Röder - Byn i havet

Innanför linjen Almagrundet - Svenska Högarna - Söderarm i Stockholms skärgård ligger ett band med öar, grundfl ak, skär och bränningar. Däribland Röder, ett utskär som är vidunderligt vackert. Det gäller bara att ta sig dit.

Av alla utskär i Skärgårdshavet är Röder svårast att nå. Dels ligger det långt ut, men framför allt går resan dit över Skrakfjärden. Boken "Klassiska Seglarhamnar på Ostkusten" beskriver problemet: "Få utskär är så omgärdade av grund och bränningar som Röder. Särskilt besvärlig är Skrakfjärden, som överhuvudtaget inte bör befaras av den obekante, eftersom all försåt inte finns inritad på kortet. Dit ut bör bara den segla som har en fullt sjövärdig båt och en besättning som kan ta den därifrån sedan ankringsplatsen blivit ohållbar. Om vattnet sjunker i den 1,5 meter djupa hamnviken, kan situationen bli minst sagt besvärlig". Sådant avskräcker de flesta från att ens tänka på att ta sig dit ut. Dessutom är det ont om tilläggningsplatser. En strandremsa på 50 meter på Hamnkobben är allt och för att ta sig över till huvudön Bodskär får man simma eller ha med sig jolle. Men likväl frestade det mig att få se den lilla byn där ute i havets gap.

Min förundran över segheten i forna tiders skärgårdsfolk gjorde att Röder behövde besökas. Hur klarade de att ta sig så långt ut, över farliga Skrakfjärden utan annan navigeringshjälp än kompass? Min nyfikenhet på Röder hade dessutom spätts på av Skärgårdsstiftelsens guide, som beskriver Röder som en naturskön utskärgård med gamla stugor från den tid då ön var ett fiskeskär. Givetvis skulle resan ske på egen köl och inte med en snabb motorbåt. Resan är ju för oss stollar till seglare en del av målet och även om min kära Folkbåt inte kan räknas som en "fullt sjövärdig båt" för stora vatten, lockade ändå utmaningen. Årets äventyr Men det var först när en seglarkompis nämnde att han blivit med bod på Röder som jag fick ändan ur vagnen som det heter. Upplägget kändes fantastiskt. Att segla några dagar och på samma gång komma till ett av mina drömmars mål. En solig förmiddag när meteorolog Lage Larsson hade lovat gott väder hissade jag sålunda seglen på F S 449 Antigua i Furusund. Med GPS:en proppad med waypoints, kurser och distanser kände jag mig laddad för årets största äventyr. Underligt nog kände jag pirr i maggropen trots att jag veckan innan hade navigerat i "ofarbara" rännan under Gotland Runt. Och dessutom trixat mig innanför Cades Reef i Karibien utan incidenter och utan plotter. Kaffe och en kanelbulle lugnade nerverna en aning. Men så tilltog brisen vid rundningen av Blidö. Max 6-7 m/s hade jag satt som gräns för att genomföra resan. Annars fick det bli Rödlöga. Väl ute på Gräsköfjärden avtog vinden till perfekta 4-5 m/s, vred till platt läns och det gavs god tid att spana in och pricka av sten efter sten.

Kompisen Anders, som ju var upphovet till resan, hade rekommenderat en rutt syd Kudoxa, syd Norrpada och vidare ut på Skrakfjärden. Därefter förbi Mellgrund och in mellan Kometen och Vasken och sedan in mellan Stora Högskär och Bodkobben. - Det kommer att gå bra och om du går på en grynna kan du bara ringa så kommer jag och drar loss dig. Jag sätter på potatisen till mina nyfångade flundror så länge, så ta inte för lång tid på dig, sade denne före detta storseglare som nu hade blivit sommar-skärkarl på Röder. Efter 18 sjömil och fyra timmar siktade jag ett kummel för över men hittade inget i sjökortet. Inte så konstigt dock eftersom det vimlar av märken bland skären, varav endast ett fåtal är återgivna på sjökortet. När jag var helt säker på min position lovade jag upp mellan de svagt rödaktiga skären i Prackviken och tog ner focken för att sakta ner mitt snabba skepp. Med boken "Arholma - Landsort" och Lars Granaths skisser och foton i näven seglade jag sakta sista biten mot Hamnkobben på spaning efter en bra plats att lägga till på. Jag fann en klippa skodd med stockar mitt i vindriktningen och dessutom i lä. Ett lätt val. Det dröjde inte länge förrän Anders kom med lillbåten och hämtade upp mig. Han hade avrått mig från att ta mig in i hamnfladen, eftersom djupet bara är högst 1,5 meter.

Även om Folkbåten bara sticker 1,30 meter fanns ingen anledning att fresta ödet och bli instängd. Väl iland ställdes nystekt flundra, nypotatis och en klar på bordet. Solen sken, svalorna svirrade och vi skålade för alla glada vänner av segling och skärgård. Stunden kändes högtidlig. Här satt vi mitt ute i havets vildmark på en veranda med solen i ansiktet och hade det ofattbart gott. Farofyllt fiske Det dröjde inte länge förrän vi kom in på ämnet Röders sjöbodar. En sådan samling är unik för Stockholms skärgård och dessutom den enda återstående. Anders kände förstås till historien. Som skärgårdsintresserad hade han tagit reda på att här hölls strömmingsfiskare under sommarsäsongen förr. Bodarna gav skydd för väder och vind. En blick över hamnfladen räcker för att konstatera att den måste ha varit idealisk. Skyddad från alla vindar utom möjligen nordost. Uppgrundningen i faret gör dock att sjön inte växer så hög. Att ta sig in från öster bör dock ha varit vådligt. Det finns visserligen öppningar mellan bränningarna och ensmärken visar vägen, men om det blåser mer än 8 m/s lär det ha varit omöjligt.

Att de som fiskade här ute på 1800-talet klarade sig förstår jag ännu mindre när vindfaktorn tas in i bilden. Vad fick folk att vilja utsätta sig för så farofyllt fiske? Röders historia är kort och gott att Gustaf Vasa beslöt om kronofiske här ute på 1500-talet. På sirlig mångordig kanslisvenska befallde han: " Evad de hälst är köpmän, landsbönder eller andra som strömmingsfiske vilja bruka på en kronans allmänning, skola uti tull gifva var femtonde tunna väl förvarad fisk." Krig tvingade dock kungen att höja skatterna vilket medförde att allt som inte ägdes av en person eller institution avskildes för Kronofiske. Hit kom Röder att räknas och den som ville fiska här måste arrendera. Vilket byamän på Sundskär och Vidinge också gjorde "på obestämd tid mot en fjärding strömming i årlig avgift". Snart kom Röder att säljas på auktion. Högsta budet gav Johan Westerman på Söderöra tillsammans med Gustaf och Carl Erik Söderman på Norröra. Därmed blev de ägare till "sju smärre bergiga holmar och 18 bergkobbar varpå icke fanns den ringaste växtlighet samt en bod som begagnades av arrendatorn för fiske och höskörd." Köpeskillingen var 131 riksdaler banko 1854. Vad det skulle motsvara i dagens penningvärde är inte känt men med tanke på att tre man, gick ihop om budet måste summan ha varit ansenlig för sin tid. När Westerman, Söderman och Söderman gick ur tiden så tillföll Röder deras arvingar som delade upp ön mellan sig och byggde bodar.

År 1900 fanns tio bodar och när arvingarna i sin tur gick bort, övertogs deras delar av nästa generation som delade upp delarna mellan sig. 1950 fanns elva bodar på Röder och 1960 fanns 20. Antalet andelar steg sedan i raketfart när smartingar började köpa delar av en hundradel och sålde dem i tiotusendelar med god förtjänst. Idag finns 64 000 andelar, 140 delägare och 67 stordelägare till Röder och i juli hålls årsmötet i fiskevårdsföreningen med traditionsenlig sikfest efteråt. Själva fisket anses dock inte längre vara någon vidare viktig punkt på dagordningen, varför desto mer tid ägnas åt brandövning. Bodarna är eldfängda och vid en brand vill det till att alla vet vad de ska göra. Speciellt som alla bodar står tätt på en berghäll i nord-sydlig riktning. En kulturskatt Innan solen sänkte sig över Röder denna ljuvliga julidag tog jag en tur till högsta toppen, ett måste på alla öbesök. Från toppen på Bodskär såg jag silhuetten av Svenska Högarna i söder, båken på Svenska Stenarna i öster, Skarvs skärgård och en labyrint av skär och kobbar i norr och väster. Det doftade solvarmt berg och jag satt mig vid ett kummel på toppen. En båt kryssade förbi i faret innanför Sillhuvudet och Måskobben där sjökortet visar på många och luriga grynnor. Men skepparen hade koll, slog i tid och föll av sydvart bortåt Lygna i den labra kvällsbrisen. Senare följde en minnesvärd kväll med tillsynsparet Sten och Magdalena, trubaduren och snickaren Fredrik och fler från bodarna runt om.

Besökare som har tur får också träffa den siste skärkarlen, skälmen Gösta Söderman från Söderöra, som också har bod på Röder. I sin lilla öppna snipa skulle han därifrån nästa dag i friskande vind och förhållanden som verkade minst sagt vådliga på förhand. Men Gösta Söderman har varit med förr och färden skulle komma att avlöpa helt bekymmersfritt även denna gång. Äkta skärgårdsbor vet sina vägar mellan skären. När Anders och jag besökte brandboden nästa dag och bläddrar i gästboken fann vi följande notering: "1 januari 2000 kl 00.01. Gnistrande kallt, månsken denna första natt på det nya århundradet. " Kanske någon kommer att skriva något liknande i gästboken på kulturskatten Röder om 95 år. ?

Röder

oÖgrupp ca 18 M Öster om Furusund

oAndelsägd ö

oSevärd "kåkstad"

oTilläggning på Hamnkobben

oSkärgårdsstiftelsen är delägare

oTillsynsman Sten Söderlund

Text: Curt Gelin

Foto: Jeppe Wikström/Pressens Bild