Vilken jävla smäll!

Vad de båda fiskeintresserade gubbarna hette vet jag inte och det är heller inte viktigt. Viktigt är däremot vad som hände när de skulle göra sitt första (och enda) försök på ett helt nytt område. Därför lämnades de gamla vanliga fiskedonen hemma, nu skulle effektivare metoder prövas.

Historien har berättats för mig av en äldre gentleman som varken vill omnämnas eller vara med på bild. Det hela utspelades på den tid då det kanske var tillåtet att med dynamit bedöva fisken i vattnet så att man sedan enkelt kunde plocka upp fångsten med håv.

Dynamit var lätt att få tag på, man kunde köpa den i vilken järnaffär som helst. Världen var vänligare på den tiden. Inte mot havets fiskar kanske, men å andra sidan är det väl inte skönare att ha en metkrok i munnen än att simma in i paradiset vid en oväntad explosion. Även tändhattar kunde man köpa, och stubintråd.

Med dessa tillbehör går de båda männen till sjöss en helt vanlig solig sommardag. Båten är en klinkbyggd campingbåt av den sort vi inte ser så ofta nu för tiden. På akterspegeln hänger en snurra av märket Penta. Ingen minns längre hur stor och stark denna motor var, eftersom den lika snabbt som oväntat gick ur tiden. Dessutom på ett ovanligt dramatiskt sätt.

Männen lyckas dra igång sin Archimedes och lämnar bryggan i god ordning. De sätter kurs på en avlägsen och undanskymd vik där man vet att det brukar finnas fisk. De glider in i viken och börjar tillverkningen av den bomb som ska ge dem en fångst att skryta över och göra andra fritidsfiskare avundsjuka.

De båda dynamitarderna har låtit sig berättas hur det går till och fylld av tillförsikt tar den ene av männen fram en dynamitgubbe, sätter stubintråden på plats i tändhatten och stoppar in det hela i dynamiten. Eftersom det handlar om ett undervattensprojekt, tejpar han ordentligt och väljer en ganska kort stubin. Kort stubin har också den som sitter kvar vid ratten. Med befälhavarens självklara pondus hojtar han

"Ja, men tänd på då, och sen slänger du i alltihop!"

Liksom mannen vid ratten har mannen med dynamiten aldrig varit med om den här fiskemetoden. Han är rätt nervös, men efter några försök lyckas han få eld på stubinen och vänder sig sedan till befälhavaren som skriker "Släng i skiten!" Hans order följs. Sedan händer ingenting på flera sekunder.

Så kommer smällen. Inte från det djup man hade hoppats på, utan alldeles för nära båten. Hela akterskeppet lyfts och det är sista gången man ser båtens akterspegel och dess Penta tillsammans. Först flyger de flera meter upp i luften och därefter försvinner de i djupet med ett plask som gubbarna inte kan höra, ty explosionen har gjort dem döva för en tid.

Först nu inser de båda fiskedynamitarderna att de är illa ute, ty vattnet forsar in i båten. Snart når det dem till knäna, men den rådige befälhavaren inser att båten trots allt kommer att flyta. Gubbarna väljer då att kliva i sjön och simmande föra båten mot land.

Under denna simtur träffar de på en hel del fisk som flyter i vattenytan. Och när de kommer in till stranden upptäcker de två avsvimmade abborrar som har flutit ombord. Ute på vattnet kalasar ett gäng trutar på de läckra fiskar som skulle blivit dagens troféer.

Detta är före mobiltelefonernas tid och det uppstår en lång diskussion om hur de ska kunna ta sig från den avlägsna och högst folktomma platsen. De behöver dock inte vänta så länge, ty ett par andra fritidsfiskare har hört smällen och kommer med sin motorbåt för att se vad som hänt.

Med de båda yrvakna abborrarna som enda tröst får de skjuts hem till den tomma bryggplatsen och när de kliver iland tvingas de svara på nyfikna frågor från såna som egentligen inte alls har med saken att göra.

Av Jan Agrén