Segla med sin partner

[ehlane 0]

Jag är ny på detta forum och har med stort intresse navigerat bland de olika trådarna några dagar. Det är imponerande att se hur mycket kunskap och erfarenhet som finns här!

Jag har funderat på en sak under de tre somrar (detta blir min fjärde) som jag har seglat tillsammans med min man och som det vore intressant att få höra era tankar kring.

När jag gick kustskepparen fastslog läraren att din partner inte är den optimala besättningsmedlemmen. Han tog som exempel sin egen fru som blev förnärmad över hans tonläge när han gav order ombord och vägrade hjälpa till innan han bett om ursäkt. Nu var han gammal sjökapten och jag kan förstå att han gick in i sin yrkesroll ombord och fick en ton som hon kanske inte var van vid.

Visst både ser och hör man par i hamnar som gormar och snäser åt varandra och inser att han kanske har en poäng. Samtidigt ser man också de där underbara paren som seglat tillsammans i decennier och som är så synkade att de inte ens behöver kommunicera speciellt mycket med varandra. Deras till- och lossläggningar är en fröjd att se och då tänker jag att så vill jag att vi blir.

Själva lär vi oss mer och mer om båten och segling och jag tror att vi är på rätt kurs, så att säga.

Med andra ord tror jag att frågan om din partner är en lämplig besättningsmedlem är personlighetsrelaterad snarare än en generell sanning. Vad tror du?

 

[toaen 510]

Min fru är definitivt inte den optimala besättningen, men det är trevligt om hon nån gång vill följa med på sjön.

Tror att din lärare hade vissa komunikationsproblem med sin fru - inte bara till sjöss

Min fru har varit duktig på att kliva iland. Hoppa är förbjudet ombord på mina båtar.  Hellre lite revor i gelcoaten än brutna ben och lårbenshalsar.

Just komunikationen mellan fördäck och sittbrunn sker alltid med tecken. Vi har ett fungerande system som dock inte täcker allt. Det kan dock få en del oanade konsekvenser.

Det finns en liten lagun på västra sidan av Ornö. När vi lyckats ta oss in där genom att följa efter en annan båt var det smockfullt. Är ganska försiktig av mig och tycker inte om att tränga in mig bland en massa båtar om jag inte absolut måste.

Det var förövrigt dygnet före jag lärde mig hur man skapar sig en plats i en överull hamn. http://www.maringuiden.se/forum/;thread=456107

Fick se en ledig plats där jag tyckte det såg ut som om man skulle kunna komma in till land. Fick ditåt, fällde ankaret och min fru gick fram på fördäck. Efter en liten stund sa hon med teckensp - Backa. Jag kunde ju inte se något problem, och ibland tycker hon att det är ser för grunt ut, fast det gått fint att komma in. Har man utvändig längsgående järnköl så är ju lite skav mott botten inte så farligt. (L32). Jag ignorerade hennes tecken. Hon blev ihärdigare och ihärdigare i sin order om att det inte gick och att jag skulle backa.

Till slut small det till riktigt ordentligt och jag förstod anledningen till varför platsen var ledig. Hade kört förstaget upp i en tallgren som hängde ut över vattnet. Först hade det kommit barr och småkvistar och när jag spänt upp grenen tillräckligt mycket gick den av och ramlade ner på däcket.

Vid vissa tillfällen är det bra att inte lyssna på sin fru. Vi fick en jättefin plats när vi väl hade skogsröjt. Som västkustseglare är man ju ite van vid att det är träd som hindrar förtöjningen. 

Dessvärre är min fru helt ointreserad av segling, vilket ju i sin tur gör mitt seglande ganska begränsat.

Gillar både du och din man att segla och vara ute på sjön, så är det väl så optimalt det kan bli. Ta vara på det.

De karlar som gormar och skäller på sina fruar är nog i grunden ganska osäkra på sig själva och förstår nog egentligen inte hur dumma dom är.

 

[optimisten 23]

Jag håller inte alls med den gamla sjökaptenen, hans åsikt gäller honom och det beror på hans relation ombord eller i största allmänhet till sin fru. Båten och båtlivet stärker och utvecklar ett förhållande, men bara om förhållandet i övrigt är bra och båda finner sina roller ombord. Min fru skulle kliva i land omedelbart om jag dominerade och gav henne order ombord. Vårt förhållande blir starkare av alla fina seglingar. öar, solnedgångar, soluppgångar mm. som vi har upplevt. Min partner/fru är min optimala besättningsmedlem.

Mvh Optimisten

 

[Gäst Kalman]

'För det första.......grattis till din man som har en hustru som gillar att segla!

Sedan är det nog så här, fredrikorna får tycka vad de vill, men vi fungerar lite olika män och kvinnor i båten. Alltså även om vi seglar ensamma så att säga. Sedan vill vi ha ut kanske olika saker av seglingen. En del vill ha äventyr en del tävlar och en del bara driver ikring, vagabonderar.

På sjön kan det uppstå situationer då man måste handla raskt. Det kan bero på sekunder. Då kan man inte vara parlamentarisk och MBL-a utan peka med hela handen vare sig man eller kvinna som pekar. Min uppfattning är att den som vet-kan-har största erfarenheten bestämmer i den situationen som det gäller. Men även om man pekar med hela handen så skall man inte gorma. Å andra sidan vet man inte varför den andre viftar energiskt så skall man lyda ändå för det finns säkert en anledning. Å då blir det inga skarpa rop och gromanden.

Misstag kan och kommer att uppstå, precis som Toaen skrev, han tänkte på djupet, hon på trädgrenen. Förståeligt. Sådant lär man sig av. 

De där paren som du beskriver har haft sina duster men genom åren funnit just det som pasar dem bäst. Då räcker det med bara kroppsspråket och små subtila tecken till varandra. Jag önskar att ni hamnar där med åren.

I mitt med fall med en hustru som har en justerad arm så sköter jag båten helt ensam även om hon är ombord. Det är ett måste. Men för övrigt, navigation, väder och segel mm så deltar hon efter förmåga och har haft en väldig positiv utveckling från första seglatsen tillsammans till dagens erfarenheter och kunskaper. Sådant är man rädd om.

Så jag avslutar med att hälsa til din man att han skall ta vara på ert förhållande och utveckla det tillsammans till det där lyckliga paret.

 

[forgus31 139]

Personrelaterat eller inte är tilläggningar alltid spännande. Den ena tilläggningen är den andra inte lik. Det blåser olika hårt och från olika håll. Boj med ögla eller Y-bommar eller permanent lina med musslor och kladd på (västkusten). Strömmande vatten ställer till det mest då det kan vara svårt att se i okänd hamn.
Varje gång man går in i hamn prövas besättningen och det med intresserad publik. Den seglare som är mest macho är troligen också den mest nervösa och då blir det lätt hetsig ordergivning.

Med åren ökar förrådet med likartade tilläggningar men aldrig blir man fullärd. Frugan och jag har seglat i fyrtio år och vi är långt ifrån perfekta vid tilläggningar men utnyttjar gärna hjälpande händer hellre än att höja rösten. Att använda kraftigare stämma är ibland nödvändigt då det kan vara svårt att höra i blåsten, det är ju också då det blir svårare tilläggning om vinden kommer från sidan.
En av våra första tilläggningar var intill en ångbåtsbrygga, kanske var det Möja. Skärgårdsbåten skulle precis komma och vi hade stor publik. Jag styrde in med vår segeljolle och min flickvän (numera fru) skulle hoppa iland vilket ungdomar gör. Hon skrek att det var för långt så jag lämnade rodret och sprang på däck för att få upp farten, snappade åt mig tampen från henne och hoppade rätt ut i luften. Jag landade på en fyrtiofemgradig stor sten/klippa och fick aldrig balansen åt rätt håll utan backade ner i vattnet till publikens förtjusning. Simmande fick jag ta mig upp på klippan.

Det var ju lite förnedrande men samtidigt roligt så det var bara att skratta med och låtsas att det var så vilket det ändå blev med tiden.
Vad vi lärt oss är att plast är lättlagat och inte hela världen med nån skråma på den egna båten. De med sprillans nya båtar har inte samma syn vilket man ju förstår och vara extra noga med fendrarna. Vi sätter gärna upp fendrar långt fram om båten skulle komma snett ifacket. Inte kul att göra skråmor i grannbåten och de hjälpande händerna är nog fler på blanka nya båtar av förklarliga skäl.

Kanske är det så att personligheten spelar in liksom även vad man har för proffesion. Är man van att ge order och på fritiden ska försöka sig på att utföra en del av detta jobbet själv kan det kanske gå lite snett och att fixa detta ordervägen inte alltid möjligt.
Man övar ju sällan enbart förövnings skull men detta skulle kunna ge mer rutin utan hets. Tyvärr blir det aldrig av. T.ex kan en fristående boj närmas från olika håll med låtsad tilläggning. Inte minst nyttigt för den som styr sällan vid tilläggningar. Frugan har först på senare år själv lagt märke till att vår båt inte styr dit man vill med rodret vid backning. Den styr visserligen men bara åt ena hållet, i vårt fall åt styrbord. Er båt är inte lika bångstyrig i det fallet och kan nog även backas in vid tilläggning. På vår båt måste man göra underliga manövrar i hamnen om det blåser från fel håll. Frugan sa för inte länge sen, varför styrde du så? Det hade väl varit enklare att....

Jo, först på senare tid har det gått upp för frugan att båten inte alltid går att styra åt det håll man skulle ha velat. Detta sedan hon efter alla år börjat styra in vid vissa tilläggningar.
Jag rekommenderar att båda styr vid tilläggning eller ännu hellre tränar såna så mycket det går, inte minst för att förstå den andres beteende.

Välkommen till forumet och lycka till med det nödvändiga seglandet.

[ehlane 0]

Tack för era bra och tänkvärda svar och för delandet av erfarenheter!

Jag tror som ni att det är väldigt utvecklande för förhållandet. Har till exempel märkt att jag behöver veta vad som förväntas av mig så långt i förväg som möjligt medan maken föredrar att reagera på rådande händelser och blir stressad av för mycket planering. Detta är sådant man kommer fram till inte genom att gorma utan kommunicera som vuxna människor.

Jag ska erkänna att jag hoppar i land, även om det för det mesta är mer som ett stort kliv eftersom jag inte vågar ta steget förrän vi är ganska nära. Första gången jag skulle göra det var på Dalarö och jag kom med en sådan fart att jag höll på att flyga i vattnet på andra sidan bryggan. Tyvärr är mitt ögonmått inte heller det bästa, men vi tränar på att jag signalerar meter kvar till bryggan med fingrarna.

Vi har kommit fram till att det bästa vore egentligen och jag manövrerar båten och maken tar sig i land så det har vi också börjat träna på. För två veckor sedan testade jag att backa första gången och jösses vad tung hon blir på rodret! Även om jag just nu blir väldigt nervös av det ser jag fram emot att fortsätta jobba på det.

Vi har ju egentligen ett helt liv på oss att få till det här, God willing weather permitting, som de säger. Under tiden fortsätter jag hänga här för goda råd och tips

 

[Marrexxx 66]

Tänker det var en rätt märklig inställning... De flesta fritidsseglatser - långa som korta - sker med familj som besättning. Frågan är alltså inte vad som är optimalt utan hur man får en familj att fungera och ha det optimalt trevligt. 

Hemma kan man dra sig undan.. sticka i väg eller till och med jobba. Men på en båt måste man göra saker till sammans på en liten yta och det är inte alla gånger så lätt, att hitta saker som tar hänsyn till både kapten och minste skeppsgossen/flickans önskemål.

[Westfjord26 9]

Jag har efter lite övning gett min fru rodret vid samtliga tilläggningar i år, naturhamn som gästhamn, och det absolut enklaste är ju att styra båten medan det svåraste oftast är att hoppa iland och förtöja! Herregud vad mycket blickar vi har på oss då vi kommer in i hamn. Men visst är det vanligaste att mannen har rodret och kvinnan hoppar iland, sen kommer mannen och slår i bergkilarna och springer omkring som en yr höna och kollar tampar innan han tänder grillen och har gjort sitt för dagen......tjejer, kräv att ni skall köra då detta är det absolut enklaste momentet av sjölivet!!!!

 

Senast ändrad av Westfjord26 | 29 juli 2012 | 19:10

[ehlane 0]

Bra synpunkt, Marrexxx, det är inte fråga om att välja bästa besättningen utan att få besättningen att fungera optimalt. Vi har inga barn än, men tror båda att det är ypperligt att växa upp på en båt. Man har ingen stans att rymma när det blir jobbigt utan måste stanna och hantera. Dessutom tror vi att det är bra att få ansvar ombord och låta självförtroendet växa ju mer man klarar av. Jag blir rörd när jag ser småttingar köra och förtöja dingar, hämta vatten och hjälpa till i största allmänhet.

Jo, det är litet så vi tänker också, Westfjord. Var du nervös att lämna över ansvaret i början och hur hanterade du det?

[Westfjord26 9]

Jag var inte ett dugg nervös, men frugan var väl lite darrig i början så vi körde lite manöverövningar innan så hon fick känna på båten och hon snappade detta lika fort som jag gjorde trots att jag är en Hanne :-)

[pelle75 0]

Vi är ute runt 70 nätter / 1200Nm i snitt (sedan 2004, 2000-2003 snittade vi 30 nätter och 500Nm..).. Absolut inga problem.. Pratar mindre och mindre vid till och lossläggning.. Nu med en 45 fots segelbåt är det knappt nån ide för man hör inte mellan för och sittbrunn ändå vi började med en iw 23:à via b31, Bavaria 36 (2004 - det var då vi började vara ute jämt), sedan motorbåt ett år (Bavaria sport 34 2011) och nu segelbåt då motor inte var våran grejj.. Utan seglingen skulle vi båda kvävas. Handlar nog mest om hur man är som person och vad man har för intressen helt enkelt.. Min hustru är minst lika, om inte mer, driven för att komma invägdes båten, som jag...