Berätta din seglingshistorik!

[seglarfreaken 55]

Jag tycker det är väldigt roligt och intressant att flera seglare har börjat att presentera sig och berättat sin seglingshistorik. Men vän/vänner av ordning kanske tycker att vi borde ha en speciell tråd för detta.

Så här kommer den. Ni som redan har publicerat er berättelse i andra trådar får gärna kopiera över och publicera den här, så blir det mer överskådligt. Kasta loss och publicera din seglingshistorik här!

Det tror jag är flera än jag som skulle uppskatta om du gör

 

 

 

Min seglingshistorik

1969 fick jag av en ren tillfällighet följa med ett par kompisar och deras pappa ut o segla en Trissjolle i Hållsviken söder om Trosa. Jag blev förälskad i segling direkt! Framåtdrivandet av en båt utan att använda en motor. Porlandet från aktern när man hade medvind. Fascinationen och samspelet när man driver en båt framåt med hjälp av vinden och seglet när man tar sig framåt MOT vinden (nästan i alla fall) tycker jag är fantastisk och en evig känsla för mig. Den stora skillnaden i upplevelse mellan att kryssa och länsa. Allt det här tog jag till mig av hela mitt hjärta på en gång och har även kvar den känslan än idag. Hållsviken är mina barndomsvatten. Där hade vi vårt landställe med utsikt mot sjön. Hur många gånger har jag inte stått där på tomten och längtat ut på sjön? Om det så endast var några fläckvisa krusningar på vattenytan som man kunde se så ville jag vara där o segla NU! Och segla där det gjorde jag under många år J Först med optimistjolle och sedan E-jolle fram till 1979.

 Under en resa till Rhodos 1980 blev jag nyfiken på vindsurfing och gick en kurs där. Full av självförtroende genom mitt stora seglingsintresse så tänkte jag: -Jaha! Då drar jag väl upp bara upp seglet och sveper iväg. PLUMS! L Där låg jag i vattnet nästan direkt och förstod ingenting! Men så här efteråt så vet jag att man kan styra brädan redan då seglet ligger I vattnet. Det gäller i princip att dra upp seglet så att masten står 90 grader från brädan, därefter masthanden nära kroppen, axelbredd mellan händerna och skota lagom mycket. Många motgångar blev det i början, men till slut så satt det och jag hade blivit rejält vindsurfingfrälst: Precis som när jag höll på med jollesegling , så vill jag även här att mina vänner plus kreti o pleti skulle få pröva på att lära sig att vindsurfa. Ofta satt jag i mina föräldrars snurrebåt och lärde ut hur de skulle göra. Det där med följebåt är verkligen guld värt när man ska lära sig vindsurfa! Det borde flera haft tillgång till. Då kanske det inte hade vart så många som ruttnat på den nya vindsurfingtrenden och sagt: Aldrig mer L

1985 träffade jag min blivande fru o givetvis så ville jag ju gärna att hon skulle tycka om att vindsurfa. Hon prövade på ett par gånger och lyckades faktiskt ganska bra, men det blev inte riktigt hennes grej. Istället köpte vi vår fösta segelbåt; en Trissgiggen i samma veva som vi flyttade ihop 1986.

Med den var vi faktiskt ute på vår bröloppssegling till Mariefred 1986. 1987 föddes vår dotter och hon fick reda under sitt första levnadsår vara ute och segla med oss i Trissgiggen. Hon låg med flytväst på i min uppstyvade vindsurfingbag på durken. 1989 sålde vi Trissgiggen och köpte en Crescent Skipper Slocum Special som blev vår första ruffade kölbåt. Den var väldigt charmig med fönster framåt och en skylightlucka där vår dotter kunde leka affär med oss samtidigt som vi stillsamt seglade och hennes lillebror låg och sov i barnvagnsinsatsen. I den lila båten (ca 5 meter) seglade vi runt Södertörn. Nåttarö och handelsbryggan där var en av våra favohamnar. 1990 sålde vi vår bil för att ha råd med att köpa en större segelbåt (IF). Det kändes lyxigt att ha en så stor segelbåt och det gick riktigt bra att leva i Stockholm utan bil. Tyvärr får vi nog säga så föll vi tidigt in i gamla könsroller vilket innebar att jag allt som oftast seglade och hustrun stod för mat- OCH läs-hållningen. Ojojoj vad mycket min fru har läst för barnen när vi var ute och seglade! Även jag har verkligen njutigt av det!

Tidigt började vi ha optimistjolle på släp och jag har många gånger förundrats över varför inte fler seglande familjer har det. Jag monterade en cykelsadel på centerbordet, satte på en extra lång rorkultsförlängare och tog bort kicken på bommen. Då gick det alldeles utmärkt att vara ute och segla med båda barnen samtidigt. Ungefär i den här vevan fick jag kontakt med handikappseglarklubben Vindens Vänner och har varit aktiv där i över tjugo år nu. Vår son som är 25 nu har tagit till sig seglingen ordentligt och jobbar både som medarrangör och seglingsinstruktör på det årligt återkommande handkappseglarlägren som Vindens vänner har. !999 sålde vi IF:en och köpte en S30:a som vi har kvar än i dag. Sedan ett par år tillbaka så händre det att vår son lånar båten och seglar ute i skärgården med vänner och även hans syster o man följer med ibland. Jag är ju som sagt en riktig seglarfreak, så givetvis har jag även tagit till mig olika former av isseglng J

Det började med en Wintersurfer på 90-talet. En pinne mellan benen med en hylsa i mitten samt ett vindsurfingsegel o långfärdskridskor. Men Kitewing DET är gejer detJ Nästan lika roligt som att segla Hobie16 vilket jag också gör. Jag har introducerat Isabella Isjakt för en Stroke-drabbad kompis så den är han ute och seglar med när isarna är bra . Vår son har tagit till sig och njuter av att segla S30:an, Hobien och även isjakten samt min fru och dotter tycker fortfarande om att segla, så jag får nog anse mig vara riktigt lyckligt lottad på seglingsfrontenJ

Seglarfreaken 24/9 2014

 

 

 

 

 

[ChristerN 2 827]

Min seglingsbakgrund ser ut så här.

 

Började som 4-åring lära mig att ro. Köpte året efter en liten liten jolle med min syster som jag raskt la beslag på och var ute timmevis med. Jag rodde långt, tyckte jag. Det var inom viken som är kanske 50 m på ena sidan bryggan och 100 m på andra sidan. Älskade att vara ute och kajka runt. Satt ofta på aktertoften och sparkade med benen i vattnet och lekte att det var en motor. Fram kom jag också.

Vid sådär 7 års ålder var det några grannar som hade gäster och som tog grannens lilla Örnjolle ut och seglade. Gästerna hade en grabb som var några år äldre än jag och en dag fick jag följa med. Förundrades över hur båten kunde ta sig fram om pappan berättade grunderna om varför båten drevs fram.

Strax därefter skaffade några andra grannar en Yak-jolle med rigg. Den var vi också ute med några gånger och nu började jag segla själv också. Yaken hade en ställning med sticksvärd på varje sida istf köl. Aha tänkte jag och gick hem och snickrade ihop en liknande till men jolle, som inte alls var avsedd att segla med.

Det gick väl sådär...

Trädde lakan på en gammal åra och stack ner den framför förtoften. Satte min hemmabyggda ställning med sticksvärd ner på sidorna och knöt hårt. Satte en åra i en glipa i aktern och sen ut!

Tyvärr blåste det alldeles för mycket så trycket på svärden gjorde att de gled isär och jag kom ganska långt innan jag kunde få bort dem, seglet och rodret så jag kunde ro tillbaka hem.

Sen fortsatte det med förbättrade konstruktioner som faktiskt gick att segla hjälpligt med.

Några grannar skaffade först en Lill-triss och senare en Trissjolle som jag seglade mycket med. Lilltrissen lyckades jag tappa centerbordet på en gång. Inte kul att komma till grannen och berätta att det låg på havets botten!

1970 eller -71 var det en annan granne som hade varit i USA och med sig hem hade han en konstig sak. En bräda med ett segel på en mast som inte satt fast. Han hävdade att den skulle gå att segla med. Han tänkte starta försäljning i Sverige av denna bräda, en Windsurfer. Hans barn ledsnade ganska snart men jag var envis och trots att masten hoppade ur och slog mig gul och blå på vristerna så fortsatte jag och till slut lärd jag mig hur det skulle gå till och kom ut och seglade.

Andra grannar skaffade sig Flipperjollar som jag seglade med en sommar. Vi var tom med i en reklambroschyr som Marinman hade för dessa. Nästa år skaffade jag och brorsan en egen. Vi seglade ganska mycket men jag ville alltid ut i häftigare och häftigare vindar. Flippern hade ju trapets så man kunde köra ganska mycket och hårt om man bara kunde.

Det var just det. Om man bara kunde. En gång en höst tog jag med mig två kompisar ut och det blåste av bara den. Flippern är en två-mansjolle men med tre man på relingen kunde man kanske köra ännu fortare i den hårda vinden.

Ut på Mysingen och det gick av bara den!

Vid ett tillfälle råkade en av mina kamrater stå på storskotet så när vindbyn kom så kunde jag inte släppa och vi kapsejsade mitt ute på Mysingen. Den ena ställde sig på masten så att båten vändes upp och ner och centerbordet for rakt ner eftersom jag inte satt fast det ordentligt. Där låg vi. Vattnet var ca 8 grader och inte några båtar i sikte. Efter några fruktlösa försök att vända båten gav vi upp och började vifta med en paddel. Långt borta skymtade vi en båt och den styrde emot oss. Det visade sig vara KBV som varit för att hjälpa till på en jollesegling i Nynäs men den hade blivit inställd pga för mycket vind så nu var de på väg tillbaka till hemmahamnen och upptäckte oss av en slump. De plockade upp oss och vi var ganska medtagna. De bogserade också Flippern in till närmsta land och la upp den där. Sen körde de hem oss och vi satte genast på bastun för att tina. Min uppskatning är att vi låg i vattnet mellan 20 och 45 minuter så det var nog ett under att vi klarade oss utan men. Och jag är för evigt tacksam mot KBV.

 

Sen fortsatte jag betydligt lugnare med seglingen. Jag hade lärt mig en läxa för livet.

 

Sen seglade jag även Express i några år. En Express som en granne hade.

Sammantaget så har jag mest seglat båtar som mina grannar haft och jagbhar lärt mig både segling och riskerna med att vara på sjön.

[seglarfreaken 55]

Å underbart att läsa Christer N. Jag har njutit och kämpat med dig varje sekund i din berättelse! Fick du kläm på vindsurfingen till slut. Har du kitewingseglat någon gång?

[ChristerN 2 827]

Joda, jag fick kläm på windsurfingen till slut. Och ett par år senare så började de säljas i Sverige, inte av den grannen som jag lånade av utan av någon helt annan. Resten är historia som man säger.

Köpte i vuxen ålder en bräda av modernare snitt och seglade den en hel del men nu är jag så gammal och sliten så det blir inget av med det längre.

Ägnar mig mest åt att köra motorbåt nu. Sitter ute ensam i båten och njuter och det är sista helgen ute i år för min del. Nästa helg är det städning och sedan upptagning.

 

Men kite har jag aldrig kört. Ser ibland de som kör i närheten av Dalarö. Ser häftigt ut.

[seglarfreaken 55]

Hag har också sett de som kitesurfar i Dalarö men det är inte det som jag menar. Kitewing är ett segel som du håller som ett vindsurfingsegel och har ungefär samma design som en fladdermus. Jag skridskisegkar med det på vintern. Jag anser att det är nog bland det lättaste sättet att segla kan gå riktigt fort typ sextio åttio knyck o är vansinnigt roligt.

[Faderullan 734]

Min seglarhistoria är anspråkslös men anatgligen en av de få som varit medicinskt motiverade.

 

I tioårsåldern gick jag en seglarkurs på den lokala segelföreningen. Vi fick lite hastig teori, lärde oss att göra båten seglingsklar varpå vi ägnade en vecka till att kajka omkring på fjärden utanför segelföreningens hamn i optimistjollarna. En del av oss hade egna båtar. Jag hyrde en av föreningens båtar, en trög plywoodlåda som inte var den vassaste kniven i lådan när det blev tävla av. Men jag är inte någon tävlingsmänniska så det gjorde detsamma. Jag drog mina varv runt banan och ibland blev placeringen helt ok, mest beroende på att jag inte försökte för mycket utan tog det lugnt och metodiskt. Även nästa år hyrde jag samma båt, jag deltog inte i en enda tävling utan föredrog att kajka runt på fjärden för mig själv. Året därpå lade jag beslag på föreningens plywoodsnipe. Den var inte så värst välvårdad, läckte och var också trög jämfört med konkurrenterna i glasfiber. Men min vana trogen undvek jag tävlingarna och seglade ofta snipen ensam även om den var avsedd för en aktiv gast. Bland mina kompisar fanns främst passiva gastar så det blev inte mycket seglande den sommaren.

 

Mina föräldrar hade en sommarstuga ute i skärgården. Där hade jag en eka med en Aspera utombordare på tre hästar. Den var tillverkad på den tiden när bensin inte var särskillt dyr. Den fasta tanken på en liter räckte kanske till en knapp timmes körning. Med farsans hjälp sågade vi till en gran som blev mast. Rorkultsförlängaren till snurran fick göra dubbel tjänst som spristång. En bomullspressenning blev segel och jag kunde segla även ute vid stugan. Något centerbord fanns inte på den båten men det gick ju att segla i medvind åtminstone.

 

På den tiden led jag av pollenallergi till den grad att ögonen tidvis svällde igen och näsan rann i ett. Allergimedicinerna var inte speciellt effektiva på sjuttiotalet och hade den trista biverkningen att man blev dåsig. Min naturmedicin blev att tanka snurran och köra ut till havs i motvind tills bensinen tog slut för att sedan hissa segel och segla hem. Ute på det relativt pollenfria havet släppte både snuvan och ögonsvullnaden efter ett par timmar. Min båt kunde gott ha hetat "Antihistamin".

 

Längre upp i tonåren var det andra intressen som tog vid och båtlivet begränsade sig till att ta sig ut till sommarstugan med snurrebåten. Bilhobbyn låg varmare om hjärtat men för ett bra tag sedan tröttnade jag på rostsvetsande, på att det alltid fanns någon annan som hade en häftigare bil och nitiska besikningsmän. Jag skaffade en motorbåt i stället och så var man plötsligt båthobbyist.

 

Segla då? Nja, då och då leker jag med tanken på någon liten hanterlig dagseglare för lite kvällsturer. Men än har det liksom inte blivit av. Än.

 

 

[seglarfreaken 55]

Åh! Ännu en härlig historia Oavsett om du fortsatte/fortsätter att segla eller inte, så gav det dig upplevelser för livet! Eller hur? Bor du i Stockholm eller har möjlighet att flänga hit någon gång då isarna bär?

Här med bjuder jag in dig och alla andra som inte har fastnat i någon box än utan kan tänka sig pröva på en seglingsupplevelse utöver det vanliga: Skridskosegla med en Kitewinge!

Jag älskar att tända nya presumtiva seglarsjälar och det gör jag även på vintern då isarna bär. När jag möter långfärdskridskoåkare som ser lite slitna ut efter att ha kämpat/kämpar i motvinden, så brukar jag erbjuda dem att få testa Kitewingen. Kan de vindsurfa, så för de testa själva direkt och det brukar gå riktigt bra. Har de aldrig gjort de så brukar de få hålla i mig bak i hängselen så seglar vi tillsammans samtidigt som jag brukar berätta hur det fungerar. Efter någon minuts repa så får de testa själva och i regel så har de snappat på en gång. Det brukar vara mycket uppskattat samtidigt som jag får en kick av att se andra tycka det är roligt att kitewingsegla. Visst får jag nej tack ibland, men då tackar jag bara för mig och drar vidare.

Det här påminner mig om en historia:

Det var en snubbe som var alldeles svullen vid öronen så då var det en som frågade honom hur det kan komma sig?

- jag brukar fråga alla vackra flickor/kvinnor som jag ser om jag kan få en kyss.

-Ja, då förstår jag att du får många örfilar!

-Visst! Men jag får många kyssar också

[raol 2 543]

Jag har väl redan skrivit av mig i "Jag är fast"-tråden, men lite mer bakgrund kanske inte skadar...

Det blir mer sjölivshistorik än seglingshistorik.

 

Jag fyllde 35 år i år.

 

När jag var 4-5 år fick jag en uppblåsbar lekbåt. En rejäl pjäs från Tyskland. Tjock plats som verkade tåla enormt mycket. Jag lärde mig ro och året efter fick jag ro runt ensam i båten i hamnen, under uppsikt från kaj av antingen nån av mina föräldrar, mormor eller morfar. Mest mormor. Vad nu hon skulle göra om nåt hände mig en bit ut...? Jag hade flytväst men kunde inte simma. Men jag har alltid varit ett försiktigt barn, så mina föräldrar litade på mig. Och det har ju gått fint!

Ett par år senare fick jag ro runt i min båt i hamnen och strax utanför utan uppsikt. Det var skitkul att flyta runt där och kika på ställen man annars inte kan nå. En gång började båten läcka, och jag fick ro jäkligt hårt för att hinna in till land i tid!

 

Min morfar mönstrade på som 14-åring, på skonaren (senare omriggad till galeas/ketch) Johanna, som ägdes av hans far och farbror. 1936, vid 21 års ålder, tog han över den och hade den sen i kustfraktfart mellan Norge, Sverige, Danmark, Tyskland och kanske nåt mer. 1959-1960 togs den upp på slip och nåt år senare såldes den. Johannas slutliga öde är fortfarade okänt, men vi har en del spår och trådar att följa. Det finns en chans att Johanna fortfarande flyter nånstans, faktiskt.

Nåja, när jag föddes hade morfar en liten ruffad träjulle, med mast och dörjstag, tändkulemotor och roder på akterspegeln. Den tog han ut mig i ofta. Jag minns väl hur han stod med blåslampa för att värma kulan innan han svängde igång motorn. Och det lite ihåliga ljudet från avgasröret. Vi drog garn, metade (och dörjde säkert också även om jag inte minns det specifikt). En gång vred jag om spaken så backen slogs i i full fart. Vi flög framåt! Kul tyckte jag, men troligtvis inte morfar...

 

Morfar dog plötsligt när jag var strax över sex år gammal. Mina föräldrar ville inte ha en träbåt, så jullen såldes och för pengarna köpte vi i stället en Crescent 465 med först en 20 hk Johnson, men den var öronbedövande så efter nån månad skaffade vi en lika stark Mariner i stället. Helt plötsligt kunde vi prata med varandra när vi var ute i båten!

När jag var 12-13 fick jag lov att köra båten ensam, och var ute en hel del med den. Tyvärr var den extremt lätt och rank, och fångade mycket vind, så den var obekväm så fort det inte var stilla väder. I bara halvmeterstora vindvågor var det obehagligt hur mycket den kastade och for i sidled. Man fick också vara väldigt stilla i båten, för den svängde betydligt bara man tog ett steg i sidled. Om styrningen hade gått sönder hade man nog kunnat styra den enbart med kroppsvikten...
Att lägga till vid bryggan i lite vind var en mardröm. Ibland fick jag backa ut akut och nästan krascha in i bryggan för att få stopp. Omöjlig båt!

Runt 1994-1995 köpte vi en annan båt, helt öppen och 540 cm lång, byggd på Smögen av en bror till en bekant till familjen. Den vägde nog dubbelt så mycket som den förra båten, och var mycket mer stabil. Lätt att manövrera och inte alls särskilt vindkänslig. Grov sjö tålde den inte så bra den heller, men mycket bättre än den gamla. På den hade vi en 30 hk Mariner. 13-14 knop var maxfarten, och det var knappt den planade. Halvplanande möjligen.

Den var jag ute mycket i och servade också. Det var bara jag som var intresserad av båtliv i familjen, så jag tog på mig det. Bytte bl a vajrarna till motorreglaget, fixade lite med elen, gjorde små aluminiumplåtar för att täppa till de aktre dräneringshålen i durken (den delen hade inte förbindelse med utrymmet där länspumpen satt, så det gick inte att få torrt), bottenmålade, putsade och satte i en elektrisk länspump, m m.
För det mesta bara nöjesåkte jag med den. Ofta med kompisar. Ibland övernattade vi på en ö (Hällsö) utanför Bovallstrand. Annars slängde jag i draggen och metade nånstans. Fick aldrig mycket fisk, men en eller två kunde det bli.

Några somrar när jag var i mellanstadieåldern gick jag i seglarskola inom den lokala seglarklubben SFS (Sotefjordens segelsällskap) i Hunnebo. Optimist till största delen, men vi var även med ute i 606 med instruktörer. Hur kul som helst, men jag hade inte råd att skaffa en egen optimist, annars hade jag säkert fortsatt efteråt. Åtminstone ett tag. Jag lärde mig i alla fall grunderna i seglingen, hur olika vindriktningar påverkar, namn och beteckningar, osv. Lite om knopar, sjösäkerhet, livräddning och annat hanns också med.

Efter gymnasiet var det inte riktigt tid till att använda båten så mycket, och nåt år senare blev det inte så att båten åkte i sjön igen efter vintern. Då hade jag flyttat till Irland. Efter två vintrar och tre somrar på land sålde mina föräldrar båten.

För drygt två år sen var en av mina två bröder med sin flickväns familj på en skärgårdstur med en turbåt utanför Smögen. Efter det föreslog han att vi skulle skaffa en segelbåt ihop. Vi hade pratat lite löst om det några år tidigare och då hade jag varit rätt drivande, men nu blev hans längtan akut. Vi andra höll med och sen började sökandet.

Ganska snart hittade vi den båt det sen blev, en Marieholm Seacat som var i bra skick, med alldeles nya dynor både inne och ute, och en fräsch 9.9 hk fyrtaktare. En bekant till min ena bror är mångårig tävlingsseglare och kollade över båten så det inte fanns några allvarliga brister. Vi köpte den. Hade jag vetat det jag vet i dag hade det blivit en annan båt, men nu får vi leva med dess brister!

Tja, resten av mina seglingsäventyr finns som sagt i "Jag är fast"-tråden och några andra. Men här fick ni i alla fall bakgrunden!

 

[Oldtimer 81]

Spetsgattad segelsnipa byggd ny till mig 1952.

18 fot, lösfotat råsegel, fock o klyvare.

 

Båten är på museum. Jag seglar båten i min avatar.

En IOD, konstruerad 1936.........still going.

 

IOD'n seglar Match Race-VM varje år på Bermuda. (Fråga Fredik Lööf, David Gilmour eller Johnie Berntsson vilken båt dom älskar) 

 

Den som tror att man kann kompromissa en god segelbåt med 1 eller 2 toaletter borde köpa husvagn...........................eller kompromissa................

 

 

[Gäst BonusVita]

Ursprunget till min kärlek till havet finns att läsa här.