seglarfreaken

Tja...Snacket här påminner om de balla grabbarnas snack i högstadiet och gymnasiet. Det gick oftast ut på hur de skulle få tag på röka/kröka och undvik att åka fast, när de gjorde olagliga saket. Det där är frågor som aldrig har engagerat mig samtidigt som jag tycker det är ett väldigt omoget och trist resonemang. Men jag kanske utgör en minoritet som varken då eller nu röker eller dricker alkohol. Men okay frågan kanske ändå bör ställas Sker det verkligen några justitiemord nör det gäller båtalkodomar eller är det sanna frihetssnack nu som de balla grabbarna körde med när jag var ung?

Jag tror inte att du förstod det kryptiska i det jag skrev. Att det inte gick att rulla in min kryssfock som satt på kutterstaget, berodde på att jag glömt att montera en falledare så att fallet fick rätt vinkel i förhållande till staget. Fallet fastnade i staget och lindade sig runt och jag drog på så sätt av det 5 mm grova kutterstaget. Jag skulle gått in till den närmsta klättringsbara mastkranen jag då kände till - på Ökerö - på väg till Danmark. Blev dock tvungen att skyndsamt gå in till Göteborg och då glömde jag uppsöka en mastkran för att montera bygel. Det man inte har i huvudet - drabbar en nån annan stans - ofta benen. Ja Förlåt! Nu är jag helt med Toaen! Jag kommer ihåg att man skrev om betydelsen av falledarens vinkel i monteringsbeskrivningen till Furlexen, så där blir det knas och rullar inte som det ska om man gjort fel. Men är det verkligen den vinkeln som gör att rullen slirar och förseglet rullas in lite sämre undan för undan?

Men visst finns det en smart praktisk lösning som man kan investera i om situationen är likadan mellan bommarna i sin hemmahamn?spänna liggunderlag eller köpa smala bryggfendrar och sätta dit.. Annars är det väl bara till att försöka ta det väldigt varsamt när man lägger till, engagera sin besättning (om man har någon) med att peta ned fendrarna utan att klämma sig och hoppas innerligt att inte vinden trycker på så mycket från sidan.

För min del tycker jag det går lika bra att rulla in förseglet på vilken bog som helst, även när det blåser en del ( när jag talar om att det blåser en del tala jag inte om vindar under 10 m/sek) Jag brukar försöka hålla skotet lite ansatt, men inte hårdare än att det går att rulla in för hand Skotet ett halvt varv runt skotvinchen och foten lätt på skotet. Jag kommer aldrig mer att ta hem inhalningslinan med skotvinchen för att det trögar - men jag fick ju byta det ett år gamla kutterstaget till ett nytt. Ofta blir inrullningen inte så bra de sista varven, men sånt får man fixa sedan eller när man kommer i hamn. Jag känner igen det här Toaen och tror ibland att motståndet när man rullar in förseglet kan ha lite att göra med om man har smörjt upp rullen eller inte: Jag har en klassisk Furlexvariant och måste tyvärr medge att jag inte har smörjt in/fettat? in den Visst finns det en liten vit plastskruv inne på navet som man ska skruva bort och häller in lite olja där? Har till och med för mig att det följde med en liten flaska med specialolja. Men frågan är om en välsmord rulle hindrar att det slirar vilket till slut innebär att man inte kan rulla in hela förseglet längre. Känner ni igen det här? Kan man göra något åt det?

Jag är med i ett sammanhang då vi gör det, men har börjat ifrågasätta den rutinen om man ändå inte är beredd att kolla upp kättingarna och infästningarna ordentligt inför varje ny båsäsong. Det skulle bli komplicerat att göra det och kräva antingen en dykare eller en speciell bojbåt med kran. Översta schacklet och delen på kättingen kan man ju i alla fall kolla upp bara genom att lyfta upp bojen en bit och inspektera. Tilläggas bör att det här är bojar som används väldigt sporadiskt. Kan frigolitbojar suga åt sig så mycket vatten att de till slut inte flyter längre? Hur många år skulle det ta i så fall? Hur resonerar ni i sådana här fall?

Jag har funderat på det där med säkraste sättet att rulla in förseglet när det blåser mycket :Hur gör man och på vilken bog? Har rutinerade långfärdseglare kraftigare förlik eller speciella profilstag så att de inte rappar ur? Har Ni också varit om att förliket har rappat ur profilstaget när det blåser kraftigt? Är det så att det bästa sättet att ta in förseglet när det blåser riktigt mycketändå är att inte rulla, utan dra ned på klassiskt vis? Fast då missar man ju rullrevningen , som skulle kunnat göra båten mindre lovgirig och istället blivit välbalanserad. Mycket intressant tråd det här, så nu vill jag lära mig lite mera i ämnet fast jag inte siktar på att segla i sådana förhållanden

Rätta mig om jag har fel, men visst startade du en tråd för bara ett tag sedan som just handlade om du/ni skulle våga er ut, segla med fullt ställ eller revat Lorelius?' Nu vet du nog mera svaren och förmodligen insett vilka stora krafter som det handlar om när det börjar tuta i lite/ordentligt! Tidigare seglade jag ofta S30:an med fullt ställ och krängningsmätaren passerade 30 grader på kryssen trots att jag släppte ned ledvagnen, men så "utmanande" seglar jag inte längre! Båten är från 1976, Dacronseglen är nog ca 7 år gamla nu men är inte sönderblåsta och har fortfarande fin buk, fast jag vill som sagt inte utsätta dem och riggen för alltför stora påfrestningar. Jag hade en riktigt fräsig kryssa på Björkfjärden förra året och loggade i snitt närmare åtta knop trots att jag seglade på bara focken. Hon var väldigt välbalanserad när jag gjorde det. Men det gav lite taskig eftersmak! Akterliket har slitits hårt och gör det framför allt vid varje slag i hård vind. Jag skulle nog ändå rekommendera att ta det lite lugnt! Börja segla rejält revat/inrullat och försök att förutse när och var det kommer att blåsa ordentligt/för mycket. Metrologerna verkar ha haft rätt idag! Man hade flaggat för kraftig byig vind och det var det även i Slagsta Marina idag. Jag är definitivt inte något proffs på att segla i vindar över 10 m/s och brukar till och med försöka undvika det. Då går jag/vi helst för motor. Men faktum är att har man total medvind så kan man segla på bara masten. Om vi överraskas med att vinden ökar så brukar vi dra ned focken i stället för att rulla in den. Annars kan det rycka så väldigt i seglet att förliket rappar ur förstagsprofilen.Lyssna även på hur din besättning uppfattar situationen och rätta dig efter den som först ballar ur! Då ökar möjligheten att personen ifråga inte får någon taskig avsmak för att segla. Så se till att du har rejält med diesel och bra kol lpå motorn

Klassiska argument. Visst känner även jag till segelvästebs begränsningar. Men jag vill bekvämt o njuta av båtlivet också. Skulle vi råka ut för stotm eller båten plötsligt skulle sjunka så skulle vi givetvis vilja ha flytväst eller slingväst. Men vi seglar aldrig över öppet hav och ser alltid land plus är väldigt vaken med jipprisken m Den säkerhetsribban får räcka för oss. En slingväst tycker jag tynger för mycket i nacken. Hellre seglarväst på än ingen flytväst alls om någon på båten mot all förmodan skulle ramla i vattnet nör vi är ute.

I samband med den slutliga redovisningen av statistiken för, hmm, måste ha varit 2012 nån gång förra hösten tror jag, så pratades om en expertgrupp som skulle granska flytvästar och vilka olyckor som eventuellt inte skulle lett till dödsfall om en viss typ av flytväst skulle använts vid tillfället.Det året hade nämligen ganska stor andel av de som drunknat haft flytväst på sig..... För egen del tycker jag att flytvästen är ett bra hjälpmedel, men samtidigt finns det en övertro på att bara man har flytväst så löser sig det mesta..... En väst som verkligen vänder mig rätt med ansiktet uppåt etc, alltså en med krage skulle jag aldrig någonsin ta på mig förrän jag tvingas överge ett sjunkande fartyg....och de seglarvästar som jag använder är visserligen en bra flythjälp när jag hamnar i vattnet och är vid medvetande, men de har också stora begränsningar som man ska vara medveten om.....

Det lär nog aldrig komma fram någon statistik på hur många liv som räddas på grund av att man hade flytväst vid olyckstillbudet! De uppgifterna stannar nog internt, men vi får hoppas att de som klarade sig den gången insåg hur bra flytvästen var att ha samt även kanske kommer förespråka för andra betydelsen av att använda flytväst.

Inga stödben ute på lastbilen?!

Åh! Ännu en härlig historia Oavsett om du fortsatte/fortsätter att segla eller inte, så gav det dig upplevelser för livet! Eller hur? Bor du i Stockholm eller har möjlighet att flänga hit någon gång då isarna bär? Här med bjuder jag in dig och alla andra som inte har fastnat i någon box än utan kan tänka sig pröva på en seglingsupplevelse utöver det vanliga: Skridskosegla med en Kitewinge! Jag älskar att tända nya presumtiva seglarsjälar och det gör jag även på vintern då isarna bär. När jag möter långfärdskridskoåkare som ser lite slitna ut efter att ha kämpat/kämpar i motvinden, så brukar jag erbjuda dem att få testa Kitewingen. Kan de vindsurfa, så för de testa själva direkt och det brukar gå riktigt bra. Har de aldrig gjort de så brukar de få hålla i mig bak i hängselen så seglar vi tillsammans samtidigt som jag brukar berätta hur det fungerar. Efter någon minuts repa så får de testa själva och i regel så har de snappat på en gång. Det brukar vara mycket uppskattat samtidigt som jag får en kick av att se andra tycka det är roligt att kitewingsegla. Visst får jag nej tack ibland, men då tackar jag bara för mig och drar vidare. Det här påminner mig om en historia: Det var en snubbe som var alldeles svullen vid öronen så då var det en som frågade honom hur det kan komma sig? - jag brukar fråga alla vackra flickor/kvinnor som jag ser om jag kan få en kyss. -Ja, då förstår jag att du får många örfilar! -Visst! Men jag får många kyssar också

Hag har också sett de som kitesurfar i Dalarö men det är inte det som jag menar. Kitewing är ett segel som du håller som ett vindsurfingsegel och har ungefär samma design som en fladdermus. Jag skridskisegkar med det på vintern. Jag anser att det är nog bland det lättaste sättet att segla kan gå riktigt fort typ sextio åttio knyck o är vansinnigt roligt.

Å underbart att läsa Christer N. Jag har njutit och kämpat med dig varje sekund i din berättelse! Fick du kläm på vindsurfingen till slut. Har du kitewingseglat någon gång?

Kul Caribic410! Ingen låst box här inte Jag ska verkligen försöka att ha min öppen också. Jag kopplar flaggspelet i samna som jag kopplar försegelkapellet i dvs spinnackerfallet. Nedre änden på flaggspelet sötter jag fast i en av de bakre öglorna oå pulpit. Det aktre flaggspelet hissar jag i dirken och kopplar den nedre änden i en passande mantågstötta. Man kan också givetvis hissa det aktre flaggspelet i storfallet eller i spinnackergajen om man inte har någon dirk eller om storfallet är upptaget. Sedan bestämmer man givetvis själv om man vill ha samma vinkel på flaggspelen som för och akterstag har eller on man vill ga det snakare/vidare. Personligen så tycker jag det ör snyggast om flaggspelet blir så likt segelsättningen som möjligt. Jag bryrr mig inte om att ta reda på vad flafgorba betyder eller vilken ordning som de ska sitta i. Nu lever vi ju i en betydligt modernare värld där båtfolk kommunicerar via mobiltelefon, vhf eller annan teknik. För mig är flaggspelet en vacker och festlig smyckning av segelbåten. Men visst är dey trevligt när någon kommer fram och berättar vad de olika flaggorna betyder. I natt tänker jag sova över i båten och i morgon klockan 9 ska jag hjälpa till att ta upp handikappseglarklubben Vindens Vänners fyra Sambor vid Brygga/Ekerö.

Ja, jag förstår mycket väl att en del kan ha det tuft med både tid och kropp Twister 550! Men hade jag haft FÖR MYCKET förståelse när jag mött och ser både fysika, interlektuella och själsliga begränsningar hos människor så skulle jag garanterat inte ha hållit på med handikappsegling i över tjugo år och fått den uppskattning och respons som jag fått genom åren. För xx antal år sedan såg jag ett reportage om en pensionerad sjukgymnast som åkte runt och hade gymnastikpass på äldreboende. Reportaget var väldigt fint och hon sa något som jag verkligen tog till mig: -Om du så bara kan röra ett lillfinger, så gör det med glädje. Det var precis det som tanterna gjorde! För det var BARA tanter som gymnastiserade där.....Tyvärr. Jag dömer ingen Twister550! Jag menar på bara att ALLA kan vi fastna i rutiner och boxtänkande. Vi är alla bara vanliga människor. Även jag, om än kanske lite ovanlig ibland:) Fast alla är vi ju rätt unika på något sätt.

Jag anser attseglin ör väldigt bra för min själ, men framför allt kölbåtssegling inte är bra för min kropp! Vi har kroppar som är till för att vara aktiva, men då kan det bli svårt om man prioriterar seglingen så mycket som jag/vi gör. Därför skulle det aldrig falla mig in att gnälla över att vi har lång väg att gå för att komma ut till båten eller dra mig för att alltid ta bort/sätta på fockskot och kapellen. Dessutom tycker jag att segelbåten blir vackrare med kapellen på. I år har vi även börjat att hissa upp flaggspelet regelbundet så fort vi kommer till gäst/naturhamnar. När barnen var små hade vi alltid en optimistjolle på släp och använde den så mycket som möjligt, så fort vi kom till en natur/gästhamn. Sedan ett par år tillbaka har vi nu istället en gammal fullängdsbräda på släp som jag ståpaddlar på så mycket dom möjlig när vi lagt till. Det händer även att jag lägger ut ankare med den . Jag tycker det är lite märkligt att så många seglare har gummibåtar och inte i istället segeljolle eller bröda på släp. Inte ens "brödmotor" på gummibåten verkar vara intressant för det flesta! Nä, snurra ska det vara! Vad är det som lockar när man kommer fram till naturr/gästhamnen/klubbholmen? Är det maten; alkoholen, umgänget eller badet och möjligheten att få njuta ac omgivningen och att få röra på sig efter allt stillasittande? Självklart så får alla göra som de vill, men vanans makt är VÄLDIGT STOR! Den tid som det tar att göra en båt klar efter respektive för segling handlar om ex antal minuter och det är något som en del vill rationalisera bort. Har man ont i kroppen är väl en sak, men samtidigt så brukar msn ju inte bli mindre stel eller piggare av att inte röra på dig. Varför inte se alla moment inom segling som en form av motion som kroppen kanske rent av mår bra av. Men visst! Man kanske kan få lite ont/träningsvärk av att hissa segel osv. Går det att ta det onda, med det goda? Hoppas innerligt att jag kommer fortsätta att leva så aktivt båtliv även då jag har blivit pensionär och slippa prioritera bort något! För de som gillar så tror jag att segling är väldigt bra för själen, men inte för kroppen! Hur många gånger har inte min fru och jag kunnat konstatera detta under de närmare trettio åren som vi har seglat tillsammans? Så varför då inte se varje moment inom båtlivet som ett litet fyspass? Men det behöver nog kompletteras med stavgång, promenader simturer, gymnastik eller något annat när man kommer i land

Ops! Fortsättning följer. Ja, då får man överväga om det ör farten eller målet som hägrar mest.

Ett alternativ till att slippa preventergajar och gipprisk ör att inte segla med vibden rakt akteriftån/plattläns utan sköra lite och slöra istället. Nen det förutsätter att dey segelbara vattnet är tillräckligt stört flr att klara det. Till och från seglar min son och jsg en del Hobie 16. Den båten blr man inte länsa med! Hon fullkomligt dör om du länsar, men du lovar upp och slörar så blur det en helt annan sprutt:) Här kan verkligen kalla det för att man dja "kryssa" sig fram i medvinden. I bland janske man till och nef ska lova ännu mer än slör för att få ut maximal fart. Js, då får msyn övetväga

Jag håller med Toaen till 100%! Passagerartrafiken lockar inte mig heller, möjligen maten, utsikten samt fika o godis, men jag tycker inte det är värt resan. Men åter till sakfrågan: När är jag mest observant på säkerheten och vad är mest obehagligt för mig? Jipprisken har jag ju skrivit om tidigare och tycker att där är jag väldigt observant plus försöker även lära ut det tänket till vår vuxna son som lånar båten ibland plus alla som vill sitta till rors. Läkoll är också något som jag tycker är väldigt viktigt och propagerar mycket för.Vad finns bakom seglet i lä?:Är en ständigt återkommande fråga att checka av. Då och då brister vi nog alla i det och kan bli en nyttig aha-upplevelse, så länge man inte smäller. Kollisionsrisken/ser andra båtar mig/kommer de att väja? När? Det är frågor som jag både är mycket observerat över samt känner mig framför alt orolig när snabba motorbåtar kommer farande rakt mot mig/oss. Oavsett från vilket håll som de närmar sig mig/oss, så känner jag ett obehag och tveksamhet över hur mötet kommer att bli. Möjligtvis kan jag vara lite överkänslig när det gäller detta eftersom en ögonläkare konstaterade tidigt att jag inte har någon samsyn mellan ögonen. Detta kan vara en anledning till att jag vill även ha så mycket marginal som möjligt både sidledes, framför och bakom mig i trafikenbåde på land och till sjöss. Men det är ju inte jag som bestämmer hur andra ska köra, så det bara till att ha is i magen och gilla läget. Flytväst på är något helt självklart för mig och även något som jag kräver att min besättning alltid ska ha, så länge man är utanför ruffen och båten rör sig. MEN! Att kliva på och av båten ÄR faktiskt bland det mest farligaste momenten i båtlivet! Det fick jag själv erfara för första gången i år, då jag slant med foten på fören,(gummistövlar-rostfritt KAN vara en snorhal kombination!) Jag fastnade med ena foten och blev hängandes baklänges. Hur hade det gått om jag hade varit ensam när det hände? Hemska tanke! Vad göra åt detta farliga moment? Lära mig av erfarenheten och bli mer försiktig nästa gång: Man måste ju våga leva också! Gasolen och brand i grannbåtar när man ligger tätt i natur/gästhamnar är något som har uppmärksammats extra mycket den här säsongen uppfattar jag det som som. Det enda som jag/man kan göra åt det är att ha koll på sina anslutningar OCH ta till vana att BARA gasolflaskan öppen när det behövs! Det här är en ny säkerhetsrutin som vi har tagit till oss. Alkohol och båtliv hör inte ihop! Det är min bestämda uppfattning och varken min fru eller jag dricker alkohol. Hoppas innerligt att våra vuxna barn och deras vänner är MYCKET FÖRSIKTIGA och inser faran med att vara berusad även om man ligger i en fin naturhamn och även då det är fantastiskt vackert, vindstilla och spegelblankt. Vi har visat våra barn att man KAN njuta av båtlivet/livet även utan alkohol. Nu är det upp till dem att själva bestämma hur de vill förhålla sig till alkohol. Att möta någon berusad skeppare eller någon som stirrar för mycket i sin mobil eller plotter är givetvis både en fasa och en fara, men det är bara att leva med den risken. Oavsett om jag skulle smälla med en full snip-skeppare när jag är ute och ståpaddlar eller bli rammad av en snabbgående motorbåt där skepparen har noll koll då vi seglar S30:an skulle det bli både traumatiskt och farligt. Man måste ju våga leva också och kan inte gardera sig för speciellt mycket (något?). Man kan ju dö av tristess också

Härligt Robert99! Jag hade tänkt mig att de flesta som har samma bekväma möjligheter dom du har skulle innebära att flera skulle sefla oftare. Men kan det vara undantagen som bekräftar regeln?

Hmm...Ursäkta om jag kan verka lite dysterkvist ibland Det är regnigt o tråkigt i Stockholm nu,Jag är arbetslös och min fru hjälper sin gamla mamma att packa ihop sitt hem för att flytta och kommer att vara där rätt länge. Helt rätt, men jag har som sagt lite tråkig nu. Kan ngon berätta hur jag kan lägga in bilder och få dem i url/www-form? Nog om detta! Här kommer min presentation: 1969 fick jag av en ren tillfällighet följa med ett par kompisar och deras pappa ut o segla en Trissjolle i Hållsviken söder om Trosa. Jag blev förälskad i segling direkt! Framåtdrivandet av en båt utan att använda en motor. Porlandet från aktern när man hade medvind. Fascinationen och samspelet när man driver en båt framåt med hjälp av vinden och seglet när man tar sig framåt MOT vinden (nästan i alla fall) tycker jag är fantastisk och en evig känsla för mig. Den stora skillnaden i upplevelse mellan att kryssa och länsa. Allt det här tog jag till mig av hela mitt hjärta på en gång och har även kvar den känslan än idag. Hållsviken är mina barndomsvatten. Där hade vi vårt landställe med utsikt mot sjön. Hur många gånger har jag inte stått där på tomten och längtat ut på sjön? Om det så endast var några fläckvisa krusningar på vattenytan som man kunde se så ville jag vara där o segla NU! Och segla där det gjorde jag under många år J Först med optimistjolle och sedan E-jolle fram till 1979. Under en resa till Rhodos 1980 blev jag nyfiken på vindsurfing och gick en kurs där. Full av självförtroende genom mitt stora seglingsintresse så tänkte jag: -Jaha! Då drar jag väl upp bara upp seglet och sveper iväg. PLUMS! L Där låg jag i vattnet nästan direkt och förstod ingenting! Men så här efteråt så vet jag att man kan styra brädan redan då seglet ligger I vattnet. Det gäller i princip att dra upp seglet så att masten står 90 grader från brädan, därefter masthanden nära kroppen, axelbredd mellan händerna och skota lagom mycket. Många motgångar blev det i början, men till slut så satt det och jag hade blivit rejält vindsurfingfrälst: Precis som när jag höll på med jollesegling , så vill jag även här att mina vänner plus kreti o pleti skulle få pröva på att lära sig att vindsurfa. Ofta satt jag i mina föräldrars snurrebåt och lärde ut hur de skulle göra. Det där med följebåt är verkligen guld värt när man ska lära sig vindsurfa! Det borde flera haft tillgång till. Då kanske det inte hade vart så många som ruttnat på den nya vindsurfingtrenden och sagt: Aldrig mer L 1985 träffade jag min blivande fru o givetvis så ville jag ju gärna att hon skulle tycka om att vindsurfa. Hon prövade på ett par gånger och lyckades faktiskt ganska bra, men det blev inte riktigt hennes grej. Istället köpte vi vår fösta segelbåt; en Trissgiggen i samma veva som vi flyttade ihop 1986. Med den var vi faktiskt ute på vår bröloppssegling till Mariefred 1986. 1987 föddes vår dotter och hon fick reda under sitt första levnadsår vara ute och segla med oss i Trissgiggen. Hon låg med flytväst på i min uppstyvade vindsurfingbag på durken. 1989 sålde vi Trissgiggen och köpte en Crescent Skipper Slocum Special som blev vår första ruffade kölbåt. Den var väldigt charmig med fönster framåt och en skylightlucka där vår dotter kunde leka affär med oss samtidigt som vi stillsamt seglade och hennes lillebror låg och sov i barnvagnsinsatsen. I den lila båten (ca 5 meter) seglade vi runt Södertörn. Nåttarö och handelsbryggan där var en av våra favohamnar. 1990 sålde vi vår bil för att ha råd med att köpa en större segelbåt (IF). Det kändes lyxigt att ha en så stor segelbåt och det gick riktigt bra att leva i Stockholm utan bil. Tyvärr får vi nog säga så föll vi tidigt in i gamla könsroller vilket innebar att jag allt som oftast seglade och hustrun stod för mat- OCH läs-hållningen. Ojojoj vad mycket min fru har läst för barnen när vi var ute och seglade! Även jag har verkligen njutigt av det! Tidigt började vi ha optimistjolle på släp och jag har många gånger förundrats över varför inte fler seglande familjer har det. Jag monterade en cykelsadel på centerbordet, satte på en extra lång rorkultsförlängare och tog bort kicken på bommen. Då gick det alldeles utmärkt att vara ute och segla med båda barnen samtidigt. Ungefär i den här vevan fick jag kontakt med handikappseglarklubben Vindens Vänner och har varit aktiv där i över tjugo år nu. Vår son som är 25 nu har tagit till sig seglingen ordentligt och jobbar både som medarrangör och seglingsinstruktör på det årligt återkommande handkappseglarlägren som Vindens vänner har. !999 sålde vi IF:en och köpte en S30:a som vi har kvar än i dag. Sedan ett par år tillbaka så händre det att vår son lånar båten och seglar ute i skärgården med vänner och även hans syster o man följer med ibland. Jag är ju som sagt en riktig seglarfreak, så givetvis har jag även tagit till mig olika former av isseglng J Det började med en Wintersurfer på 90-talet. En pinne mellan benen med en hylsa i mitten samt ett vindsurfingsegel o långfärdskridskor. Men Kitewing DET är gejer detJ Nästan lika roligt som att segla Hobie16 vilket jag också gör. Jag har introducerat Isabella Isjakt för en Stroke-drabbad kompis så den är han ute och seglar med när isarna är bra . Vår son har tagit till sig och njuter av att segla S30:an, Hobien och även isjakten samt min fru och dotter tycker fortfarande om att segla, så jag får nog anse mig vara riktigt lyckligt lottad på seglingsfronten

Ja suck..Trådtiteln stämmer nog tyvärr väldigt bra med trenden. Men riskerar vi inte att missa gratis naturupplevelser här och nu om vi präglas för mycket av tidens tand? Tänk om Segway plötsligt skulle ana att de kan locka/fresta friska människor att köra Segway i fjällen? Vem bestämmer våra val? Tiden, tidsbristen, våra begränsningar eller vanan?

Jag tycker det är väldigt roligt och intressant att flera seglare har börjat att presentera sig och berättat sin seglingshistorik. Men vän/vänner av ordning kanske tycker att vi borde ha en speciell tråd för detta. Så här kommer den. Ni som redan har publicerat er berättelse i andra trådar får gärna kopiera över och publicera den här, så blir det mer överskådligt. Kasta loss och publicera din seglingshistorik här! Det tror jag är flera än jag som skulle uppskatta om du gör Min seglingshistorik 1969 fick jag av en ren tillfällighet följa med ett par kompisar och deras pappa ut o segla en Trissjolle i Hållsviken söder om Trosa. Jag blev förälskad i segling direkt! Framåtdrivandet av en båt utan att använda en motor. Porlandet från aktern när man hade medvind. Fascinationen och samspelet när man driver en båt framåt med hjälp av vinden och seglet när man tar sig framåt MOT vinden (nästan i alla fall) tycker jag är fantastisk och en evig känsla för mig. Den stora skillnaden i upplevelse mellan att kryssa och länsa. Allt det här tog jag till mig av hela mitt hjärta på en gång och har även kvar den känslan än idag. Hållsviken är mina barndomsvatten. Där hade vi vårt landställe med utsikt mot sjön. Hur många gånger har jag inte stått där på tomten och längtat ut på sjön? Om det så endast var några fläckvisa krusningar på vattenytan som man kunde se så ville jag vara där o segla NU! Och segla där det gjorde jag under många år J Först med optimistjolle och sedan E-jolle fram till 1979. Under en resa till Rhodos 1980 blev jag nyfiken på vindsurfing och gick en kurs där. Full av självförtroende genom mitt stora seglingsintresse så tänkte jag: -Jaha! Då drar jag väl upp bara upp seglet och sveper iväg. PLUMS! L Där låg jag i vattnet nästan direkt och förstod ingenting! Men så här efteråt så vet jag att man kan styra brädan redan då seglet ligger I vattnet. Det gäller i princip att dra upp seglet så att masten står 90 grader från brädan, därefter masthanden nära kroppen, axelbredd mellan händerna och skota lagom mycket. Många motgångar blev det i början, men till slut så satt det och jag hade blivit rejält vindsurfingfrälst: Precis som när jag höll på med jollesegling , så vill jag även här att mina vänner plus kreti o pleti skulle få pröva på att lära sig att vindsurfa. Ofta satt jag i mina föräldrars snurrebåt och lärde ut hur de skulle göra. Det där med följebåt är verkligen guld värt när man ska lära sig vindsurfa! Det borde flera haft tillgång till. Då kanske det inte hade vart så många som ruttnat på den nya vindsurfingtrenden och sagt: Aldrig mer L 1985 träffade jag min blivande fru o givetvis så ville jag ju gärna att hon skulle tycka om att vindsurfa. Hon prövade på ett par gånger och lyckades faktiskt ganska bra, men det blev inte riktigt hennes grej. Istället köpte vi vår fösta segelbåt; en Trissgiggen i samma veva som vi flyttade ihop 1986. Med den var vi faktiskt ute på vår bröloppssegling till Mariefred 1986. 1987 föddes vår dotter och hon fick reda under sitt första levnadsår vara ute och segla med oss i Trissgiggen. Hon låg med flytväst på i min uppstyvade vindsurfingbag på durken. 1989 sålde vi Trissgiggen och köpte en Crescent Skipper Slocum Special som blev vår första ruffade kölbåt. Den var väldigt charmig med fönster framåt och en skylightlucka där vår dotter kunde leka affär med oss samtidigt som vi stillsamt seglade och hennes lillebror låg och sov i barnvagnsinsatsen. I den lila båten (ca 5 meter) seglade vi runt Södertörn. Nåttarö och handelsbryggan där var en av våra favohamnar. 1990 sålde vi vår bil för att ha råd med att köpa en större segelbåt (IF). Det kändes lyxigt att ha en så stor segelbåt och det gick riktigt bra att leva i Stockholm utan bil. Tyvärr får vi nog säga så föll vi tidigt in i gamla könsroller vilket innebar att jag allt som oftast seglade och hustrun stod för mat- OCH läs-hållningen. Ojojoj vad mycket min fru har läst för barnen när vi var ute och seglade! Även jag har verkligen njutigt av det! Tidigt började vi ha optimistjolle på släp och jag har många gånger förundrats över varför inte fler seglande familjer har det. Jag monterade en cykelsadel på centerbordet, satte på en extra lång rorkultsförlängare och tog bort kicken på bommen. Då gick det alldeles utmärkt att vara ute och segla med båda barnen samtidigt. Ungefär i den här vevan fick jag kontakt med handikappseglarklubben Vindens Vänner och har varit aktiv där i över tjugo år nu. Vår son som är 25 nu har tagit till sig seglingen ordentligt och jobbar både som medarrangör och seglingsinstruktör på det årligt återkommande handkappseglarlägren som Vindens vänner har. !999 sålde vi IF:en och köpte en S30:a som vi har kvar än i dag. Sedan ett par år tillbaka så händre det att vår son lånar båten och seglar ute i skärgården med vänner och även hans syster o man följer med ibland. Jag är ju som sagt en riktig seglarfreak, så givetvis har jag även tagit till mig olika former av isseglng J Det började med en Wintersurfer på 90-talet. En pinne mellan benen med en hylsa i mitten samt ett vindsurfingsegel o långfärdskridskor. Men Kitewing DET är gejer detJ Nästan lika roligt som att segla Hobie16 vilket jag också gör. Jag har introducerat Isabella Isjakt för en Stroke-drabbad kompis så den är han ute och seglar med när isarna är bra . Vår son har tagit till sig och njuter av att segla S30:an, Hobien och även isjakten samt min fru och dotter tycker fortfarande om att segla, så jag får nog anse mig vara riktigt lyckligt lottad på seglingsfrontenJ Seglarfreaken 24/9 2014

Härligt Toaen Jag har i över tjugo år arbetat ideellt som seglingsinstruktör i en handikappseglarklubb. I somras fick jag tillfälle att segla med en autistsik och mycket livlig/orolig person. Det var andra gången som jag över huvud taget såg personen i fråga. När jag såg hen springa omkring o vifta o skrika fick jag plötsligt ett uttryck ringande i öronen på mig: VI SITTER I ALLA I SAMMA BÅT! Minsann! Det skulle vi verkligen göra En öppen fem-meters kölbåt som heter Samba. Hen hade två personliga assistenter med sig, men jag såg framför mig att det skulle bli lite väl trångt. Så vi kom överens om att den andra assistenten skulle segla med en klubbkollega till mig i en annan Samba som en backup om något oförutsett skulle inträffa. Självbevarelsedriften tror jag kommer rätt naturligt, när man inser att man sitter tillsammans i en liten båt. Man tjoar inte o lever om utan hejdar sig helt enkelt utan att någon behöver säga till. Det skulle bli olidligt ombord annars! Jag bad den personlig assistenten att ligga mycket lågt, inte prata så mycket med hen utan bara tro att det ska gå bra och att vi får en härlig segling tillsammans. Hen låg mest på toften vänd mot vattnet, var stillsam o verkade rätt förnöjd även fast vi kryssade och båten lutade lite i den labra brisen. När vi föll av och länsade tipsade jag om att det är väldigt mysigt att sitta/ligga på fördäcket, vilket hen ville pröva på. Nu började hen bli lite mer hemtam och ville mer testa gränser. Då spände jag en tamp bak i flytvästen och den andra änden fäste jag i ett knap på masten. Hen fick då en vis rörelsefrihet, men accepterade begränsningen utan några protester. Vi fick en väldigt fin segling tillsammans och jag tror nog faktiskt att alla så var vi riktigt nöjda efteråt