Kulturchefen - Är båtlivet kultur

Har kulturen någon chef? Finns det någon som kan styra över hur kulturen formar sig? Någon som med order och direktiv kan skapa framtidens kultur? Eller åtminstone styra in den i någon rikting? Om det är så. Att kulturen har en chef, så torde det vara personen som sitter handplockad på posten som Sveriges kulturminister. Med den officiella titeln på visitkortet och med statliga medel i plånboken har ministern möjlighet att åtminstone påverka den kultur som formas för framtiden.

Sedan två år tillbaka är det Leif Pagrotsky som är kulturchefen i konungariket Sverige. En man som inte räds medierna. Som gärna syns där Sverige ska synas. En PR-man som mycket väl vet sin position. Som hanterar den med ett professionellt lugn. Men också med entusiasm. Leif Pagrotsky lever sitt båtliv på västkusten. Till stugan på ön i Bohuslän är båten nödvändig.

»Till i år blev det en ny båt«, berättar Leif. »Vår gamla Crescent 550 räckte inte riktigt till för båda barnens behov av båtåka. Så det blev en begagnad Ryds 510 som till midsommar införskaffades. Den bjuder också på lite bekvämare åkning än den gamla Crescenten. Blir roligare och enklare för persontransporterna.

« Jag styr in samtalet på Sveriges båtkultur. Berättar i starkt reducerad form om dess bakgrund. Snuddar förbi CG Pettersson och klubbarna som startade och gjorde Sverige till ett föregångsland i Europa. Nämner KSSS och dess start 1830 och om den klubbanda som rådde i finklubbarna och arbetarklubbarna. Som skapade gemenskapen och som byggde upp klubblivet. Här nappar Leif.

»Det är synd att klimatet i båtklubbarna har ändrats. Från det kollektiv det var från början. Som samlade folk som tillsammans byggde upp det kollektiv som behövs för att bygga hamnar, klubbhus och klubbholmar. Idag verkar det mer och mer gå mot en individualisering av båtlivet. Att båtägarna mer och mer ser till sina egna behov. Den gamla klubbandan som en gång fanns är kanske svår att hitta idag. Båtfolket kanske skulle lära sig att poola igen. Att göra saker tillsammans för att uppnå resultat och gemenskap«, säger Leif. Att Leif Pagrotskys båtliv har djupa rötter på västkusten är tydligt. Han frågar intresserat om de arbetarklubbar som startades i slutet på 1800-talet. Vad de hette i Stockholm och Göteborg. Och om de finns kvar idag. Jag byter spår. Berättar om den försäljning till utlandet som skett av svenska veteranbåtar under de senaste tio åren. Att det har gått iväg över 600 båtar till köpare i framför allt Tyskland, Holland och Frankrike.

»Jag ser inte detta som något negativt«, säger Leif Pagrotsky.

»Det är väl bara positivt att vi kan stoltsera med att ha en så attraktiv kultur att den går att exportera. Jag skulle bara vara stolt om jag såg en gammal svensk träbåt i någon hamn i Europa. Att med glädje kunna se på den och säga att här ligger ett uppskattat stycke svensk kultur. För visst är det bättre att båtarna hittar en bra vårdare i Europa än en dålig i Sverige?« Leifs tidigare post som näringsminister skymtar i kulisserna. Och jag håller med om det sista. Men berättar också att försäljningen har varit så omfattande att den påverkat båtfloran i vissa aspekter. Att några delar av flottan näst intill dränerats.

»Vi måste dock vara försiktiga så inte vi dränerar båtfloran alldeles«, säger Leif. »Jag hade själv under många år en gammal J18, byggd i Svineviken 1936. Och det vore ju tragiskt om man plötsligt inte fick se någon sådan på vattnen runt västkusten. Eller om folkbåten försvann. Det vore en stor förlust om en så typiskt svensk båtmodell försvann. Jag frågar vad kulturministern skulle tycka om att K-märka några av Sveriges kulturhistoriskt mest intressanta båtar. Att handplocka en flotta av båtar som ställs under skydd av svensk lagstiftning. Som inte får förbyggas eller försäljas. Som dokumenteras och Kmärks. Som en flytande svensk båtdjurpark för de viktigaste och mest utrotningshotade arterna. Leif nappar inte helhjärtat. Men blir tyst och nickar sedan gillande. »Tanken är intressant«, säger Leif fundersamt. »Det är dock inget jag kan ge politiskt löfte om. Men tanken att skydda en del av flottan är spännande och jag ska ta den med mig. Frågorna är dock många innan något kan sägas. Ska staten vara bidragsgivare till privata ägare? Det är inte helt självklart hur en sådan lösning ska byggas upp«.

Just detta med bidrag till teknikhistoriska kulturyttringar är något jag undrat över. Hur ska de instanser som sysslar med teknikhistoria kunna bli sedda officiellt? Och kunna åtnjuta statligt stöd i samma form som annan populärkultur?

»Från Kulturdepartementets sida har vi sedan två år drivit Accessprojektet. Faktiskt den största enskilda satsningen på bred kultur på mycket länge. 500 miljoner kronor är avsatta för att ge museer, arkiv och andra juridiska personer möjlighet att ansöka om bidrag från. Pengarna ska gå till anställning av behövd kompetens för att kunna bevara och vårda samlingar, samt kunna tillgängliggöra dolda och gömda arkiv«, säger Leif. »Det handlar egentligen om att Sveriges arkiv behöver insatser för att komma ifatt med allt det insamlade material som bara ligger och samlar damm. Vi behöver komma till ett nolläge i de svenska arkiven. Där vi vet att samlingarna är dokumenterade och räddade på framtidssäkra medier. Hittills har uppmärksamheten kring detta varit ganska så liten på riksplanet. Men här finns stora möjligheter för många av de mindre organisationerna att få hjälp med sina samlingar.

« Avslutar en avslappnad kulturminister intervjun. Ber mig att sprida kunskapen om Access projektet som han är märkbart stolt över att ha fått igenom. Frågar också om jag känner till Föreningen Allmogebåtars samlingar på Bassholmen innan han går vidare för fotografering och Sveriges Radio. Själv står jag kvar och funderar. Om K-märkning av vissa fritidsbåtar kan bli en framtida verklighet. Och om båthistorien kanske kan få sig en knuff framåt med Accessmiljonerna. Men framför allt känns det som om båtlivet och båtkulturen skulle ha mycket att vinna på en effektivare och positivare lobbying mot ministrar och departement. Och inte bara komma springande när båtskatt, nykterhet och körkort debatteras. För öron som lyssnar på båt, det verkar det finnas.

Av Anders Værneus