Strandhugg med vattenskoter

Vattenskotern, denna hackkyckling som vissa vill förbjuda, är ett underbart redskap för dagturer och stillsamma exkursioner i skärgården. Tyst och stilla har jag puttrat fram i havsvikarna. Utan att störa varken de bofasta som ejder och havsörn eller gästande båtfarare.

Ejdern är inte van vid detta nya. Den skyggar om man kör för fort och för nära. Precis som den gjorde på 60-talet när utombordarna blev var mans egendom och snurrebåtarna for fram som bålgetingar i skärgården. Men när jag körde försiktigt med vattenskotern intill ejderflockarna i somras tittade de bara lite misstänksamt, men också nyfiket och fortsatte sedan med sina göromål. Havsörnen, måsarna, trutarna, tärnorna brydde sig inte ett skvatt om skotern, lika lite som de brydde sig om snurrorna på 50-talet. Människan då? Ägaren av skärgården. Hör och häpna, inte en arg blick, inte en enda åthutning. Jag fick idel leenden och vinkningar tillbaka på mina egna vinkningar till såväl seglare som motorbåtfarare. Men så körde jag också exemplariskt. Aldrig över fartgränserna.

Alltid hänsyn till andra.

Alltid av på gasen när jag passerade fiskare och stillaliggande båtar i vikarna. Jag körde faktiskt hänsynsfullare än de flesta på sjön. Trots att jag körde vattenskoter. Beror månne uppträdandet på sjön mer på föraren än på redskapet? Med risk för telefonterror och hatbrev från vattenskoterns motståndare vill jag här dock framhålla redskapets förträfflighet till annat än skojig lek i farlederna. Jag har haft en underbar sommar och fått se platser jag eljest aldrig skulle haft en chans att upptäcka, tack vare vattenskotern. En av sommarens bästa båtturer gick tillsammans med en fager mö till Vidskär. En ögrupp några distansminuter söder om Sandhamn i Stockholms ytterskärgård. Göken på Västra Vidskär slutade inte med sitt envetna koko-ande när vi närmade oss den skyddade viken på nordsidan. Vattenskotern är nämligen ett mycket tyst redskap som inte skrämmer någon när den används på rätt sätt. Fyrtaktaren hörs bara som en viskning på tomgång. Över Bullerö svävade havsörnsparet som har sitt bo på Melskär. Inte en båt i närheten. Viken var vår egen. Fram med kaffe och mazariner. Idyllen var fulländad. På vägen till Vidskär hade vi gått genom Runmarö kanal, tagit en avstickare i ett smalt, halvmeterdjupt sund där endast kajaker och små roddbåtar kan passera och sniffat längs fina stränder och vikar. Vi hade rundat Lilla Halvparten och lirkat oss emellan grynnorna söder om Trutkobben alldeles väster om Vidskär. Precis som en kajakpaddlare, men utan ansträngningen.

"Vi", är ett äldre par som mår bra av att inte jobba för hårt. Kajakpaddling är för ungdomar, vattenskoter lämpar sig bäst för äldre. Vem kunde tro det? Turen blev inte sämre av att vi på hemvägen efter picknicken kunde gasa på i skarpa 35 knop över den hyggligt stora Bulleröfjärden. Vi blev omåkta av ett par hardtopbåtar med bullriga tvåtaktare, men vi tog inte upp kampen även om vi lätt hade kunnat blåsa om dem. Det finns fartresurser i skotern, men dom behöver man ju inte utnyttja. Lika lite som man utnyttjar bilens resurser på 200 km/tim behöver man dra på i 50 knop med skotern. 35 knop gav tillräcklig fartupplevelse för oss. Och jäklar i min lilla låda så skojigt det är. Lekfullt, livligt och bara, bara roligt.

Sverigeanpassad

Vattenskotern är en säker båt som tål den omildaste behandling väl. Det är en av anledningarna till att den lockar till lek. Skarpa svängar klarar den utan problem och i planing är den mycket stadig. Stillaliggande är den lite rank så man får ta det nätt när man kliver på och av. Den har bara en växel, inget friläge, ingen back. Det vill säga ingen back i vanlig mening. Det är som med all jetdrift, man backar genom att med ett handtag fälla ner en skopa bakom jetstrålen och ändra dess riktning. Med lite träning lär man sig snabbt att manövrera med skopan i olika lägen och efter ett tag kan man förflytta skotern helt i sidled och göra eleganta lugna landningar till en brygga eller klippa. I sin nuvarande utformning fattas några saker för att skotern ska vara perfekt för stillsamma exkursioner i skärgården. En liten avsats i stäven att kliva på för tilläggningar med fören mot klippan vore önskvärt. Nu får man gå in sidledes eller hoppa i vattnet. Lanternor för färd i skymningen behövs, liksom några knapar för förtöjning. Infällbara, så man inte gör sig illa.

Kanske också en hållare i aktern för ett litet ankare för oss som vill angöra klippor. De svenska vattenskoteragenterna får väl göra som flera importörer av segelbåtar. Se till att få fram en skandinavisk version som passar våra farvatten. En skärgård som Sveriges finns inte på någon annan plats på jorden. Därför behöver båtarna anpassas till den. Att sticka ut och tälta eller bara sova på klippan är inga problem varma sommardagar, men man måste vara beredd på att bli blöt om ben och fötter. Våt- eller torrdräkt behövs för längre färder om det inte är så varmt att man kan köra i badbyxor. Jag älskar skärgården och vill att fler ska få möjlighet att upptäcka den. Rätt använd är vattenskotern ett av de bästa redskap som finns för det ändamålet. Jag älskar det enkla båtlivet. Därför gillar jag skotern lika mycket som jag gillar den klinkbyggda Bohusjullen.

Text & foto: Mats Göthlin