Obehagliga händelser till sjöss

[Fredric_sthlm 16]

Visst är det spännande saker som händer när man är ute på sjön, ibland riktigt läskiga men som ändå kan vara kittlande såhär efteråt. Det vore kul att höra era bidrag på läskigheter.

Mitt mest kritiska skedde i sen augusti 2008. Vi låg på Treklumsen N 59° 31′ 39″ E 18° 57′ 58″. kartor.eniro.se/m/M6BtY Det var NO vind på kvällen och vi låg på västsidan och hade det sådär underbart som man bara kan ha i skärgården.

Kollade under kvällen in sjörapporten och såg till min besvikelse att det skulle gå över på nordlig vind under natten, helt nya uppgifter mot tidigare på dagen. Jag var måttligt road att lätta ankar och finna ny hamn så pass sent i mörkret och satt istället och vakade under kapellet medans familjen sussade skönt. Halv fyra hade vinden vridit mn det blåste inte mycket alls. Jag lade ett spring från akterknapen till en sten iland och gick och lade mig...

Halv åtta vaknar jag med ett ryck. Vågorna slog emot bordläggningen och jag springer upp och ut. Det ser inte alls bra ut. På styrbordsidan har jag en bränning obekvämt nära. Sliter upp hustrun och drar igång motorn, hoppar iland och lossar den mycket slacka lätampen och springet. Hoppar ombord och drar i ankarlinan för att få höjd från bränningen. Styrbordstampen är spänd som på en banjo kommer vi inte kunna få loss utan att gå på grund och slå sönder båten. Ställer således hustrun på fördäck beredd med en förskärare. Står beredd med ankarlinan i handen och skriker SKÄR. När detta är gjort drar jag för kung och fosterland i ankaret - som plötsligt draggar!!! Står snabbt med 50 meter ankartamp med ankare ombord!!!

Hoppar vigt till förarplats och smäller in backen. Motorn varvar, inget drivning bakåt!!! F*n!!!

Kollar ut och ser tångruskor och svart sten!!! *Dj**la skit!!!

Känner hur vi går emot en sten och inser samtidigt tiltade väl upp drevet igår?!. Får ner eländet och går bakåt - väl medveten om risken att smälla in i en sten och att allt går åt h-e.

Ett par timmar senare är vi hemma. Arg på min egen dumdristighet och ignorans mot väder och vind. Somnade utmattad och lätt chockad.

[pgh73 2]

Vi köpte vår båt i Bohuslän. Första gången i en kölbåt (hade med en lite kunnigare också) och vi skulle segla hem till Öresund. Det började i stilltje men ju längre söderut desto mer blåste det. Utanför Falkenberg kom kulingen och en danskbåt som vi pratade med hade haft 17 m/s. Men i alla fall kom vi ner mot Halmstad. Vi hade för avsikt att övernatta i Skallkrokens gästhamn då vinden kändes för stark för oss. Rak kurs in mot hamnen. Hm, ekolodet visade mindre och mindre. När den pep till och den stod på 1 meter vände vi i brytande vågor. Jag startade motorn i megafart och vände i raketfart. Full fart (läs 1,5 knop) i motvind och megavågor. Då var hela besättningen oroade, faktiskt. Till slut kom vi ut på djupare vatten. Vi hade kollat in hamnen och hade faktiskt inte hittat något spec om inseglingen. nu efteråt har vi sett att den är väldigt speciell för att det ligger ett antal rev utanför som man inte ska segla över.

Vi valde att fortsätta mot Grötvik. Vi kom in i hamnen till slut. Trötta, lite skärrade, hungriga och slitna. Efter 2 dagar skulle vi fortätta. Av ngn anledning tog jag eb koll i motorrummet. Sa jag att toppackningen hade gått åt helvete typ 100 meter utanför hamnen men motorn höll hela vägen in.

Det är min början på seglingskarriären.

[KillerBoo 58]

För en massa år sen hade jag en motorbåt i mahogny. När våren kom efter en lång vinter med mycket pyssel sjösattes hon och nästkommade helg skulle vi till sommarstugan för att hälsa på mor o far. Halvvägs mellan Karlstad o Kristinehamn kände jag att det luktade diesel... och rätt vad det var stannade motorn och gick inte att få igång. Samtidigt blev diesellukten starkare och när jag lyft på durkarna låg där 70 nytankade liter diesel och flöt. Man var glad att det inte var bensin... Tanken -som väl var det enda jag inte kollat under vintern- hade ett stort hål i botten märkte jag senare. Det här var tidigt på våren och inga båtar fanns inom synhåll. Gick i jollen och rodde ut på behörigt avstånd och viftade med ett nödbloss i hopp om att fisketillsyningsmannen skulle vara hemma på sin lilla ö.. Som tur var så såg han oss och bogserade iväg oss till sin ö, där vi övernattade och lånade VHF-nödtelefonen som på den tiden fanns på en av öarna. Pappsen kom o ch tog oss på släp i sin 5 meters eka med en 20 hästars rorkultssnurra.. Men vi var inte kaxiga i dieselångorna det ska jag villigt erkänna.

Båten blev aldrig sig lik och det stank diesel hela sommaren var gång solen värmde skrovet. Jag sålde senare till en hemmafixare som -trots mina påpekanden- hoppades kunna sanera men hörde inget därefter.

[Gedda 24]

Skulle ner på släktträff i kungshamn, det var höst och stadig vind på ca 25 m/s på västan.. åker ifrån hamburgsund vid lunchtid.. och för er som åkt på norra delen av västkusten känner säkert till Valö-Huvud ett riktigt blåshål. helt öppet utifrån med bränningar utanför som bryter all sjö så den blir riktigt obehaglig. Började med att gå ut smygvägen så man får sjön mer i fören. efter knappt halva sträckan så dör motorn vilket jag, lillebror och mor är helt ovetandes om då. (Farsgubben berättade det först efteråt) det var en riktigt obehaglig men ändå lite skräckblandad förtjusning.. stundtals doppade vi hela skarndäcket i plurret.. då lutade det bra i storebron.. vill inte ens spekulera i hur det hade gått om vi inte hade haft två maskiner.. hade nog bara vart att grabba flytvästen och hoppa i och hoppas på det bästa..

 

videofilmade litegrann efter ett tag när det lugnade ner sig.. svårt att få perspektiv på sjögången i filmen men jag lovar det var inte lite krusningar om man säger så :-P

[Pheubus 2]

På grund av både fel på alternatorn, gammal motor och att vi inte ville avbryta vår segelsemester blev det så att båda våra batteribanker var slut så vi inte kunde starta motorn. Eftersom det var sista etappen och att vi har en segelbåt var inte detta något jätteproblem då jag kan lägga till utan motor.

Det blåste ca 15 m/s men eftersom vi var inomskärs och hade medvind/slör så gick seglats rätt så lugnt trots att vi var rädd för gipp. Vi korsade en stor fjärd så vi seglade på kompasskurs. Mitt på fjärden ringer min kompis och vi börjar prata om min mor tar över navigeringen samtidigt som jag styr. Detta var inget problem för mig men tydligen så sitter min mor och lyssnar mer på samtalet än tittar i sjökortet.

Jag ser att vi närmar oss ett kummel och en liten ö och frågar hur vi ska passera. Jag får svar att vi ska ta den på styrbord sitta vilket innebär en gipp till 99 % risk. Detta är inte så kul då storskotet är i mitten av sittbrunnen. Jag varnar för gipp, min mor flyttar på sig bort från skotet samtidigt som jag byter kurs. Gippen kommer och utav någon konstigt reflex rycker mor upp handen för att bromsa gippen lite eller nåt. Skottet gav inte vika men hennes arm gjorde det precis efter handleden.

Snabbt fixar jag ett förband med två salladsbestick och seglar in vid närmasta gästhamn (malma kvarn) som är riktigt trång och full av båtar. Jag och flickvännen som var i ruffen när gippen kom tar ner storseglet utanför bryggorna och seglar in på en 1/3 av rullgenuan.

Inne i hamnen ropar jag efter hjälp eftersom hamnen var smockad med båtar. Som tur var hittar personer på bryggan en extra plats på nocken som vi kan lägga till vid. Efter att ambulansen hade hämtat mor och vi hade fått låna lite el till startbatteriet så kom vi hem till slut. Det är tur att det finns så hjälpsamma båtmänniskor!

Senast ändrad av Pheubus | 25 januari 2010 | 01:56

[segelskorv 0]

Skulle tillsammans med min fru som inte seglat förr segla hem vår första kölsegelbåt en 6m J17 från Kalmar till Oskarshamn i oktober fjol.
Själv har jag seglat mycket jolle i tonåren men hade ju inte seglat på de senaste 20 åren så man kände sig ganska ringrostig som seglare.

Men nu skulle äntligen drömmen om egen segelbåt bli sann även om båten är liten och man hunnit bli medelålders.

Vi hade tänkt starta tidigt och börja gå för motor först och hissa segel en bit ut i sundet då jag ju inte har hunnit lära mig båten ännu och ville ha gott om utrymme för segelsättning. Som det ju lätt blir så sprack tidsplanen och vi kom iväg först efter lunch. Sjöväderprognosen talade om kuling 10-12 till sena kvällen mot natten så vi tänkte att vi kan gå in i Revsudden eller Borgholm dit vi skulle hinna i dagsljus.

Vi startade vår lilla 3,3hk utombordare med inbyggd tank och kastade loss.
Väl ute i sundet gungade det dock redan så pass att det kändes olustigt att ovan springa omkring på fördäck så beslöt gå för motor istället. Vi hade mycket bensin i dunk med oss och båten gick bra för motorn i medsjön även om vågorna redan var rätt stora.
Problemet var dock att utan åtminstone försegel så lade sig båten ofelbart tvärs vågorna när man tankade den lilla utombordaren.
Dess lilla tank på dryga litern räckte bara i 30-45minuter innan den stannade och för att tanka den fick man halvligga på akterdäck och skvimpa i bensin från en 5Ldunk med armarna i obekvämt läge långt ut över aktern samtidigt som båten rullade vilt.

När vi passerat Revsudden såg vi att vi skulle kunna ta oss till Borgholm till 18-19 tiden och bestämde att vi går dit för natthamn innan vädret blir för dåligt.
Dock så snart vi passerat sundet så ökade både vind och sjö mycket dramatiskt delvis pga hopträngningseffekten efter sundet som ju funkar som en tratt och det blåste nu runt en 18 m/s syd och vågorna blev 2-2,5m så vid nästa tankstopp var jag nära att kastas i sjön då båten nu rullade yster som en galen häst när den lade sig tvärs sjön när motorn skulle tankas.

Läget blev så illa att vi ringde SSRS Assistans då jag jag som tur var blivit medlem där.De tyckte att läget lät inte så bra och skulle gå ut från Mönsterås och möta oss och hjälpa oss in till Borgholm.
Vi tog oss ända till Borgholm och hade precis förtöjt i den öde gästhamnen när sjöräddningskryssaren ankom och tittade till oss.
De sa att de var riktigt oroliga då de haft problem själva att ta sig över från Mönsterås i den grova sjön och då har de en båt som ju är minst dubbelt så stor som vår och är specialbyggd för tuffa förhållanden.
De var imponerade av att vi hade tagit oss fram till Borgholm själva med vår lilla 6m båt i den sjön och sade att många lätt skulle kunna få panik i en så liten båt under dessa förhållanden, även folk med mer erfarenhet skulle ha haft stora problem sade de.
De tyckte inte vi ringt i onödan särskilt som att man inte klarar sig länge i 7-8 gradigt vatten om det gått illa.
Vi blev också åtsagda att absolut inte försöka gå ut under natten då vädret skulle bli ännu sämre, vi försäkrade dem om att vi haft nog av oväder som det var och hade inte en tanke på att gå vidare i mörker och tilltagande oväder.

Under natten blåste det bortåt 20-25 m/s så vi låg i ruffen och lyssnade på vindens ylande och var glada för att vi låg i skydd men det gungade ju ändå friskt när vinden tog tag i riggen så när vi hörde sjövädret 5.55 på mogonen som utlovade kuling hela nästa dag också tog vi bussen och hämtade bilen så vi kunde sova hemma istället.

Tredje dagen var vi vid båten igen för att gå Borgholm-Oskarshamn och hissade förseglet för säkerhets skull men nu var det ingen vind så det blev motorgång över ett solglittrande hav där vi såg massor av sjöfågel och en säl men bara 3-4 båtar på sex timmar.Efter att ha ätit vår massäck med lyxmackor såg vi solnedgången i väster och följde fyrleden från stötbotten och in till Hamnen medan mörkret föll.
Efter att ha fått gjort några varv för att hitta rätt bryggplats(inte så lätt att se rätt plats i mörker när man ankommer hamnen för första gången från sjösidan) så förtöjde vi samtidigt som ett oväder med ösregn och mer blåst började men då låg vi tryggt i hamn.

Det man lär sig av detta är att stress lätt leder till misstag vi ville ju få hem båten innan vintern slog till och kände press att få det gjort.

jag skulle ha sett till att fått upp förseglet som stabiliserar båten innan det gungade för mycket så hade jag haft styr fart vid tankning eller sluppit använda motorn och kunnat segla istället.

Vidare har jag tillverkat ett tanklock med trycktanksnippel i så jag kan hålla tanken fylld med gummiblåsan från en trycktank och slipper soppatorsk till sjöss i onödan om jag vill gå längre sträckor för motor.

Dessutom att inte lita för mycket på sjövädret där ovädret kom både mycket snabbare och blev mycket värre än prognosen utlovat.den hade talat om kuling 10-12 och blev nästan full storm istället i vart fall i byarna var det stormstyrka tidvis under natten. 

Är också mycket imponerad hur bra den lilla 6m båten uppförde sig i sjön så länge man hade manöverfart, den tog jättevågorna bra det märks att konstruktionen har anor i västkustens jullar som fiskarna ofta var ute i hur dåligt vädret än var.
Vi träffades av en mycket stor våg snett på sidan vid en vändning när jag startat efter tankning och jag ropade åt min fru att hålla fast för nu blir vi blöta men när vågen träffade oss så blev det en vitskummande jättekaskad som gick upp och ut pga skrovformen och vi fick bara lite stänk på oss i stället för att bli dyvåta och halvdränkta som vi trodde när vi såg storleken på den inrullade vågen som var större än de vanliga redan mycket stora vågorna.

Har sedan läst boken hårt väder till havs och där menar man också att det ofta är tidspress som får oss att ta risker i ivern att komma hem.

[Styrbjrn 1]

när jag var yngre hade jag en sportbåt med en gammal sur evinrude 40hk. när jag kom farandes i ca 30knop mot bruggan och skulle slå av gasen och bromsa upp ekipaget med backen så dog motorn i tomgångsläget av att den vart sur. jag fiplade med startnyckeln och lyckades i sista stund få i backen. båten stannade bara nån cm från bryggan men jag klarade det.

en annan gång spanade jag och en kompis på tjejer vid en badplats och missade att det stog en flotte i vår väg 

[DaBone 0]

Var det då du slog i huvudet?

[Gäst Matrix]

1974 någon gång i värsta semesterrusningen, minne ej när, dock minns jag med gott minne var och hur!

 

Strax norr om Marstrand och söder om Åstol ligger Skottholmen, en ganska hög ö med en skreva mot öster, där låg vi, jag (11 år då) och mina föräldrar i en 18 fots Västkust 18. Ett halvfabrikat som vi färdigställde på egen hand under föregående vinter och vår. Under natten tilltog vinden och vred givevis från ost. 24 m/sek i vindbyarna. Ankaret släppte förståss och båten for upp på klipporna på ett par sekunder och dubbelbotten slogs sönder direkt och ingen vhf hade vi heller. Dock en nyinköpt 27 MHz båtradio som var poppis på den tiden. Hallå Marstrands radio, kom! Ingen reaktion, till slut hörde en fiskare från Åstol vårt nödanrop och vidarebefordrade vårt rop på hjälp till lotsen på Marstrand. Efter en evighet som säkert var en halvtimme eller så så dök då den orangea pilotbåten upp bakom udden. Han hade stora problem med att ta sig in till oss där vi satt uppe på klipporna, genomblöta och frusna. Han dunkade på undervattensstenen som låg strax utanför och tog sig så sakteliga in mellan skären och tog vår halvsjunkna båt på släp och vi fick komma in i den goa värmen nere under däck. Dagen efter så stod det på förstasidan i GP om en räddad familj.

Detta var ett minne som har etsat sig kvar.......

 

[KillerBoo 58]

haha

[Fredric_sthlm 16]

Lyckades ni bogsera in båten i hamn? Ruskigt med vatteninträngning. Helt klart den största skräcken.

Styrbjörn - det gäller att fokusera när man är på sjön, d v s hålla utkik och det gjorde ni uppenbarligen ;-)

[marterius 0]

Har också ett minne från unga år, när jag var ute med mina föräldrar i vår TUR 80. Vi hade nyss satt segel, ganska nära hemmahamnen. Jag tittar ner i ruffen och ser att durkarna flyter... Pappa inser att vi har vatten upp i motorn och att det sannolikt är propelleraxelen som gått åt helskotta så istället för att starta motorn vänder han för segel tillbaka mot hamnen medan jag får pumpa allt vad jag kan med den manuella pumpen som sitter monterad i en av sittbrunnsbänkarna. Vattnet stiger mer så vi vinkar på hjälp och får bogsering av en motorbåt in i hamnen och direkt in till varvet. Dom får i en riktig pump och så kan vi dra upp henne på slipen. Som jag minns det var det någon spärr som skulle hålla propelleraxeln som hade korroderat. Så länge vi gick för motor trycktes propellen fast av den drivande kraften men när vi satte segel och stängde av drogs propeller och axel ut av vattenmotståndet. Hade vi varit längre ut eller om det varit en höstdag med färre båtar på sjön hade det inte slutat lika väl...

Har också som besättningsman varit med om en ganska dramatisk historia på en tremastad skonare - kom in en oktoberdag mot Dyrön för att bärga segel och gå för motor till Skärhamn. Det blåste ca 18 m/s och hade varit en hård segling med några smärre skador i riggen, ett segel som blåst ur liken och en rejäl fläskläpp på en kompis från en tamp som snärtade ur ett block när vi gick över stag. Vi kände med andra ord att vi varit lite för mycket ute på marginalen som det var, och vi var ganska matta och längtade efter en varm dusch och en öl i land. Just när alla segel är nere och beslagna får vi en hummertina i propellern, utskiken hade missat vakaren i den grova sjön. Vi hade också ganska fula brott i lä. Att i det läget sätta segel igen så fort det någonsin går, i den vinden, och med de krafter som är i rörelse på en sådan båt, drivande mot brotten, fick mig att känna mig väldigt, väldigt liten (och väldigt klen). Det är inte mycket man kan uträtta som ensam person i det läget - allt hänger på att besättningen funkar ihop och på befälets lugn och erfarenhet. Allt gick väl och vi kom för segel in till Rönnäng. Jag har varit ute i hårdare väder och grövre sjö, men det är nog den enda gången jag verkligen känt mig maktlös...

Senast ändrad av marterius | 27 januari 2010 | 23:49

[robert99 64]

Detta hände oss mitt i högsommaren, den 13:e juli i början av åttiotalet. Vi seglade, jag min hustru, våra tre små barn 5-10 år gamla samt vår tax, söderut mot Västervik. Det var en het solig sommardag, med lagom vind ute till havs. Under hela förmiddagen såg vi att det över land regnade med mörka moln som det oftast kan göra fast solen skiner över havet. Hur som helst var vi tvungna att dra oss in mot land för målet var just Västervik. Vid 13-tiden blev det helmörkt av svarta moln vilket jag förstod skulle ge regn och åska. Snabbt ner med seglen försiktig som man är, startade motorn, tände lanternerna och sa till min hustru. Här stannar vi i närheten av denna lilla fyr som stod på ett skär, för här vet jag var vi är. Nu började det blåsa och flera båtar drogs mot oss, kanske för att vi hade den högsta masten. Folk låg på fördäck och försökte bärga segeln i den hårda byiga vinden.

Vi radade upp våra barn under sprayhoden, hunden vet jag inte var han var, men själv stod jag ute för att styra och parera båten när kulingvindarna, slagregnet och åskan kom. Det small inte utan det bara blixtrade och schwissade omkring när åskvädret kom över oss och drog vidare. Tog säkert bara några minuter men vi upplevde det som evigheter och jag kom ihåg att jag sa till min fru vilket inferno. Vi hade tur för vi fick inga nerslag så vi kom in välbehållna men skakade till Västervik.

Vad vi lärde av detta är att man kan inte skydda sig mot naturens krafter, utan måste anpassa sig. Vi skaffade åskledare till båten, om nu dessa hjälper samt blev mer observant för kommande åskfronter.

[ciaraud 31]

Visst kan åskledare hjälpa.

Min svåger var ute i vår gemensamma båt en sommar när det kom en rejäl åskfront. Han brukar inte hänga ut åskledarna fast vi alltid har dom i båten men denna gång gjorde han det av någon anledning.

Och tur var det för det blev en mastträff. Hur vet vi det? jo det stod som tomtebloss runt mantåget och när vi tog ner masten så var toppantennen blå och vikt. Det hade kunnat gå riktigt illa.

Samma vecka slog åskan ner i den båten som vi precis skrivit kontrakt på men inte tagit över ännu. Den hade inga åskledare och där slogs all elektronik ut så när vi hämtade den några veckor senare var allt nytt.

Vi bygger nu en inre åskledare i vår nya båt, har man fått åsknedslag i sina båda båtar samma vecka så vet man vad som kan hända.

 

[Malott 0]

Har ingen egen skräckis (än) men undrar var man får tag i åskledare och hur de skall vara konstruerade för att fungera bra. Är det onödigt på en motorbåt? Inbillar mig att man riskerar nedslag så fort man sticker upp lite över vattenytan - alltså även om man bara har en motorbåt.

Malott

[Anders_St 74]

Principen för alla åskledare är hög metallpinne och rejäla kablar ner i vattnet. Meningen är att ev blixts ström ska gå enklaste vägen ner i vattnet utan att skada nåt.

Metallpinne har man ju gratis på segelbåt, återstår att koppla vanten ner i vattnet, antingen permanent ansluten till metallköl, jordningsplatta i skrovet eller tillfälligt med klämmor som en bilstartkabel.

Motorbåt? Marigt om man inte har någonting av metall som är en naturligt högsta punkt.

Har inte råkat ut för någo själv, bara sett demonstrationer inne på högspänningslab. Fullträff av en ordentlig blixt är en allvarlig historia. Frågan är om åskledare spelar någon roll då. Man lär bli döv av knallen, det lär börja brinna och all elektronik är skrot.

Personligen drar jag fort in till land bredvid ett högre berg när det åskar.

Däremot kan man ju få mindre urladdningar på sig som åskledare kan hjälpa mot.

 

[IngemarE 3 812]

Den händelse som etsat sig fast mest i mitt minne är första semestern med vår i familjen första gemensamma båt - en Albin 25DL -73.

 

Båten hade vi köpt som renoveringsobjekt sommaren innan, då med sönderfrusen motor och allmänt nedgången inuti. Semestern var inplanerad från hemmahamnen i södra Vättern via Göta kanal ut i Vänern och tillbaka.

 

På morgonen dagen vi skulle ge oss av var det ösregn. Vindprognoserna var inte speciellt oroväckande, men vad vi inte förstod då var att man alltid skall lägga till lite när det gäller Vättern, och att vågorna dessutom blir mycket knepiga och inkonsekventa jämfört med kusten. Det är svårt för någon som inte varit med om det på denna sjön att inse. Så även för mig....

 

I höjd med Visingsö på väg upp mot Karlsborg och Göta kanal har regnet slutat, men sjön börjar plötsligt bli väldigt grov. Även om vi hade medsjö var varje våg en kamp. Det är första och förhoppningsvis enda gången jag kört Albin 25 i 15 knop. Jo, så fort gick det på nedsidan av vågorna. Kändes som att ratta 2 ton bångstyrig surfingbräda. Vättern har ju i denna änden heller ingen skärgård, så man har ingenstans att ta vägen.

 

I båten fanns även vår då 5 mån gamla dotter, fastsurrad i en bilbarnstol. Med tanke på vad som skulle kunnat hända om den nästan 30 år gamla, hemmafixade motorn skulle stannat beslutade vi att ringa SSRS. Även om det inte hänt något (än) så har man ju som medlem rätt till ”assistans” (till skillnad från det som faktiskt heter just Sjöassistans). Vid det här laget hade vi passerat öns norra udde och siktade på hamn i Hjo.

 

Jodå, båten från Visingsö satte av mot oss. De hade dessutom några praktikanter med, så det blev en bra ”övning. Men det tog tid. Vi stångade oss vidare, och först i inloppet till Hjo hamn kom SSRS-båten ikapp oss. De hade haft stora problem med den grova sjön, och praktikanterna var inte katiga. Enligt dem blåste det 18-20 m/s, och över en kopp kaffe kunde jag nog hålla med om att det var rent dumdristigt att vara ute på öppet vatten med en Albin 25 i det vädret. Men det slutade som tur var bra.

 

Denna händelse och även senare erfarenhet av denna ombytliga sjö var den största anledningen till att vi senare skaffade vår nuvarande, betydligt större båt. Men även denna känns ibland i minsta laget och kan även den fara som en vante på vättervågorna.

 

Sök gärna på ”Ebba Brahe” på YouTube (en av Visingsöfärjorna). Där finns ett par videosnuttar som visar hur det kan se ut. Tänk på att det som syns på videon faktiskt är en insjö med inte så långt till ö eller land. Inte öppet hav.

 

 

 

 

Senast ändrad av IngemarE | 09 februari 2010 | 10:28

[Fredric_sthlm 16]

Jag har faktiskt en till.

Vi skulle förbi några vänner på Ingarö och i Skurusundet börjar voltmätarn att pendla. Tjejen tar över ratten och jag öppnar upp motorluckan och trycker till -polen til generatorn vars kabelhandske jag tycker mig se sitter lös. Väl över Baggen och in i Kolström börjar det igen och när vi kommer ut på lite öppnare vatten öppnar jag igen och möts av svart rök!!! Kabelhandsken har brunnit upp!!!. Vi lägger till, våra vänner kommer och möter upp oss och jag skickar upp hela gänget medans jag drar åt muttern som håller kabeln på plats. Done! Sticker upp och käkar lunch och några timmar senare är vi på väg ut... långt ut. Vi har tänkt oss Björkskär.

Söder om Harö gungar båten till på ett mycket märkligt sätt i en våg. Känns fruktansvärt tung och jag lägger in friläge och öppnar luckan (igen!) och möts av en hemsk syn - VATTEN.

Det strilar vatten, ganska rejält med vatten från Vetus-slangen som går från knäna till bockhornet- Amledningen är att växelplattans nya placering mot akterspegeln (ny Mercruiser motor till OMC-bockhorn är ingen självklarhet att pussla ihop) skavt sönder slangen.

Länspumpen med sin nivåvakt har gjort ett bra jobb men båten går uselt i sjön. Vi skippar Björkskär och går in vid Sillö istäället och där lyckas jag faktiskt täta ihop slangen så att det inte kommer in så mycket vatten om man inte kör så hårt.

En ruskig dag och man är i efterhand glad över att länspumpen funkade. Ska lägga till att jag har faktiskt en lampa på panelen som indikerar när pumpen går men i skarpt solljus missar man lätt denna.

Senast ändrad av Fredric_sthlm | 27 februari 2010 | 00:04