Välkommen till båtlivet, del 4 - Hur tänker man båt?

Det går inte att jämföra båt med bil.

Andra delar av hjärnan måste sättas i gång när det ska tänkas till i båt.

ALLA BÅTÄGARE ÄR BILÄGARE.Eller har varit det. Bilen kräver sitt tänkande. 90 procent av koncentrationen lägger du på vägen och allt som dit hör. Andra trafikanters görande och låtande.

Omkörningsprocessen. Gå ut i vägrenen för att släppa förbi andra som har mer bråttom. Kolla vägskyltarna. I tät stadstrafik lägger

du all din uppmärksamhet på en sträcka av 10-50 meter framför dig. Fotgängare. Filbyte. Cyklister. Signaler. Högerregel. Bussar som ska lämna hållplatsen. Köer. Hinna innan grönt slår om till gult.

Stress? Beror på. Mysfaktor åtta på en skala på tio när trafiken flyter på motorvägen, sommarmorgonen är ljum, vägen torr och sikten perfekt. Mysfaktor ett en frostnupen, gråkall höstmorgon när ljuset inte rår på mörkret och alla medtrafikanter är dina fiender.

OM BILEN KRÄVER koncentration här och nu och praktiskt taget noll planering är båten dess motsats. Planering, framåttänkande,

strategiska beslut och alltid säkerheten i främsta rummet är nyckelorden för dig som har ansvaret. Om det är ägaren eller föraren som är skeppare är egalt. Någon måste ta ansvaret, hela ansvaret.

För båten, för färden och för det som kan komma att ske. Föraren i bilen kör. Någon annan i bilen kan ha kommandot i allt övrigt. När det ska lunchas, tankas och så vidare.

Ombord på båten ska en i besättningen ta på sig rollen som skeppare. Och det redan innan planeringen börjar. Att sedan skepparen kan delegera allt som ska göras är en annan femma. Vilket inte fråntar honom/henne ansvaret för att inte reservdunken blev fylld vid

sjömacken. Du som skeppare ska vara en kontrollfreak. Sticka näsan i allt.

Och förutse allt.

I DEN MODERNA BILEN tar instrument och system allt mer över ansvaret för säkerheten. Lampan blinkar när det är dags att uppsöka en bensinstation och datorn berättar hur långt bränslet räcker. En manick håller farten jämn och inom lagens gränser och bromsar när den

framförvarande bilen kommer för nära. En trestavig manick tar över kommandot när du varit för djärv i kurvan eller när halkan slår till. Och ännu en manick känner av när det bär av i diket. Och är olyckan framme lindrar kuddar och gardiner stöten.

I båten finns det en tavla som indikerar hur mycket bränsle som är kvar. Men eftersom bränslet far hit och dit i tanken kan du inte helt lita på den. Lägg till den omständigheten att antalet sjömackar är starkt begränsat så inser du att hur kort färden än är måste den planeras i

detalj och hela vägen ut. Om du inte känner till hur törstig motorn är kan du omöjligt lägga upp en färdplan och samtidigt vara seriös. Att ha reservdunken fylld är bara en av förutsättningarna för att du ska klara

av ett oförutsett bränslestopp. Den andra är att dunken är stuvad så att den är lätt att nå. Ligger den underst, välsurrad - givetvis - kan det ta fem minuter innan motorn kommer igång igen. Och det är lång tid för en båt som driver vind för våg. Hur lång tid det tar att lufta en

diesel vet jag inte. Kan det i teorin, har aldrig gjort det (vilket jag borde träna på under lugna förhållanden).

En annan förutsättning är att det finns en stor tratt med filter. Eventuellt

också en slang ty ibland är det omöjligt att stå med en dunk och hälla i en tratt. Kanske en pump är det bekvämaste och säkraste sättet?

Uppenbart är att innan du gör en tur i den nya båten ska du simulera bränslestopp.

VEM HAR ANSVARET FÖR BRÄNSLEFILTRET?

Självklart skepparen. Du ser till att det finns ett i reserv eftersom skit i tanken sätter igen det först vid den första riktigt

hårda sjögången. Och den kommer kanske i svallet från drullen i den trängsta av alla farleder.

Men det räcker inte med att ha endast ett filter i reserv. Eller hur? För när du fortsätter färden står du utan likt förbannat. Och att du var så förutseende att ha ett i reserv har du nyss insett nyttan av.

Och än är inte faran över.

Frågan är hur får du upp motorluckan i hård sjögång och hur får du den att stå upp? Kommer du åt bränslefiltret trots att motorn är het? Verktyg?

Bilens bränslestopp är lättare att hantera. Styr åt sidan. Stanna. Kolla

med 118 118 vilken mack som ligger närmast. Eller lifta. Eller vänta på den gode samariten.

VAD INNEBÄR DET ATT det inte finns några vägskyltar på sjön? Du måste veta var du befinner dig i varje enstaka sekund. Det betyder att du måste kunna navigera. Veta vad kurs är för något. Förstå kompassen. Och position uttryckt i latitud och longitud. Du ska kunna tolka sjökortet. Och naturligtvis kunna rabbla sjövägsreglerna som ett rinnande vatten. Det räcker inte med att behärska navigatorn. Sjökort och kompass och död räkning är grunderna för all navigation och det du har att tillgå när navigatorn slås ut. Har du räknat ut vem som ska ta över när du drullar överbord, får hjärtinfarkt, svimmar eller vad som

nu kan inträffa? Du måste ha en reserv som kan manövrera båten, i alla fall hjälpligt ta den i hamn. Det är ditt ansvar att se till att någon av dina passagerare lär sig behärska båten. Det gäller i synnerhet

den svåra konsten att lägga till och ankra upp.

DET KRÄVS KÖRKORT för att köra bil. Utbildning är obligatorisk, både teoretisk och praktisk. Ingen må sätta sig i en bil och lära sig köra genom att prova på, göra fel och dra lärdom av det.

Men så går det till på sjön. Vilket medför att samhället lägger över allt ansvar på dig som skeppare. Det finns kurser, både teoretiska och praktiska. Många tar förarbevis, men få genomgår en praktisk utbildning. Konsekvensen är att ytterst få kan köra båt. Visst kan alla styra, gasa och lägga till (hm), men när det blåser upp på öppna vatten och vågorna blir meterhöga fattas kunskapen av den enkla anledningen att du inte varit med i den situationen tidigare. Och vad händer när du - bildligt talat - kommer ut på okända vatten? Du blir osäker, kanske rädd.

Den situationen kan du inte göra något åt. Men du kan planera för den. Lära dig teoretiskt hur du ska köra i motsjö, när sjön kommer från låringen eller från sidan. Montera en kniv som skär av tampar som eventuellt snott in sig i propellern. Du har innan färden, trots att solen lyser på en klarblå himmel, stuvat undan och surrat allt löst. Det finns ingenting som förstärker en kaotisk situation i öppen sjö som när prylar av alla de slag börjar hasa och kasa, flänga och fara hit och dit. Ankare och drivankare är lätt åtkomliga liksom den långa bogserlinan med vidhängande kastlina - hur ska du annars få över bogserlinan?

Du vet var varma ombyten och sjökläder ligger stuvade och riggar om när det börjar blåsa och regna. Allt du kan göra själv för att må bättre i en kritisk situation stärker din känsla av att du trots allt är herre över situationen. VHF-radion har varit på under hela resan. Termosen

med varm dryck fylldes på i hemmahamnen. Att bre mackor som aldrig blir uppätna om vädret är vackert och resan löper problemfritt är ingen överskottsgärning. Det bara stärker. Kom an, vi är beredda!

HUR FUNGERAR ETT DRIVANKARE? Prova. Motorstopp. Håller lättviktsankaret då du lagt det för att inte driva rätt upp på grundflaket? Prova. Ankra upp på tio meters djup, dra på halv gas med linan slack. Går det i full mundering att ta sig ombord

via badstegen? Stövlar, jacka, flytväst. Slagen medvetslös, går det att få ombord vederbörande via badbryggan? Vet alla ombord var brandsläckaren sitter?

DEN MINST FARLIGA situationen upplevs som den mest kritiska därför att den kan liknas vid ett offentligt förhör.

Det handlar om att lägga till, lägga loss och ankra i hamnar där publiken undrar hur klarar han manövern in till bryggan, att ankra upp i den vinden, ta sig ur den lovartsituationen utan att driva upp på land. De får svaret på stående fot. Och det är du som levererar. Du är nervös, liksom 90 procent av Sveriges båtförare, att det ska barka åt skogen. Du vet varför. I maj är du ringrostig, i juni har du varit ute för få gånger för att komma i gammalt gott slag och i juli är du övermodig och tar för stora risker. Det är först när det bär av mot torrsättningen

som nervositeten släpper. Felet är att du tänker bil. Där sitter kunnandet i ryggmärgen. Dessutom står bilen på fyra hjul som går att vrida, vägbanan ligger still och vinden har noll påverkan.

Tänka båt innebär att du förstår att ju försiktigare du är, desto lägre fart du håller, desto mer bestämmer vinden över din åkriktning och desto sämre biter rodret. Du måste med tydliga pådrag visa vem som bestämmer. Gasa distinkt.

Tydliga svängar.

Till den ändan krävs det en gnutta mod, men tonvis med träning. Att tänka båt är att inse att behärska båten är färskvara som ruttnar över vintern. Övning är enda botet.

Av Lasse Genberg