Vilse i kanalen

På den lilla skärgårdsö där jag vistas så ofta jag kan, bor sommartid en man vid namn Hasse med sin hustru Margit. Hasse är en vänlig och glad lax som genom åren setts både i en gammal campingbåt och senare i en liten kabinbåt, men han har trots detta aldrig blivit riktigt vad man kallar en erfaren sjöman.

Visst har han fått erfarenhet av livet på sjön, dock mest från kortare fisketurer i de närmaste vattnen. Men den viktigaste erfarenheten fick han när han köpte en begagnad hardtopbåt och därmed fick sitt livs mest krävande navigationsövning. Han berättade själv följande, solbränd och grann dagen efter händelsen:

Båten skulle hämtas hos säljaren som bodde i Kungsängen vid Mälaren. Hasse och Margit kom dit landvägen medförande skaffning och sjökort, och affären gjordes upp. Sen var det bara att köra hem båten, men inte landvägen på trailer, utan sjövägen via Karl Johan-slussen i Stockholm. Säljaren, vars plånbok just blivit aningen fetare, lovade att följa med till Slussen och dit gick allt som en dans. Säljaren hade kört vägen många gånger och kunde den utantill.

Vid Slussen skildes de och efter tack- och hejrop och viftningar startade Hasse motorn och styrde tappert ut förbi Skeppsholmen och Fjäderholmarna. Han hade en för honom ovanligt lång resa framför sig, men vädret var fint och med sjökortet i hand och gemensamma ansträngningar skulle de säkert finna sin väg genom den inre skärgården.

Jodå, Lidingö kände de båda igen och även om Askrikefjärden innebar en del knepigheter, lyckades de på något sätt komma rakt i Tenösund och kunde redan på håll skåda Vaxholm.

Detta blev ett slags etappseger och stolta passerade de kajen med det välkända hotellet och de många skärgårdsbåtarna. Om vilken väg de därefter valde för att komma ut på Trälhavet råder en viss osäkerhet. I lyckan över att ha prickat in Vaxholm så perfekt, kan möjligen stämningen blivit aningen för hög för att den rätta koncentrationen skulle infinna sig.

Min gissning är att de i stället för att korsa Trälhavet med nordostlig kurs för att fortsätta upp i den livligt trafikerade Furusundsleden, råkade de gå 90 grader fel och kom att med nordvästlig kurs följa Resaröns utsida. Plötsligt hade de ingen aning om var de var. Detta kan hända den bäste, även om det vanligtvis sker i mörker och dimma. Men denna strålande dag kunde ingen skylla på vädret.

Det kändes konstigt, berättar Hasse, för Furusundsleden blev liksom bara smalare och smalare och så var det rätt mycket hyreshus och bilar och kajer och folk som tittade på oss. Och så gick vi under en bro och började misstänka att vi navigerat fel. Ändå tyckte de att de på något sätt kände igen sig.

Till slut hade Hasse frågat ett promenerande par med barnvagn om var de egentligen befann sig. Till sin häpnad hade han då fått beskedet att de var på väg i den smala kanal som går rakt genom Åkersberga. Att de kände igen sig var inte så konstigt; den bro de just passerat under var samma bro som de själva körde över med bilen varje gång de landvägen skulle ut till ön.

Röd om öronen vände Hasse båten, puttrade ut genom den trånga kanalen och lyckades (genom att fråga andra sjöfarare!) komma ut på Trälhavet igen och därefter hitta Furusundsleden. Sen blev det enklare, ty vid ångbåtsbryggorna stod skyltar med platsens namn. Den första de dubblerade var Mjölkö, och sen gick allt som smort.

När jag själv med bil passerar Åkersberga tänker jag ofta på Hasses innehållsrika sjöresa med sin nya båt. Det var en del år sen, han har sålt hardtopbåten och ses nu i en grön liten roddbåt med en av marknadens mindre snurror där bak. I den farten har han tid att navigera ordentligt, vilket han också gör.

Sen tar vi en öl på bryggan och skrattar åt sådant som snart är glömt.