Vem kom först, hönan eller ägget?

Som den uppmärksamma läsaren registrerat kommer flera av mina små verklighetsskildringar från Sandhamn. Det är ingen tillfällighet; för den som tar sig fram med båt i Stockholms skärgård hör strandhuggen vid denna metropol till vardagen. Och minst lika ofta även till helgdagen.

Vid ett av dessa besök ligger vi där med en Omega 34. Det är Kjelle, Kusin och jag. Efter en drink ombord äntrar vi trappan till Wärdshuset för att äta middag. Där träffar vi goda vänner från Runmarö och ett långbord uppstår. Vi äter och dricker och har det väldigt trevligt. Bland Runmaröfolket fanns en kvinna vars namn jag glömt, men jag minns att hon bröt på finska och var gift med en man som ägde en bogserbåt. Möjligen praktiskt.

Stämningen är hög och vi är flera som pladdrar i mun på varandra. Efter en stund får jag veta att jag är den pladdrigaste. Kvinnan som bröt på finska reser sig och lämnar bordet. »Jag kommer strax«, säger hon. Pladdret fortsätter och efter en stund kommer hon tillbaka med en stor kartong som hon ställer på bordet framför mig. När jag öppnar den visar den sig innehålla en höna. Ingen sån där man äter med ris och curry, utan en levande vacker höna från en närliggande gård.

»Nu blev du tyst till slut«, sa kvinnan som skänkt mig hönan.

Hon hade onekligen rätt, man blir lite paff i såna lägen.

Skrattsalvorna får övriga gäster att titta åt vårt håll och kocken Magnus går förbi, lystet betraktande det välgödda djuret. Kalaset fortsätter men hönan får ännu så länge stanna i sin kartong.

Kjelle har en kusin som därför rätt och slätt kallas Kusin, aldrig något annat. Han är en av oss som seglar Omega 34: an. Nu råkar han av någon anledning bli förtjust i den vackra brunspräckliga hönan. Detta tar sig uttryck i att han lyfter henne ur kartongen så att hon kan sitta i hans knä. Han matar henne med rester från bordet och de blir snabbt mycket goda vänner. Vi lämnar den tomma kartongen på Wärdshuset och går mot Seglarbaren för att ta en sista öl. Kusin bär hönan under jackan, man hör den då och då kackla lite förstrött. När vi kommer fram till Seglarbarens entré vänder sig dörrvakten till Kusin med orden »Vad har du under jackan?« »En höna« säger Kusin. »Ånej, öppna jackan!« säger dörrvakten. När Kusin visar att han talat sanning är det vaktens tur att bli paff. Han blir så överraskad att han släpper in oss alla, även Kusin, fortfarande med hönan under jackan.

Efter var sin öl till och lite knäckebröd till hönan går vi mot båten för att koja. På vägen möter vi en och annan nattvandrare som får hälsa på hönan men väl ombord föreslår både Kjelle och jag att hönan bör återplaceras i den hönsgård som är hennes rätta hem.

Detta tillåter inte Kusin. Hans förtjusning har övergått i ett slags förälskelse och han säger sig vara beredd att skydda hönan med sitt liv. Hon är värd ett bättre öde än att sprätta runt på en hönsgård.

Vi låter honom hållas och mitt sista minne från den dagen är bilden av hönan, tryggt sovande på Kusins arm. Av begripliga skäl fick paret tillbringa natten på durken. När vi vaknade morgonen därpå hade hönan fått vatten i en skål och lite föda i form av chips och jordnötter. Inte det vi normalt menar med hönsmat, men mycket omtyckt.

När den krassa vardagen visar sitt bleka ansikte för oss alla får historien ett lyckligt slut. Hönan återförs till sitt rättmätiga hem och den renhårige bonden vill återbetala de trettio kronor som kvinnan som bröt på finska betalat. Det får han inte för Kusin, vars korta men intensiva kärlekshistoria han värderade betydligt högre.

Efter att ha sett dem tillsammans förstår jag honom på sätt och vis. I synnerhet som han vid frukosten stolt visade upp det ägg som hönan skänkt honom som tack för kärlek och visad omtanke.

Text: Jan Agrén

Illustration: Anders Jelving