Afrikas korvträdskanoter

Mekoro heter de. Och de huggs ut ur korvträdet och har fem centimeters fribord. Jösses, vilken vattenkänsla man får.

- Va? frustar frugan som kämpar med säkerhetsbältet i baksätet på den luggslitna enmotoriga Cessnan som just varvar upp för take off på startbanan i Maun i norra Botswana. Jag har just berättat om kanoterna vi ska ut på safari med i Okavangodeltat. Men nu är jag fullt sysselsatt med att övertyga om att det åtminstone borde finnas en skvätt fotogen i planet trots att soppamätaren lyser rött och står på "empty". En knapp timme senare siktar vi hur som helst en stig på savannen därnere. Piloten Charles börjar böka med sina knappar och spakar så stigen är tydligen landningsbanan. Ett större antal impalaantiloper strosar runt på "strippen". Längre bort stretar en hord elefanter österut. Ut från buschen till vänster far plötsligt en Land Rover som får antiloperna att vika hädan för den annalkande silverfågeln.

Jake möter upp

Några minuter senare kravlar vi upp i den taklösa bilen och skakar hand med bondsonen Jake som jobbar som guide på Wilderness Safaris, som arrangerar ekosociala äventyr i det som ofta beskrivs som världens sista vildmark. Tvåbarnspappan Jake, 29, är uppvuxen i buschen, inte minst i mekoro, och har sedan barnsben fått lära sig läsa naturen. - För att överleva helt enkelt, berättar han. Vi har ju vilda lejon, svart mamba, krokodiler och elefanter helt inpå oss härute på landet. Vi når rätt snart strandbanken där Jake får fart på en styrpulpetbåt i aluminium med en 50-hästars Yamaha och tar oss ut i ett virrvarr av kanaler i ett sjölandskap som med sina 15 000 kvadratkilometer är världens största inlandsdelta. Området vattensätts en gång om året av Okavangofloden som rinner ut från bergen i Angola.

Chitabe Camp

Vi stävar fram i lediga 25 knop, men får då och då stanna till och slå back för att bli av med gräset som snott sig runt propellern. Strax når vi

Chitabe Camp som är ett femstjärnigt lyxpang, förklätt till missionärsläger, typ. Hit kommer turister från hela världen för att uppleva orörd afrikansk natur, äta god afrikansk mat, dricka utsökta viner och lära känna nya människor. Guiderna är för det mesta lokala unga män som kan vädra i luften vems revirpink vi passerar. Nästa morgon är det dags för mekoroturen som ska inleda safarin mellan olika läger i Botswana. Så efter en middag med vänner från Tyskland, USA, England och Australien snokar vi reda på all tillgänglig information om farkosterna som helt klart är pysslingar till våra kanadensare.

Korvträdskanoterna

Vi får veta att mokoron, mekoro i pluralis, kom till Botswana på 1750- talet med Bayeistammen. På grund av den nästan totala bristen på vägar i deltat har den sedan dess varit livsviktig för varu- och persontransporter och är så än i dag där man inte har råd med motorbåtar. Farkosten huggs ut ur just The Sausage Tree - korvträdet, fast också ur till exempel Jackal Berry. Det är den tunga och stabila rotdelen som blir fören i de rundbottnade, köllösa farkosterna, som oftast är runt fem meter långa och trettio centimeter djupa. - Mokorobyggarna, som än i dag har hög status, använder yxa och eld för att gröpa ur stammen. Det tar cirka fem månader, berättar Jake. När de är uthuggna läggs farkosterna i vattnet cirka en månad för att svälla. De följande tio veckorna torkas och blöts mokoron upprepade gånger. Sedan är det dags för premiärturen i skapelsen som ny kostar cirka tusen pula, det vill säga knappt två tusen svenska kronor, och beräknas hålla cirka fem år. - Grejen är, berättar Jake, att mokorobyggandet gått hårt åt beståndet av stora träd i landet. Inte minst beroende på att de lokala lägeranläggningarna försökt tillmötesgå kraven från den tilltagande safariturismen. Så nu för tiden byggs allt fler mekoro av glasfiber. Men för lokalbefolkningen, av vilken en hel del försörjer sig som mokoroförare, är det en kostnadsfråga. Glasfiberbåtarna är betydligt dyrare och man måste ofta ta banklån för att klara affären.

Mokoroutflykt

Klockan sex nästa morgon bär det av till farvatten som särskilt väl ska lämpa sig för mekoro. Jake tar förstås på sig jobbet som "poler". Det vill säga, att balansera längst bak i farkosten och skjuta oss fram med sin långa "ngashi". Det är en stör som tas från Silver-terminalia träden. Vi viker ihop oss så gott det går och bänkar oss i botten på vår glasfibermokoro på små enkla sitsar med ryggstöd. Och inser med tanke på rankheten att här gäller det att sitta grymt still, såvida man inte ögonaböj vill hälsa på grodorna och krokodilerna. Strax glider vi ljudlöst ut ur vassen och in i ett deltalandskap som är rena vykortet. Fören skär som en het kniv i smör genom en stjärnhimmel av vatten- och lotusliljor. På ett par liljeblad har en Jacanafågel lagt ägg.

Vildmarksliv

Vi hörde kvällen innan ett ungt par berätta om hur de på sin mokorotur gled över ryggen på en krokodil. - Dang dang dang, sade det liksom. Och vi ba ... Vi spanar österut och får syn på en flock Red Lechwe-antiloper. De brukar vara käk för lejon och leoparder som dock också gärna tar sig en zebra eller en buffel. Det blir vi på nära håll vittnen till dagen efter, då vi stöter på en lejonfamilj som kalasar på just en nyslagen zebra. Vi spanar också in en flodhästhona som makligt kliver upp ur gölen efter sitt balettpass. Det sägs nämligen att dessa otympliga djur är som ballerinor under vattnet. Vi svävar fram över vatten och in i en slags grotta av papyrus. Jake stannar till, nyper av en liljeblomma, och sörplar i sig sjövatten med stjälken. - Helt okej, säger han. I stjälken finns ett slags filter som tar bort eventuellt skräp. Vi kör vidare och tar ett "break" på en liten palmö där det dukas upp te med stora havrekakor.

Socialt projekt

Samtalet glider in på organisationen Wilderness Safaris, som är involverad i flera sociala projekt i Afrika. Ett av dem är "Children in the Wilderness" som bygger på att utsatta och fattiga barn och ungdomar, men även motiverade vuxna i byarna runt lägren, erbjuds utbildning. Tanken är att de sedan ska få möjligheter att jobba inom turistnäringen och skapa sig ett bra arbetsliv. Projekt av det här slaget tros på sikt göra att Afrika kommer till rätta med kvarvarande tjuvjakt på utrotningshotade djur och skövling av känsliga naturområden. Jake berättar att Botswana, som trots att det är en fungerande demokrati med skapligt gott om pengar, har en arbetslöshet på fyrtio procent och flest hivsmittade i hela världen. - Det för med sig att vi får en massa föräldralösa barn som far runt på gatorna. De dricker sprit och sniffar lim. Så Wilderness-projekten, som sker i samarbete med socialtjänsten i de lokala samhällena, är mycket bra. Ungarna får en chans, och det gäller även vuxna med ambitioner.

Lyckligt slut

När vi senare kommer tillbaka till campen, där tjugofyra personer från de lokala byarna jobbar, får vi höra att en Land Rover med två amerikanska campgäster kört ned sig i en flod strax norrut. Vattnet står visst en bit över motorhuven och hjulen har fastnat i leran. Campledarna tvekar inte utan tar varsin mokoro och ger sig i väg för att undsätta sina gäster. En båt är alltid bättre än en bil. Särskilt i Afrika. Stor fest blir det på kvällen för att fira äventyret. Vi serveras buffé och afrikanska Shiraz- och Chardonneyviner flödar. Frågan är dock om inte rövarhistorierna från dagens exkursioner ändå flödar värst. Sent omsider somnar vi som nydiade lamm i vårt uppålade kanvastält.

TEXT & FOTO: ARNE SPÅNGBERG

(WildernessSafaris)