Paul Mc Cartney i Stockholms skärgård

Förra våren hände något märkligt. Min vän den glade bagarn och jag satt på bryggan en dag. Han berättade om sin framgångsrika dotter. Hon jobbar som fotomodell i New York och bor i en takvåning högt uppe under Manhattans moln. Med utsikt över Central Park kan man säga att hon har det vad man kallar förspänt.

Dock vet vi att en karriär av den sorten normalt inte blir så lång och det gäller därför att se om sitt penthouse medan arvodena flyter in. När man lever i en värld av den sorten får man vänner därefter. Just denna dotter är därför nära bekant med en annan dotter, nämligen Paul Mc Cartneys, som heter Stella. De båda flickorna träffas lite varstans i världen och trivs gott tillsammans.

Jag frågade bagaren om han träffat sir Pauls dotter, och det hade faktiskt hänt en gång. Det var här i Stockholm och hon hade då berättat att pappa Paul en gång också hade besökt skärgården. Detta korta besök hade imponerat stort på honom och han hade sagt att han gärna skulle vilja komma tillbaka för att se mera av denna fantastiska arkipelag. Det var då jag fick min idé.

»Bjud hit honom då«, sa jag till bagaren. Så kan han bo i sjöstugan ute på ön. Du kan sova i friggeboden. Det kan bli skitkul.

»Hm, svarade han. Du vet såna där människor har stora problem. De kan inte röra sig som vi utan är ständigt påpassade av fotografer, pressfolk och i stort sett varenda människa med synen i behåll. Om Paul Mc Cartney skulle få för sig att göra en sån resa måste den vara planerad i minsta detalj.« Jag stod på mig och sa att han kunde väl resa inkognito, sätta på sig ett lösskägg och låta sig fraktas osedd i ett privat jetplan till en mindre flygplats, där han kan plockas upp i hemlighet.

»Hm, sa bagaren igen. Jag ska tala med min dotter, så får hon höra med Stella hur det i så fall skulle gå till.«

Sen gick en tid, sommaren kom och även det häpnadsväckande beskedet att Sir Paul redan planerade sin resa till Stockholm. Han skulle komma ensam, endast iförd två body guards, meddelade bagaren.

Han hade accepterat erbjudandet att få tillbringa några dagar långt från paparazzis och annat elände, och var helt inställd på att tillbringa en tid hos oss i Stockholms skärgård. Under största sekretess fastställdes detaljerna, och bagaren och jag var på helspänn under den vecka som återstod till ankomsten. Han skulle i hemlighet i en inhyrd motorbåt föras till en brygga på en liten ö i Svartlögafjärden. Hans body guards var erfarna sjömän som diskret skulle återvända till stan med charterbåten när vi tagit ombord Sir Paul i min lilla snipa för vidare transport till vår egen holme.

Vi hade via Stella heligt lovat Sir Paul att inte berätta för någon om saken och vi diskuterade mycket hur vi skulle ta emot honom, vad han kunde tänkas vilja äta och dricka och annat i den stilen. En person av hans dignitet är naturligtvis van att behandlas som den adelsman han faktiskt är, och vi var en smula nervösa när vi insåg att han kanske skulle höja ett eller annat ögonbryn när han skådade oss, den lätt skeva bryggan av ohyvlat virke, de små stugorna, torrdasset och hela den primitiva miljön på den lilla skärgårdsön. De tre grannfamiljerna fick svära på att inte yppa saken för någon, att inte vifta med kameror och autografblock, att helst inte synas.

Allt stämde perfekt, även beskrivningen av den hemliga charterbåtens utseende. Vid den lilla ön i Svartlögafjärden låg vi med snipan och väntade. Sir Paul levererades punktligt. Ett jättelikt lösskägg dolde hans glada leende. Han bar det enligt våra önskemål, sa han. Vi lade snipan långskepps och en ansenlig mängd bagage lämpades över.

Sir Paul visade sig vara en mycket sympatisk person, som hur naturligt som helst hälsade på bagaren och mig och viftade bort sina båda body guards som häpet betraktade vår Mellan-Blekan från 1960-talet. Det kändes som om vi var gamla bekanta, och han utbringade en skål för oss i den whisky som serverades. Han undrade hur vi lyckats framställa is i denna lilla båt och skådespelaren improviserade en teknisk beskrivning av en helt ny typ av värmeväxling under motorhuven till den gamla Albin O21:an. Under muntra skrattsalvor puttrade vi till vår egen enkla brygga. Vi pekade på den minimala sjöstugan och förklarade generöst att Sir Paul kunde betrakta den som sin egen under hela den tid han gästade oss.

Tillsammans gick vi en runda på tomten och allt utvecklade sig till succé. Dessvärre vaknade jag just när jag satt vid den gamla tramporgeln och kompade Paul Mc Cartney som sjöng något om en gul ubåt. Allt jag berättat är sant, bortsett från att jag bara i drömmen fick träffa Sir Paul. Detta trots att han faktiskt besökte Stockholm förra sommaren. Inte riktigt allt blir vad man drömmer om.

Text: Jan Agrén

Illustration: Anders Jelving