Märket - En tango på Märket

Övergiven av människor ligger denna gränsfyr i Södra Kvarken mellan Åland och Roslagen. Sälar och tärnor har övertagit vakthållningen. Båtnytts utsända har tagit sig dit - för att dansa tango. Hur detta gick till framgår dock först mot slutet av artikeln.

Näppeligen finns en plats som är mer fruktansvärd för människor. Omdömet har fällts av en expert, en åländsk lotschef. Dock har folk bott här, ända in i sen tid. Vi talar om Märket, sjöomsprutad klippa i Södra Kvarken, just där Bottenhavet tar vid. Där går gränsen mellan Sverige och Finland. Märket är också namnet på den polkagrisfärgade fyren på stenhällarna. Nu ska vi fara dit, på "danskryssning". Det blir tango vad det lider, så välkomna ombord. Det här låter mystiskt, men läsarna får vänta en stund innan förklaringen kommer. För stunden räcker det med att säga att dansen inte har så mycket argentinskt över sig, snarare rör det sig om den finska varianten. Kustbevakningens KBV 310, en Flying Clipper, byggd i aluminium i Karlskrona och dubbelt vattenjetdriven, lägger ut från stationen i Furusund, nordlig kurs. Fartbegränsning till att börja med, så efter Yxlanskaten marschfart, runt 20 knop. Ombord, förutom Båtnytts medarbetare, chefen förste inspektör Ivar Ahlfvengren, inspektör Micke Fredstam och assistent Viktor Nordquist. Normalt består besättningen av en fyrklöver inför patrulleringarna. Dessa kan gälla vitt skilda saker som fartövervakning, kontroll av att trålning sker på rätt sida om fiskegränsen, spaning på oljeutsläppssyndare eller brand på något fartyg; vattenkanon kapabel att spruta 1000 l/min finns med. Men nu ska vi ut för att titta till något av det yttersta som finns vad gäller svenskt land.

Under gång tar Ahlfvengren kontakt med den åländska kustbevakningen. Bara för att informera. Men över mittgränsen i havet tänker han inte gå. Nog för att svenskt statsfartyg i vissa lägen kan överskrida, men då med grannens tillstånd. Ut genom gattet mellan Arholma och Simpnäs, Ålands hav är stilla idag, Väddölandet passerar förbi på babordssidan, för om oss kryper Eckeröfärjan in mot Grisslehamn, Svartklubben anas, Understen, hög fyr och Sveriges motsvarighet till Eddystone utanför Plymouth dyker upp, det går fort det här. Ja, det gäller att hänga med. Den som lyssnar på SMHI:s rapporter i radion vet i vilken ordning väderuppgifterna från vår destination kommer. Alltså efter Nyhamn utanför Mariehamn följer just Märket, därpå Örskär. Men vi får först ögonkontakt med Märkeskallen, en fyrkasun ett par sjömil nordost om Understen. Kasunen varnar för grund som sveper i en nordlig båge ner mot själva Märket. Där ser vi byggnaderna också, men ännu inte skäret de står på. Inte att undra på, för höjden över havet vid medelvattenstånd är endast 3,5 m och "landet" är bara 300 m långt och så där 100 m brett. Några av grundklackarna framför bryter ytan, på sjökortet bär de namn: Märkeskallen och Märkeshällar.

I kikaren ser de konstiga ut. Först efter en stund inser jag att det handlar om säl, massvis med säl, aldrig tidigare har jag sett så mycket säl, ändå har jag skrivit en bok om österbottniska säljägare. När vi sakta närmar oss, glider de makligt i sjön och förenar sig med de andra simmande gråskallarna. Djuren dyker, koxar upp igen, det är som om de undrar: "Hur ska det här nu gå?". Det är när vi först gjort ett försök att närma oss den svenska bråddjupskanten i norr, enda tillgängliga sida för övrigt. Trots att vinden är närmast försumbar råder ändå en besvärande svinga. Vi kan inte komma så intill att ett hopp från fördäck blir möjligt, utan att fartyget dunsar i förstås. Ahlfvengren beslutar att gummibåten ska tas i bruk. I den kör oss Fredstam mot skäret, medan sälarna glor. Denna gång lyckas vi kravla iland, men Micke får köra ut igen för att inte gummibåten ska skavas sönder. Han håller i sjön medan vi ges tillfälle att lubba runt. Från Sverige, in i Finland, fram och tillbaka. Betongdasset är det första mänskliga vi snubblar på, inbjudande användbart. Annorlunda lär det ha varit om vintrarna, då krävdes ibland ishacka för att nå fram till nödsläppet. Nu lägger vi också märke till isbrytarmuren strax norr om byggnaderna, utan den skulle de senare knappast ha kunnat stå emot. Från norr, från Bottenhavet, kom nämligen drivisen, den vällde upp på skäret, med en lavaströms obeveklighet. Fast ingalunda var den glödhet, utan tvärtom. Som ett kuriosum kan nämnas att det var just isen som levererade byggnadsmaterialet till muren. Isen lyfte nämligen tontunga stenar från nordsidans botten och släppte behändigt ned dem på sydsidans landslänt. Vi skyndar vidare, hälsas av tusen tärnors skrin.

Tur som tusan att de ännu inte har några ungar i redena, då hade vi blivit anfallna. Nu kretsar de halvaggressivt ovanför våra skallar, vi hukar. Detta till trots ser vi att fyren med sina övergivna bostäder ser risig ut. Havet och tiden är tänder som gnager. Och inte kommer väl någon att rusta upp här ... Micke närmar sig med gummibåten, ett stycke utanför väntar moderfartyget. Dags att återvända. Visst har besöket varit kort, knappt mer än 10-12 minuter. Men desto ovanligare. När Märket var bemannat kunde det dröja månader innan personalen kunde få sin stadgade avlösning. Fyrfolket kunde bara maktlöst se hur lotsfartyget Åland återvände till fasta land med oförrättat ärende. Alltmedan sjumetersvågor inte bara slog över hela skäret utan även högt upp mot husens väggar. Lite historia så om detta byggnadsverk på bortsidan om landobservatörens krökta rum. Märket är märkligt, en nordisk parallell till skotska Bell Rock (annat namn Inch cape Rock) konstruerad på ett sjödränkt rev av Robert Stevenson, far till Robert Louis, författaren. Bygghjälten i våra vatten var arkitekten Georg Schreck, han deltog själv i det farliga arbetet. Södra Kvarken, passagen mellan Ålands hav och Bottenhavet, var för sjöfararna en fasa, särskilt för dem som tvingades kryssa sig igenom under segel. Framförallt är det fullt med grund åt Ålandssidan till. Därför styrde många ofta för långt åt väster och smällde istället hårt på Roslagen. Klippan Märket hade de ingen möjlighet att identifiera, lågliggande och badande i skum. Bara under 1873 grundstötte 23 skepp, inne på land grät änkorna. Dock hade finnarna, som sedan 1809 stod under rysk överhöghet, rest ett dagmärke, en 11 meter hög mast toppad med en tunna, på Märket. Detta förslog tydligen inte.

Den svenska sjöförvaltningen var inte nöjd utan uppmanade de ansvariga på andra sidan att bygga en riktig fyr, som tillsammans med svenska Understen kunde bli en mer tydlig markering av leden genom Södra Kvarken. Men för detta krävdes den ryske tsarens tillstånd. Ett sådant lämnades också nådigt i S:t Petersburg 28 maj 1884, varpå arkitekten Schreck och byggmästaren Wilhelm Eriksson kunde sätta igång med arbetet. Lättare sagt än gjort. I maj 1885 bröt en våldsam storm ut. Den kom så snabbt att männen inte hann lämna klippan. Deras räddning blev att de hissade upp sin livbåt med hjälp av en talja som var fäst vid en järnstång nedborrad i klippan. Frusna och överstänkta kunde karlarna i båten därefter se hur förankrade barracker och uppstaplat byggnadsvirke sköljdes ut i havet. Först dagen därpå bedarrade ovädret och båten kunde sjösättas. Åtta man ur arbetslaget, inklusive byggmästare Eriksson, hade fått nog och ville ha ut slutlön. Dock fortsatte ansträngningarna, med nya gubbar under ledning av den oförtröttlige Schreck. Fyren tändes den 10 november 1885. Ljuslinsen, en fransk konstruktion, roterade med hjälp av en lodvinch som måste dras upp var tredje timma. Lodet vägde 246 kg.

Ålänningar bemannade anläggningen, nedtill murad i sten, upptill användes tegel. De bodde kallt och fuktigt, myndigheterna var rädda för att personalen skulle råka ut för tuberkulos. Lotsfartyget fick till uppgift att en gång i veckan försöka närma sig Märket för att höra hur det stod till. Det fanns ju ingen radioförbindelse på den tiden. Man fick väl skrika genom vinden eller visa andra tecken. Efter andra världskrigets slut förenklades vakthållningen, AGA:s fyrljusanordning ersatte den gamla med acetylengaslyktor och solventiler. Inget satans lod måste längre dras upp. Manskapet kunde minskas. "Genialiska uppfinningar hade befriat en hop män från att år ut och år in /.../ sitta likt fångar på en liten klippa i Östersjön", stod att läsa i en skrift från finska sjöfartsstyrelsen. De kvarvarande på skäret fick elektrifierat 1955. Värmen i bostäderna kom framgent från elen, bastun behövde inte längre eldas med vrakgods. 1976 automatiserades Märket, människorna ersattes av robotar. Siste fyrmästaren var Ragnar Eriksson. Länge hade han drömt om att kunna resa utomlands, nu blev det möjligt. Men äntligen tango, får jag lov! Men först måste vi ändå tala om den gamla gränsen mellan Sverige och Ryssland, som efter kriget 1809 drogs rakt över högsta punkten på skäret. Den mätte då 3,0 m och idag 3,5 m ö h; landet reser sig fortfarande efter istiden. Före detta krig behövdes ingen sådan gränsdragning, hela Finland hörde ju till Sverige. Nu byggdes fyren och bostäderna där det passade bäst, det blev i huvudsak väster om linjedragningen.

Alltså på svensk sida fast fyren egentligen var rysk och bemannad med ålänningar med ryskt medborgarskap. Efter Finlands självständighet 1917 blev det ju annorlunda, men fortfarande satt folk från Åland på klippan. Det sägs att under den strikta finska förbudstiden på 20-talet var fyrvaktarna tvungna att gå några steg åt väster, alltså in i Sverige, för att kunna få ta sig en sup. Detta är naturligtvis nys. Ingen myndighet på land kunde kolla vad man hade för sig på Märket. Fyrmästaren var kung, om han så bestämde kunde man mycket väl knäcka en dunk estniskt smuggel. 1982 utsåg regeringarna i Sverige och Finland var sin kommission med uppgift att dra om gränsen. Den tidigare raka gränsen kröktes, fyranläggningarna sattes på finsk mark. Sverige kompenserades genom att man förde över 3 913 kvadratmeter öster om gammelgränsen.

Verkar det komplicerat? Men titta då på skissen över skäret. Den kan påminna om en illustration ur en handbok i sällskapsdans; stegen visar hur man för sin partner i en smäktande tango. Fast den enda dansmusik som hörs ute på Märket är nog bara brottsjöars dånande och sälars råmanden (utredning pågår för övrigt om att införa ett sälskyddsområde). Men fyren sänder, automatiskt, en blixt var femte sekund. Väderobsarna sköts av ett vinddrivet system, som observerar 23 olika väderformer. Via Finland når dessa Norrköping. Just denna skrivdag rapporterar Märket "NV14". Således stört omöjligt att lägga till vid detta numera så öde skär.

Text: Jan Sundfeldt

Foto: Beppe Arvidsson