Test Windy 31 Zonda

Windy har byggt båtar sedan mitten på 1960-talet. Även om inte begreppet premiumbåtar var uppfunnet då, så var det båtar i den klassen Windy byggde. Och har gjort sedan dess. Varvet har överlevt oljekriser, ägarbyten och lågkonjunkturer genom att hålla sig till ett snävt modellprogram, bygga med hög kvalitet och hålla sig med goda, sjödugliga skrov. En och annan avvikelse har förekommit. Snipan på 26 fot sjösattes i bränslekrisens spår 1981, men försvann snabbt. Tio tolv knop är inte Windys avdelning. Daycruisers och båtar i gränslandet till täckta båtar är varvets hemmaplan, där en räcka modeller har sjösatts genom åren. Fram till i slutet av 1980-talet under 30 fot för att i slutet av 1990-talet accelerera till 40 knop. 2002 kom det stora styrkelyftet, en bjässe på 58 knop, Windy Zephyros. Skulle den vara den första byggstenen i en lyxflotta? Nej, efter den gjorde varvet helt om och vände nedåt. I begynnelsen döptes båtarna tvåsiffrigt efter längden i fot, sedan efter längden i meter med fyra siffror. Numera är de uppkallade efter vindar. Det senaste tillskottet är döpt efter en fönvind på Andernas ostsida i Argentina, Zonda. Den har mellannamnet 31 vilket stämmer överens med längden över allt, 9,60 meter.

Det är en dam utan kompromisser, en ren daycruiser med en sittbrunn gjord för stora sällskap och en ruff avsedd för två. Hon är grann att se på. Höga fribord, låg smäcker överbyggnad. Hans Jørgen Johnsen har inte behövt tukta linjespelet med krav på instickskojer, breda bogar för ägarhyttens dubbelsäng eller annat i sammanhanget irrelevant.

Windyvarvet ligger vid Nidelven ett stycke utanför Arendal, 20 minuter i fem knop från havet. Som är på gott humör denna dag i början på juni inklämd mellan två lågtryck. Sjön går meterhög, det blåser sju meter. Ruben Aanonsen heter min chaufför. Jag tar inte över okända damer hur som helst i meterhöga vågor. Jag föredrar att avvakta och se hur de parerar motsjön och hur de hanterar marig akterlig sjö med en van chaufför vid ratten. Ruben ger fullt så fort vi lämnat Nidelvens mynning. Efter ett par kabellängder tornar sjön upp sig och väl ute på fritt vatten går det rejäl sjö. Situationen är smått absurd. Vi är ute på havet där det går meterhög sjö i en relativt liten fritidsbåt och Ruben ger järnet och vi far fram i 41 knop, det vill säga 75,9 kilometer i timmen, och jag sitter lugnt i en skålad stol och min rygg gnäller inte eftersom den här damen skär vågorna som brödkniven skär limpskivor. Stäven motar motsjön ut åt sidorna i präktiga mustascher. Inte en droppe når sittbrunnen. Ruben drar ner en smula i 180-graderssvängen och jag är nyfiken på hur damen hanterar aktersjön. Som ingenting. Hon nonchalerar den. Lyfter inte häcken, skär inte genom den framförvarande vågen utan lyfter bara kjolen och kliver över vågkammen. Så ska sjöar tas.

Jag tar plats i förarsätet. Drar på utan att bry mig om trimmet, stillaliggande inställt på -1 för att väl uppe i plan nå ut till +3. Jag har svårt att bedöma planingströskelns längd i den grova sjön, den besvärar hur som helst inte. Jag håller inte damen lika upprätt som Ruben utan dunsar i lite då och då. Skrovet är vakuuminjicerat. Det ger ett tunt, jämntjockt, styvt laminat, men fortplantar också motorns väsen effektivare än ett sprutat eller handupplagt. Men här ombord håller motorn sig i skinnet eftersom isoleringen är väl utförd.

Jag släpper ratten och prövar på komforten för passagerarna. Åtta personer hittar lätt sin plats. Bäst halvligger man på schäslongen om babord. Man sitter helt okej på sofforna, men där är klent med grabbräcken. Bör förbättras om folk ska njuta av färden. Förarsoffan består av två separata stolar vars sittdynor delvis kan fällas upp. Gott fotstöd? Absolut. Vettig instrumentering? Modern, omtänksamt kompletterad med ett gammaldags sjökortsbord. Smal trappa upp till fördäck kompletterar möblemanget utomhus. Om man inte räknar kapellet dit, ett stort schabrak med en mittbåge dolt i ett tillräckligt stort garage framkant aktersoffan, assisterad av en gasfjäder så man slipper balansakten innan de första knäppena sitter på plats och stagar upp schabraket. Ingenjörerna på Windy är fullt medvetna om folks förhållande till kapell, men har ännu inte hittat en vettig lösning på hantverket.

Inombords har samma ingenjörer gjort det bekvämt för två. Toaletten är tillräckligt stor, dubbelsängen likaså och garderoberna räcker till. Hukhöjden duger inte vid pentryt. Därför kokas kaffet stående i nedgångsluckan. Det går an.

Några ord om kvaliteten? Vågar något varv i Norden gå upp i ringen mot Windy? Nimbus, måhända? Visst, varvet vakuuminjicerar laminaten, men hamnar på efterkälken i materialval och kvaliteten i detaljarbetena och inte minst i formgivningen. Nimbus flotta må ha tidlösa linjer, men de har uppenbart sina rötter i förra seklet. Windy går i takt med tiden i första led.

Windy lägger ner en hel del energi på förarplatsens ergonomi - fotstöd, rattvinkel, gasreglagets placering och så vidare. Fack för sjökortet lever kvar.