och vettig chef är så seriöst som någonting kan vara.... eller vad inbillade du dig;-) Ett väldigt bra beslut när allt annat som erbjöds var antingen ocker eller rysk roulett. Riva asbest på svart utan skydd....... platschef med ett års oavlönad prövotid....... resemontör som skulle bekosta resorna och inkvarteringen själv på 12 euro i timmen före skatt för effektivt arbetade timmar. Vad hade du valt?

Själv fick jag också höra under krisen 2008 att jag var kräsen och lat när jag lät mig sägas upp från det arbete jag hade och vägrade att ta emot de arbeten som erbjöds. Uppsägningsorsakerna var enligt arbetsgivaren att jag citat "inte betalade avgifterna" det vill säga en betydande del av lönen som skulle betalas tillbaka åt honom kontant utan kvitto och att jag inte utförde arbetsuppifter som han gav order om det vill säga inte rev asbest utan skydd och att jag citat "hörde till en kriminell organisation" och vägrade gå ur den. Organisationen i fråga var facket och A-kassan. Arbetena som erbjöds var av samma slag eller rentav värre. Nåja...... jag bodde hemma hos mamma och pappa medan jag övervintrade krisen och så fort det gick att få en seriös anställning började jag arbeta på ett bygge. Enligt många borde jag själv också vara deprimerad missbrukare men vem har tid med sådana dumheter. Ju fler motgångar man har haft destu mer tid har ju gått åt till att sätta livet på fötter gång på gång. Någonting är grundligt fel om folk växer upp med en så enkelspårig livssyn att när allt inte går exakt enligt planerna ger de upp och blir sittande...... eller börjar missbruka. I grunden är det ju föräldrarnas fel om en generation växer upp med en sådan förvriden världsbild. Jag hade ju vuxit upp med vetskapen om att sånt där brukar hända oss i släkten och att då är det bara att försöka så gott man kan så brukar det ordna sig till slut.

Mja...... Pettersonbåtarna är väl i allmänhet någon sorts halvplanande. Går någon knop snabbare än ett rent deplacementskrov men någon riktig planing är det ju absolut inte. Hur som helst så är en långsmal halvplanare ett effektivt sätt att få en hygglig fast med få hästkrafter. Jag tror faktiskt att den skrovtypen liksom de rena deplacementsniporna har framtiden för sig i en tid där vi behöver minska på koldioxidutsläppen samtidigt som oljebaserade bränslen stiger i pris varefter de lättåtkomliga oljekällorna sinar.

Tanken är mycket intressant men jag är illa rädd att resultatet blir en snipa som inte riktigt beter sig som den skall i vattnet. Även om huvudproportionerna är rätt så blir ju bottenformen midskepps väldigt egendomlig. Skall du börja med ett så stort projekt skulle jag föreslå att du gör som gubben som byggde min plastsnipa. Han hade en gammal rutten träsnipa med bra form som han klädde in med aluminiumpapper utanpå och plastade ett nytt plastskrov utanpå det. Lyfte bort plastskrovet av träbåten och färdigställde det som en plastbåt med den gamla träbåtens skrovform. Sålde träbåten billigt och behöll plastbåten.

Hmmm....det talas så mycket om förlorade generationer och hopplöshet men jag undrar...... Min farfarsfar borde rimligtvis ha varit ett sådant fall. Hans pappa dog i hungertyfusen under hungersnöden 1867-68. Farfarsfar var barn mitt i det eländet. Växte upp i en backstuga. For till Kronstadt och arbetade på ryska flottans skeppsvarv och sparade ihop pengar. For hem igen. Gifte sig. Fick en son. Frun dog. Lämnade sonen hos släktingar och for till Amerika. Arbetade i skogen och sparade ihop pengar till en nystart. Flyttade hem igen. Köpte en bondgård. Gifte om sig...... men då kom allting ifatt så han söp antagligen ned sig och förlorade gården. Frun tog kommandot och fick honom torrlagd. De blev torpare. Fick en hel drös barn. Friköpte torpet. Dikade och nyodlade och arbetade upp det till ett riktigt skapligt småbruk på 9 hektar åker och en del skog som sedan dess går i arv i släkten. Min morfar borde rimligtvis ha varit ett sådant fall. Förlorade 5 år av sin ungdom i kriget. Kom hem med vad man i dag skulle kalla posttraumatisk stress och fötterna fördärvade av en dåligt skött förfrysning. Då kriget var slut var hela landet bankrutt så det var bara att försöka hitta på någonting att leva av och sedan arbeta allt man kunde och litet till. Han startade eget företag. Gifte sig. Fick barn. Klarade sig skapligt i livet och blev en bra familjefar. Visst.... han satt och grät på nätterna och hade hemska mardrömmar och fötterna blev aldrig bra men han levde endå. Vid 58 års ålder fick han veta att hjärtat var kaputt och han hade ungefär ett år kvar att leva. Kämpade på och höll sig vid liv på ren tjurskallighet tills han var 80. Han tyckte livet var värt att leva. Jag hävdar bestämt att hopplöshet föds när människor får lära sig att de är B-klass medborgare som saknar värde och är tvingade att offra sig för att andra skall få vara vinnare. Lyckas man däremot skapa en miljö där alla som vill vara med och arbeta får dela på vinsten och känna att man har ett människovärde fastän man inte är född vinnare då klarar människan av nästan vad som helst. Ett världskrig eller en hungersnöd går bra...... så vad är då en liten lågkonjunktur. Småpotatis. Nu gäller det bara att börja tänka hur vi kan skapa goda och intressanta liv på litet pengar med knappa resurser. Den delen som gäller lågbudgetbåtliv borde ju angå det här forumet!

Jag för min del anser att det är bättre för ekonomin att bromsa hårt och få den åtföljande krisen men samtidigt bibehålla medborgarnas förtroende för samhället och vilja att bygga upp samhället på nytt. När ältar och ältar ekonomin med den underförstådda poängen att den och den och den gruppen måste offra sig och dö för ekonomins skull och sedan också låter en stor del av dem dö i brist på vård för att virusspridningen går för snabbt då slutar det ju med att alla överlevarna ur de grupperna och alla anhöriga till personer i de grupperna tappar tilltron till samhället och ger blanka fan i allt gemensamt ansvar och allt återuppbyggnadsarbete. Inget land i synnerhet inte Sverige vars ekonomi är till stor del baserad på konsumtion av importvaror för lånade pengar kan stå ensamt med goda tider när resten av världen krisar. Hur man än gör dras man ned i krisen. Alltså är det återuppbyggnaden efter krisen som vi skall tänka på nu. Alltså skall vi göra allt som går att göra för att rädda liv vad det än innebär för ekonomin på kort sikt!

Mitt förtroende för Tegnell är på samma nivå som förtroendet för diverse foliehattar och konspirationsteoretiker och propagandister........ Jag stöder fullt och fast Finlands regering och statsminister Sanna Marin i deras försök att bromsa virusets utbredning så att sjukvårdskapaciteten skall räcka till. Coronaviruset är ju inte så väldigt farligt så länge man kan få god vård men när vården havererar blir det massdöd. De riktigt gamla och sjuka skall ju dö i alla fall så dem kan vi inte alltid rädda men när vi skall arbeta landet på fötter igen efter den här krisen så går allting lättare om "vi" är hela familjer och hela nätverk där så många som möjligt har överlevt och alla är med och hjälper till. Det blir säkert att arbeta som galningar och leva snålt och investera hårt i 10 år framåt men det klarar vi om alla är med. Vi har ju satt landet på fötter några gånger förr genom hårt arbete och sparsamhet och satsningar på sådant som för framåt. Alla tillsammans. Säkert går det den här gången också men det gäller att redan från början gå in för att alla skall vara med. Nåja...... vad innebär då den här framtiden för båtlivet? Jag tror att i sommar blir det stängda gränser och enstöringsbåtliv. Under det kommande årtiondet leder antagligen krisen till minskad köpkraft så vi får räkna med att allt fler vanliga människor prioriterar bort båten och stannar på land. Då föreslår jag som motdrag att vi går in för ett billigt enkelt båtliv som vanligt folk har råd med endå. Där behövs nytänkande!

Givetvis går den att rädda. Jag har sett betydligt värre vrak bli fullgoda båtar. Frågan är egentligen om du är händig och har tillgång till mycket tid och litet pengar som du kan satsa i projektet. Har du de tre sakerna så är det inget problem. Bara att börja på och ta delprojekten och problemen vartefter så har du en fin och fenomenalt billig och mycket personlig båt om några år. En båt som aldrig lönar sig rent ekonomiskt att byta bort men som kan ge dig glädje i många år framöver. Har du inte mycket tid och litet pengar att satsa och är du inte händig då är du ute på 7 famnars vatten med handbojor och fickorna fulla med muttrar utan flytväst.......... då är det bäst att du inte börjar med projektet. Även om ett projekt är genomförbart så kan tillfället eller personen vara fel. Är man fel person för ett projekt då skall man överlåta det åt någon annan och i stället satsa på något annat projekt som man är rätt person för.

Fast då är risken stor att man hamnar i en internetbubbla där alla tycker lika och så glider ens egen verklighetsuppfattning iväg. Plötsligt kan man få för sig att alla måste ha allting nytt och fint vad det än kostar och att alla har gott om pengar. Eller att det är någon sorts självändamål att hålla liv i gammalt skrot och skamligt att köpa nya delar att reparera med. Eller att jorden är platt.