Uppvisningen

Coronetklubben bjöd på show i Vaxholm när vi trodde sommaren var slut.

Jag har sett och följt mängder av renoveringar. Hittat båtar i lador, båtar täckta av ett tättslutande hamnkapell av damm, råttskit och förlupna sädeskorn från tre generationer av lantbrukare. Sprungit på styrelsemöten i veteranbåtsklubbarna innan målbrottet hade gjort sitt jobb. Varit med på veteranbåtsfestivaler långt innan ordet ens var uppfunnet. Jag har med andra ord faktiskt hunnit med en hel del inom det trånga fack som kunskapen om gamla båtar sorteras in i. På sista tiden har jag blivit kräsen. Det är ett tillstånd som omedvetet smyger sig på. Jag tror det hänger ihop med allt ovan. Att det på något sätt krävs mer än fem Petterssonbåtar vid en brygga för att jag ska gå igång. I USA fick jag mitt lystmäte. På veteranträffarna over there njöt jag. Av båtarna, självklart, men också av finessen, stilen, stuket på träffarna. Det var ordning. Propert och snyggt med akterförtöjda båtar, förberedda platser med informationstavlor, proffsiga bryggor. Båtägare som samtliga var prydliga och välkammade. Tji pilsnerburkar eller bryggsnubbel. Tji sovsäckar i sittbrunnen och eget umgänge med ryggen mot publiken. Alla var med på noterna. Gjorde reklam för hobbyn. Och sponsorerna stod i rad på kajen och ville vara med. Självklart inför den ofta ganska köpstarka publik som dras till evenemangen. När får vi se något sådant i Sverige? Tänkte jag.

Nu har det hänt. Till Vaxholms gästhamn av alla ställen, hamnen som under många år var platsen för en numera vilade veteranbåtsfestival, hade Coronetklubben förlagt sitt årliga sommarmöte. Klubbens ordförande ringde mig i juli.

»Anders, nu får du banne mig komma upp första helgen i september. Vi räknar med 50 Coronetter på en och samma gång i Vaxholm.« (Bengt känner till att jag bor i Rimforsa och att jag trivs utmärkt med gräsklipparen på helgerna)

»Oj«, sa jag, »jag ska göra mitt bästa«. En bra replik som inte lovar för lite eller för mycket.

»Lova«, fortsatte Bengt. »Det blir stort.«

»Ska bara kolla almanackan«, räddade jag mig.

Jag åkte upp första helgen i september. Och kommer alltid att göra det när Bengt ringer och flaggar för något. Coronetklubben hade nämligen med sitt arrangemang anordnat den första nostalgibåtsträffen med internationell klass och stil i Sverige. Förberedelserna var minutiösa. Föranmälan ett krav. Platser till alla var förberedda. Informationslappar satt på kajen. Tre hamnkaptener lotsade alla till rätta. Båtarna var i de flesta fall prydligt städade. Besättningarna bar klubbpikéer. Stämningen god. Publiken inbjöds till samtal med ägarna. Alla hade det oförskämt gott. Innan min betraktelse från Vaxholm blir fånigt euforisk måste jag få framföra en teori om varför arrangemanget blev så bra.

Coronet Yacht Society är nog Sveriges bäst mående nostalgibåtsklubb. Själva vill de kallas för märkesklubb. Men eftersom det ursprungliga Coronetvarvet gick i konkurs 1977 är i stort sett alla klubbens båtar äldre än 30 år. Och sålunda kvalificerade in i nostalgibåtsvärlden. Men det är inte mitt enda syfte med klassningen som nostalgiklubb. Jag vill också passa på att lyfta fram klubbens organisation. Som helt igenom förtjänar att bli föredöme för samtliga i världen förekommande entusiastklubbar. Föreningens historia är den gängse: bildades i liten skala 1984 av en grupp entusiaster som ville träffa likasinnade och värna om intresset för Coronetbåtarna. Men vad som snart skiljde ut klubben var handlingskraften. Intresset för båtarna från det danska varvet stannade inte vid ägarträffar runt kräftbord och silluncher. Klubben höll i stället stenhårt på att sätta den fysiska båten som centrumpunkt för verksamheten. Nytillverkning av svåra originaldelar drogs igång. En initierad klubbtidning startades där fel och brister med båtarna diskuterades och reddes ut. En hemsida av bästa klass startades och hålls synnerligen livaktig. Klubben ägnade också tid åt att jaga historik för att ytterligare hjälpa medlemmarna att renovera båtarna till korrekt utseende och utförande. Allt detta är bakgrunden, eller kanske orsaken till att mötet i Vaxholm blev en dundersuccé. Som kronan på verket hade klubbens styrelse bjudit in Coronets gamle chefsdesigner Hans Bruun Berthelsen att berätta om sina minnen från varvet. Det blev två fullsatta föredrag som avslutades med fri frågestund som aldrig ville ebba ut.

Mitt kräsna jag hade alltså julafton. Och jag hoppas att detta blir starten på en ny era i svensk nostalgibåtskultur. Att nästa veteranbåtsfestival, var den än går av stapeln, tar av sig blåbyxorna, sparkar iväg trätofflorna och lämnar pilsnerburkarna kvar i kylskåpet i hemmahamnen. För det är dags för mer show och stil och finess. Det är dags att ta ett kliv till. I Coronetklubbens fotspår. (Hur många båtar som kom? Bengt sa 50. Det kom 52. Han ljög, den fulingen.)

Text och foto: Anders Værneus