Kapitano

En resa jag kom att minnas, var resan från Venezuela med tankfartyget Marieholm som var Europas snabbaste tankfartyg på sin tid 18 knop om jag inte minns fel. Vi hade varit i en biflod till Orinocko floden och lastat olja där jag fick uppleva djungeln som gav mig namnet djungeljim ombord.. Där hände en del som jag trodde skulle bli minnesvärt där ifrån men då visste jag inte vad som skulle hända på hemvägen. Vi låg utanför Azorerna en dag i augusti 1957 i en storm som var tilltagande. Faryget var ett midskeppsbygge där däckshus och maskin var beläget midskepps före akterladdarnas tid. Jag stod och pratade med båtsman som var en elak gubbe mot oss unga killar men jag gillade honom mycket, det var en riktig sjöman. Han skrämde mig lite innan jag skulle upp på bryggan på vakten. Han frågade mig om jag snusade men han visste att jag rökte så frågan var lite dum. Jo du förstår Börje att jag har varit med om när vi förlist och då hade rökarna inget att röka i livbåtarna men jag hade snus. Vadå, tror du vi skall förlisa? Jo duser hur fartyget ser ut, det är ett långt fartyg med tyngden på mitten och det som händer är att vi får en våg i fören och en våg i aktern så knäcks vi på mitten. Ok, jag gick upp på bryggan och det mörknade, stormen tilltog utanför Azorerna och jag tänkte på vad båsen sagt och blev lite skakis kanske borde jag börja snusa. När det var som värst hördes en nödsignal lite svagt och vi försökte få in signalen igen och det lyckades mycket kort sedan försvann signalen. Senare fick vi veta vad som hänt. Det Tyska skolfartyget Pamir gick under utanför Azorerna. Av 86 mans besättning överlevde sex och inget befäl. Dessa signaler och stämmningen i styrhytten minns jag och som fritidsseglare uppskattar jag min VHF SD 5896 Caroline.

Visst VHF ja men vi skrev om handburen komradio Hälsningar från Caroline SD 5896.

Komradio är nog inte så nödvändig i fritidsbåtar men oslagbar inom en del yrken för korta avstånd med uppkopplad kontakt under yrkesutövning. Jag till hör dem som aldrig skulle skaffa mobiltelefon eller dator nu sitter jag här med datorn på så fort jag är eller kommer hem. Men GPS är numera var mans egendom i både fritidsbåtar, bilar och för skogsmullar.

Jo men ibland funderar man och visst gick det bra förr men nu går det bättre eller är bekvämare, tänk bara att ta upp en mobil ur fickan och ringa var i världen du vill, eller titta på båtarna via AIS på andra sidan ön. Jag har ingen sådan men minGPS är jag glad för.

Dom som reser som fartygsreparatörer eller röläggar numera, är mycket unga men jag tror de är bättre på att hålla sig nyktra än tidigare generartioner. Värre är väl ett drogmissbruk man kan dölja till skillnad från alkoholfylla. Jag har arbetat i 25 års tid inom revsionerna på kärnkrafteverken och där söps det en hel del på campen och i barackerna inte minst i Forsmak har det påpekats offentligt men det gäller givetvis alla kärnkraftverk det är ju samma määnniskor som reser runt. Nu mera kan man få blåsa i porten och det har avskräckt många från att sitta uppe sent och se fotbollen med starköl i mängder. Vakterna på Ringhals håller lite uppsikt på sina ronder så de ser om det sups vid en grillafton en onsdagskväll och fler åker på att blåsa i porten, så där har fyllan försvunnit nästan helt. Hur unga förhåller sig till droger är jag inte insatt i. Nåja nu är det båtfylleriet som är mer uppmärksammat och med tanke på dagens fartbåtar så är det väl bra om det minskar på sjön. Det där du skriver om rörliga antenner var man väl tvungen att ha för att radiopejla? Men jag är dåligt insatt i den biten och det finns knappast några telegrafister i dag men när jag reste med de stora ACL båtarna så hade de telegrafister men de höll i löner och mycke annat så de sitter inte och knackar morsealfabetet men en nyckel numera. Den tiden är förbi då vi har fått satelliter i stället eller som här hemma dator.

Motorhaveri en mardröm för ekonomin om inte annat. År 2009 tidigt på båtsesongen kom jag och en god vän från Bovaldstrand där vi besökt kompisens släktingar på kräftkalas, det var hur underbarst som helst och havet var så lungnt att vi gick utomskärs hem. Sent på natten och kompisen låg och sov tänkte jag att nu är jag så trött att jag går in till Björkö och lägger till för att få sova lite. Så blev det och följande morgon gick vi ut från Björkö och redan efter omk. femton minuter säger kompisen, låter inte motorn konstigt jo svara jag men hinner inte stänga av motorn det kommer en smäll så stannar den. Jag lyfter på durken där motorn ligger och det väller ut rök så jag stänger fort och tar fram brandsläckaren och väntar mig det värsta. Men inget händer så jag öppnar durken igen och ser en kolv sticka ut i ett hål i motorn och ett oljefilter sitter på delen som lossnat. Om jag inte svor så inte log jag i alla fall. Det var nu fredag och alla vill hem från jobbet men tur i oturen så fick jag kontakt med varvet i Björlanda Kile och två killar kom och hämtade oss, drog in oss till Björlanda. Tac för kaffet. Sedan fick vi ta taxi för 800 kr till Torslanda Lagun där jag har båten och hade bilen, så var den sommaren förstörd. Jag hittade sedan en lika dan motor en Penta 17 MD uppe i Norge vid svenska gränsen, den var ju inte ny men fin till ett bra pris. Varvsägarens svärföräldrar bodde i Göteborg så han tog motorn med sig till Göteborg och fick min gamla vad han nu skulle ha den till. Jag kom undan rätt billigt trots allt och försäkringen gällde inte på en så gammal motor, den fick inte vara mer än två år då. Vad som hänt finns det många uppfattningar om så det har jag slutat tänka på. Förra våren lämnade jag Björlanda varvet som bilden visar och hoppas att det aldrig mer händer mig eller någon annanheller för den delen.

Jag tillbringar själv min fritid i Göteborgs skärgård, kom hit 1975 till Götaverken och tänkte stanna här ett halvår. På den vägen är det och nu är jag pensionär och tar barn och barnbarn ut i skärgården.

Att det söps särskilt bland kaptener och många gånger överstyrmän, beror till en del på att de var vaktfria till sjöss och hade inget att göra förr i tiden. I dag har de fullt upp med bla, skrivbordsarbete och kontakter då de är befraktarens långa arm. Det har blivit bättre på många områden inte bara till sjöss, utan även hos resemontörer där jag själv arbetat och som fartygsreparatör, miljöer som förr var omgivna med sprit. Jag arbetade i Neptunbolaget och vi skulle hämta en flytdocka och bogsera till Göteborg. Vi fick låna gubbarna från rederiets varv på Gåshaga för att gå till Lisnavevarvet i Portugal och hämta dockan. När gubbarna kom från sina familjer och gå till sjöss på äldre dar, höll de på att supa ihjäl sig så det blev sista gången de fick följa med till sjöss. När vi närmade oss en hamn med ett tankfartyg förr så tog en matros ombord lotsen som sedan gick upp på bryggan och hälsade på kapten då brukade kapten svara att I go down for five minutes sedan kom han aldrig upp mer det blev en matros till rors och överstyrman med lotsen kvar till vi fick bogsering in till kaj.

Innan jag lämnar Helfrid Billner skall jag berätta om när vi tog ombord råolja som däckslast. Vi lastade i någon hamn i Persiska Viken och överstyrman Horndal var lastningsansvarig ombord men som vanligt lite på fyllan och jag hade vakten på däck. Så lossnade en grov slang som pumpade ombord möjligen två tusen ton råolja i timmen minns inte riktigt den biten men däremot händelsen. Då slangen lossnade på kajen så reste den sig och sprutade fram och åter olja över hela vita fartyget Helfrid Billner det kom tom, olja in i inredningen till befälen som hade alla dörrar öppna midskepps. Jag var på väg i land då de redan stoppat pumparna, så nu var det bara för mig att gå till Horndal som låg på fyllebänken i sin hytt och sov. Kapten hade just kommit ned och upptäckte att hans överstyrman låg och sov och sa till mig, du pratar inte med besättningen om det här Horndal kunde ändå inte stoppat pumparna fortare än vad de gjorde i land. Vi var förtiofem mans besättning på den tiden ett dussin i dag och alla fick tvätta olja även förste kocken men inga däcksbefäl men underbefäl från maskin för de var av en annan sort eller ras. Vi gick sedan till Antwerpen där vi låg vid kaj och skulle förhala fram mot midnatt och jag hade vakten som vanligt under Horndal som låg på fyllebänken som vanligt lite på fyllan. Han sa åt mig att vi väntade en man från rederiet som kommer från London men han hinner troligtvis inte hit i natt men om du ser honom på kajen så purra mig fort som fan. Sagt och gjort rätt som det var stod det en slipsklädd herre med en stor portfölj vid mig och hälsade artigt samt frågade efter Horndal. Jag sa att jag skulle hämta honom, i helvite du ska, jag hittar själv och det blev nu Horndals sista resa till sjöss och vi mönstrade av tillsammans på Kockums varv i Malmö. Vi fick sällskap på tåget till Sthlm och han pratade om sin bror han inte pratat med på tjugo år då de var osams. Jag hörde brodern i ett radioprogram berätta om livet till sjöss och att han hade en bror i Gävle som inte pratat med honom på tjugo år men han visste inte varför. De kom från en redarfamilj i Höganäs men fick inte segla i pappas båtar för då kunde det daltas med sönerna. Horndal berättade en gång ombord hur ledsen han var över sin kärring till son för killen blev urmakare i stället för sjöman. Må Horndal vila i frid i Gävle tippar jag på. Senast ändrad av Kapitano | 15 februari 2011 | 12:43

Hej Thomas. Jag kom från S/S Rådmansö byggd 1914 som var min första båt till Götaverken i Göteborg där Helfrid Billner låg på Götaverken på garantijobb förmodligen för den var byggd något år tidigare. När jag blev visad min hytt trodde jag killen drev med mig så jag backade baklänges ut ur hytten för att läsa över dörren och där stod det matros. Herre du milde hytten var finare än skepparns hytt på Rådmansö i alla fall modernare. den var stor med med stor ventil som släppte in dagsljuset och man kunde se havet. En stor garderob, eget tvättställ, stor koj, fyllebänk skinnklädd samt två fina stolar och ett skrivbord. Jag var nu som en kung tills jag kom i jobb. Jag började redan på vervet och arbetade på båtdäck presis innan vi skulle gå då en något berusad man då 54 år det vet ja för jag glömmer inte när han fyllde 55 år. Jag sa åt gubben att det är bäst du går i land för vi skall gå snart. Du sa gubben jag heter Horndal och du skall gå på min vakt jag är din överstyrman och nog fan skall jag lära dig ett och annat till sjöss. Så blev det och jag fick namnet Horndalshalvan något prioriterad men även plågad för att jag skulle vara bättre än andra om jag var Horndalshalvan. Jo du frågade om klassindelningen men den var inte så farlig utom att jag var den enda av manskapet som fick säga du till Horndal det låg i sakens natur. Kaptenen ombord hade tidigare varit överstyrman och Horndal Kapten men omplaserad pga. fylla. Fefälen i den ställningen tillbringade ju större delen av sin tid i hytten inte som nu när de har fullt upp att göra. Många blev därför alkisar och det har givit mig många roliga historier. Vi seglade på utefart och gick inte till Sverige om vi inte skulle uppsöka varv då var det värt att angöra svenskt varv. Vi gick på europa och vikem (Persiska Viken) som amerikanska marinen nu vill ändra manet på till något med Aabiska i kanske för att jävlas med Iran. Jag har varit med bland många tusen runt viken och skrivit på en lista mot detta. vi gick på Kuala lumpur, kuwait, saudiarabien där piraterna nu härgar i Adenviken samt Sydafrika där det var fem års fängelse om man hade ett förhållande med en färgad. Även detta en egen historia sedan gick vi på Europa ofta till Antverpen. Ja detta var lite om Helfrid Billner. Julafton ombord på Indiska Oseanen glämmer jag inte då vi mötte Gunilla Billner som kom från Europa med julmat och julgranar i kylrummet. Jag och Horndal gick över med en livbåt och hämtade förnödenheterna i en värme som inte liknade någon jul. Men även om julstämmningen uteblev så blev det en herrans fest med fulla människor som för en gång skull saknade den kalla norden. Nu skall jag sluta så ha det gott. PS. När Horndal skulle fylla 55 så passade han på att klippa och raka sig av en frisör i Suezkankanalen. Han satt där i en stol på däck med frisören som klippte gubben i öronen bla, och jag skrattade när jag gick förbi och det skulle jag inte gjort, Horndal blev förbannad men kunde inte resa sig ur stolen medan frisören klippte. Så han skrek vad skrattar du åt jungman? svar, det växer ju hår över allt snart växer det väl mossa också, då hade jag gjort mitt för några veckor framåt till han frågade mig dan före födelsedagen, vet du hur mycket jag fyller i morgon? svar sextio år, då tog det hus i helvite och jag ångrade mig ett tag vad jag sagt men kunde inte låta bli. DS Senast ändrad av Kapitano | 15 februari 2011 | 11:13

Då jag lagt ut fel bild, på ett systerartyg förmodligen till Rådmansö så kommer här den rätta och rätt skall vara rätt när man skriver historia. Två av Rexbolagets fartyg var byggda för att gå billigare genom kanaler som tog betalt för fartygets bredd så dessa två båtar var bredare under vattenlinjen då de gick med last. Båten var tungarbetad med sina två master och sex bommar på varje mast varav var tyngdlyftarbommar i stället för kranar. På last luckorna hade man skärstockar av stål tunga för en 16 åring att hantera och på dessa träluckor presenning som man skalkade fast med plattjärn träkilar och plattjärn. Det fanns således många tampar och block att hantera. De här båtarna gick dåligt i isen men det är en egen historia. Som jungman hade man backstörn skötte mässen och hämtade maten midskepps i byssan och bar fram till skansen manskapsmässen. Toaletten och ett duschrum fanns uppe på backen inget vidare en natt med dåligt väder på Nordsjön men toaletten skulle användas på arbetstid så man försökte att anpassa sig att inte förstöra fritiden. Varmvattnet hämtade man i spann akter om midskepps där man stimmade upp vattnet i en kran. Jag hade en snygg dyr vit tröja när jag mönstrade på som jag lade i ett spann och hängde spannet på stmkranen och när jag skulle ta upp den hade den smält till en gröt. Vi gick också med släplogg i aktern som måste tas upp då vi närmaste oss skärgården och den läste vi av en gång i timmen. Vi hade ingen radar så i trafikerade vatten kunde vi få ankra vid tjocka (dimma) då fick en man stå på backen och slå i klockan samt en man akter ut och pingla i en triangel något som kan liknas vid en stämgaffel. Vi hade en stor ankarbox under backen där vi stuvade kätting för hand med en krok stående på en planka utanför boxen. En jungman på en resa före min tid hade följt med kroken och kättingen som rappade ut bakvägen som hände med de här gamla ankarspelen. Han for genom klyset och gubbarna berättade för mig att de enda de fann efter killen var en sko och mycket blod. Nu mera tror jag gubbarna ljög men jag vet inte, de skulle ju varna mig så jag kunde släppa kroken när kättingen löpte ut. Vi bodde två i var hytt där det var så trångt att en i taget gick upp för att klä sig och bakom min koj vid huvudkudden gick ett rostigt rör med rosthål och i det röret löpte ankarkättingen så man kunde se den. Som ny ombord skulle jag inte purras vid ankring matros Johansson som jag bodde ihop med smög sig upp för att inte purra mig sedan förstår ni hur jag vaknade när kättingen löpte ut bakom kudden. Detta hände bara en gång när någon var ny och bodde i överkojen i den hytten. Ja nu måste jag sluta så det inte blir en hel tråkig bok. Det var ju bara rätt bild jag ville lägga in. PS. Själv blev jag avlad i Visny under österjöspärren av en pappa som seglade i finska Thordenrederiet i Helsingfors under kriget. Min far var finladssvensk som alla sjömän i finska båtar på den tiden. Thorden snodde ju sina båtar utom två som blev torpederade och stack till Uddevalla och byggde upp varvet där. Min pappa seglade från den isfria hamnen Petsamo som Thorden var med att bygga upp så farygen kunde segla väster ut där i från Ds. Senast ändrad av Kapitano | 15 februari 2011 | 10:04 Senast ändrad av Kapitano | 15 februari 2011 | 10:20

Jag satte in fel bild på S/S Rådmansö byggd 1914 så den kommer här. Ber om ursäkt för detta. Att observera vi hade ingen radar ombord och när det var riktigt tjockt låg vi stilla och en man för ut som slog i klockan och en akter ut på poppen som slog i en stämgaffel eller något liknande. Ett sådant här lastfartyg Rexbolaget sedaermera Salén, var mycket tungarbetat och en skog av bomar när vi låg vid kaj, för lossning och lastning och hade tyngdlyftarbomar i stället för kranar. Då det var två master så var det fyra bomar på varje mast, alltså åtta totalt plus fyra tynfdlyftarbomar då blir det tolv st. På lastluckorna var det tunga skärstockar som man drog antingen för eller akter ut för att sedan lyfta av och lägga på däck, så dom inte låg i vägen sedan träluckor och slutligen presenning som man skalkade med plattjärn och träkilar runt luckorna. Det var mao, en bra start på sjömanslivet när man skulle lära sig jobba och veta lite hut ibland. Man fick också som jungman backa ut maten som hämtades i byssan midskepps för att bära för ut till skansen, med maten till gubbarna då hade man backstörn. Den första båten på bilden var någon av systerfartygen som alla hade önamn och två hade skrov som var bredaere vid vattaenlinjen för att gå i kanaler där fartygsbredden var avgörande för betalningen så när fartyget låg på lätten i hamnen kunde man klättra ned och sparka boll där nere men det var inte så bred utbyggnad, ett par meter ungefär. Senast ändrad av Kapitano | 14 februari 2011 | 22:42 Senast ändrad av Kapitano | 15 februari 2011 | 03:44 Senast ändrad av Kapitano | 15 februari 2011 | 03:51 Senast ändrad av Kapitano | 15 februari 2011 | 04:17

Min första båt till sjöss S/S Rådmansö byggd 1914 med skansen för ut under backen (rum för manskap på fartyg) Det var inte bara min första båt där fick jag uppleva ett och annat med gamla snedseglare på däck förutom undertecknad jungman 16 år och en lättmatros något år äldre. En fyllebåt skulle man kunna kalla den, där vi yngre fick gå i land i England och handla åt gubbarna som inte fick ut sprit ombord. Vi hade toalett uppe på backen och duschrummet men fick gå akter om midskepps och stimma upp varmvatten i spann. Jag bodde med en matros Johansson som skulle bli min läromästare på alla dåligheter men det är en historia för sig nu skall jag berätta om min första livbåtsmanöver som misslyckades totalt. De hade nog inte varit en livbåtsmanöver på många år så när vi skulle lucka av livbåtarna som hade träluckor så var de fastspikade med stora fem tums spik så de inte skulle ligga och slå i sjön. Överstyrman som var en stor tjock gubbe blev sur och skrek åt mig att purra ut timmerman, som var en lika tjock gubbe med 13 år i båten ovanligt länge utan att kunna annat än finska och lite engelska för pubbesök. Vi kallade honom timpa och jag gick ned till hans hytt och skulle purra gubben men han var full och arg och bad mig åt helvite perkule jungman. Jag meddelade styrman hur det gick, han sa då att vi får väl testa spelet och se om vi kan fira ut båten. Men icke inte ens med handslägga så vi avbröt för att ta en brand-övning i stället. Men icke, det kom en liten pinkstråle som inte räckte mer än någon meter då gav styrman upp och det var nog den sista övningen ombord i S/S Rådmansö för sedan sprack båten i en storm på Engelska kanalen en natt när jag stod till rors. Fartyget reste sig upp på en våg och gick 25 grader ur kurs och slog ded med en smäll så den sprack över däck under hytterna midskepps. Vi gick till Oskarshamn på varvet där klassen dömde ut fartyget och vi fick mönstra av, några erfarenheter rikare. Fel bild så jag försöker sätta in rätt bild. Senast ändrad av Kapitano | 14 februari 2011 | 22:35 Senast ändrad av Kapitano | 15 februari 2011 | 09:59 Senast ändrad av Kapitano | 15 februari 2011 | 10:00

Om Helfrid Billner hade någon roterande dei annat än radarsvepet minns jag inte utom den roterande dansken som var telegrafist och lite mallig. Fartyget var nog det senaste i Sverige med sin radioutrustning,

Bra tips om man inte har haft tur med fisket, i annat fall får det duga med min mat, vars recept är lika varierande som hemligt. Smaklig måtid. Kapitano

Det var bra det. Jag har glömt koppla bort polen men uppdaterar laddningen då och då.

Vad gör man när maten tagit slut ombord. En bra regel tycker jag är att alltid ha basvaror ombord som lök, olivolja, en flaska vitt vin men den är kanske urdrucken då det var bättre tider, så då får det duga med vinäger, en burk kräftstjärtar eller räkor inte helt fel. Fisket går dåligt så vad göra? Gå in i en vik och plocka blåmusslor som finns nästan över allt och plocka dem som sitter fast på stenar gärna där vattnet är i rörelse kring stenen. Gå sedan ombord och läs i kokboken för sjöfarare för en sådan har alla ombord eller? Nej kanske inte då måste en sådan införskaffas så får man en musselsoppa som kostar skjortan på en sjökrog och även på en krog i land. I bland går fisket dåligt som på bilden utanför Danska Liljan i Göteborgs skärgård. Att sonen är envis hjälper inte med tre hungiga ombord Senast ändrad av Kapitano | 13 februari 2011 | 12:17 Senast ändrad av Kapitano | 13 februari 2011 | 12:19

Nu när vi är inne på batterier har jag en fråga om man skall ta hem batterierna över vintern som många gör. Själv laddar jag mina egna hemma på soffan som pensionär men även båtbatterierna har jag tagit hem i rumsvärmen utom den här vintern. Jag tog upp båten sent då det redan börjat snöa och när jag nu är ombord i bland, ser jag till att de håller sig uppladdade och att allt fungerar som vanligt ombord fram tills det är dax att ta motorn ur sin vintersömn och börja pyssla med oljebyten osv, men dit är det ett tag. Nu gällde det batterierna ombord eller hemma?

Du som skriver att ena sidan tappat färgen det ser ut på bilden som du stryker av den på buskarna.

Jag instämmer med den som föreslår oxalsyra. Mitt heter Coat Clean som jag tvättar plasten med, tar bort rostliknande och sot kring avgasrör samt gammalt polermedel som gulnat lite. Det är syra som man blandar ut med vatten.

Jag återkommer med fler historier senare om jag märker intresset.

Det var på sjuttiotalet och jag var matros ombord i en av Neptunbolagets båtar Ajax. Vi hade en carrier (timmerpråm) på släp och en nymönstrad finsk tyken andre styrman ombord, där vi också hade en magisk låda i styrhytten som vi kunde manövrera carriern från. Vi kunde starta en diesel ombord i pråmen och även lägga ut fyra ankare ett i varje hörn på pråmen så vi kunde manövrera den i önskat läge, vid uppankring för att lasta den med timmer. Bogserkabeln i öppet hav var 450 m lång men för att kunna dra den i en farled var den kortare. I Sandhamnsleden gick två matroser jag bla, och en nymönstrad styrman (finnen) eller koskenkorva som vi kallade honom, över till pråmen om något skulle hända i farleden så hade vi manövrar ombord i pråmen. Vi kunde starta dieseln eller nödankra om så behövdes och skepparn sa till Koskenkorva, nu är det inte du som rör några knappar utan matroserna sköter den biten och du kan passa på att lära dig lite. Koskenkorva kände sig lite taskig att som befäl behöva lyda två matroser, så han studerade manöverpanelen noga och läste under knapparna så gott det gick och dessutom var han inte riktigt nykter men det hade skepparn inte sett, då hade han inte fått uppdraget. Det är en fin sommardag men tidigt vid femtiden på morgonen som tur var. Koskenkorva tryckte på en knapp och alla fyra ankare gick mitt i farleden och pråmen lade sig på tvären och blockerade hela farleden. Kaptenen Anders som han hette varnade över Stockholms radio och begärde bärgare från vårt eget bolag och det hände inget annat än att det blev en dyr historia för rederiet och ett minne för livet för oss tre. Koskenkorva fick sparken på hemresan från Finland som vi gick till men det är en annan historia. Bilden på pråmen Hera är tagen i Verkebäck men samma pråm. Kapitani

En av sjöbodarna med butik på Smögenbryggan fattade eld på fredagseftermiddagen. Många gånger tänker man Hur många gånger har man inte tänkt tanken att en brand kan uppstå när båtarna ligger tätt intill varandra. Förr låg båtarna på varandra vid Smögen nu mer, ser man till att akterförtöja så man kan dra ut båten i händelse av brand. När smögenbryggan brann i dag så gick det att hindra en katastrof men under högsesong kan det gå illa. Det farligaste i samband med bränder är engångsgrillar som borde vara förbjudna i närheten av båtbryggor, en midsommar med fylla och engångsgrillar är ingen bra omständighet. Man kan ju gardera sig själv med brandsläckare som fungerar och båten akterförtöjd och är det för trångt kan man ju uppsöka naturhamn.

OK, jag kanske återkommer när jag blir skrivsugen. Det är väl så här det ser ut nu fram till fina vårdagar, på varvet och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge heter det ju. Senast ändrad av Kapitano | 11 februari 2011 | 18:16

En koppling till Helfrid Billner på Götaverken i slutet på sjuttiotalet. Där arbetade förutom jag själv en seglarkompis från femtiotalet, Kålle från Göteborg. Vi befann oss i en gammal tankbåt då Kålle frågade, känner du inte igen båten, nej men den verkar så förbaskat bekant. Men försjutton Börje minns du inte när vi låg för ankar i Ravenna i Italien en julafton och det var dimma och vi skulle stå fram på backen och slå i klockan. Vi bar ned mat öl och annat godis Whisky bla. så drog vi en tamp från klockan genom en lucka ned under backen där vi dukat upp på ett pingisbord. Timmarna gick, så kom överstyrman in under backen och frågade varför vi firade jul under backen. Nja det är ju för dimman. Dimman ungjävlar den har försvunnit för länge sedan men vi tyckte ni kunde få stanna ett tag under backen, för att ni inte sköter jobbet. Här nere ser ni väl för fan inget, ni får landgångsförbud i Ravenna. Ja styrman uppfattat. Den brann två gånger på Indiska Oseanen sedan var den inte rolig längre så vi mönstrade av. Senast ändrad av Kapitano | 11 februari 2011 | 11:47