Landkrabban Fröding - Dikt för babords halsar

Det krävs nog en inbiten (men påläst) landkrabba som Gustaf Fröding (1860-1911), för att lyckas med en satir av den här kalibern. Den monomane fritidsseglaren är väl knappast känd för sina självironiska talanger. Att sjöspråket har egna benämningar på det mesta som rör båtar och hav tänker sällan vi sjöbussar på, men för den oinvigde ter det sig som rotvälska av värsta sorten. Mången obetänksam skeppare har för alltid skrämt iväg presumtiva seglare genom att vråla order på detta märkliga tungomål. För den som vill studera Fröding närmare fi nns som bekant mycket att finna. Frödingsällskapet har sedan 1969 årligen gett ut alster med anknytning till skalden, bland annat "Klipp av Hans Sax, 30 kåserier", presenterade av kännaren Germund Michanek 1995, ur vilken följande text är hämtad.

Jag kan ro någorlunda med åror, men segla kan jag inte. En gång när jag var informator på Öjervik och Erik Gustaf Frykfelt var informator på Skarped försökte jag och Erik Gustaf Frykfelt - som på den tiden var teologikofilare och inte heller kunde segla - att segla på Fryken. Han skulle sköta rodret, eftersom han var mindre närsynt än jag, och jag skulle sköta segeländarne - jag tror att de kallas så på sjömansspråket. Vi hissade upp skotseglet och brassade upp förbramsalningen, Frykfelten tog landkänning över västra kranbalken, själv surrade jag vanten om akterkulten och så stucko vi ut. Vinden var knaber och kom däjsande med nord-nordostlig riktning från Lysvikshållet. "Ska vi lova eller ta henne (han menade visst blåsten) akterförlig och sätta henne (nu var det skutan) dikt på Rottnerosbryggan", sade Frykfelt, som var min överman i sjötermer och verkligen en sommar legat vid västkusten och seglat. "Ja låt oss ta`na akterförlig", svarade jag på måfå, ty jag visste inte riktigt vad han menade. Vi togo henne således akterförlig och det gick i början förträffligt undan. Jag höll vantändan i handen för att vara tillreds, när det behövdes, men det behövdes inte, ty den präktiga bramsegelbrisen friskade i med all makt, skutan lade riggen i lä och sköt av som en pil dikt för babords halsar mot Rottnerosbryggan. Till slut tröttnade jag på att sitta och hålla i vanten. Jag lutade mig behagligt tillbaka mot lårbommen, tände en cigarr och började röka i långa fridfulla drag. Frykfelt tände sammalunda sin cigarr och satte sig på roderskaftet för att ha händerna fria och ändå kunna styra. Detta sätt att styra föreföll mig dock lite ovanligt och oroande.

"Men hör du Frykfelt, är det inte svårt att styra med annat än händerna?" "Åh, det går nog, man känner nog ändå, hur man lägger rodret" - svarade Frykfelt lite överlägset. "Det måtte inte vara så konstigt att segla, som jag hade tänkt", sade jag. "Åh, säj inte det du", svarade Frykfelten - "det behövs allt litet vana och anlag, skall jag säga dig, jag seglade varenda dag ner vid Marstrand, och jag anser mig ändå inte fullärd!" "Ja men - ja men brukade du sitta på roderskaftet där ner i Marstrand, när du styrde?" "Det heter inte roderskaftet, utan rorkulten", sade Frykfelt - "ja nog finns det de, som sitta på rorkulten alltid och i en sådan här knaber akterförlig [vind] behöver man inte vara så noga." Men Fryken är en listig sjö och älskar överraskningar. Knappt hade teologikofilaren sagt "inte så noga", så välte båten över på andra sidan och det gjorde jag med. "Rulla lös vanten och låt lårbommen gå", skrek Frykfelt. Jag förstod ungefär vad han menade, kravlade mig upp på andra sidan och fick vanten lös. Lårbommen slog mig i huvudet och gick därefter upp i babord. Jag tittade på Frykfelt. Han såg icke särdeles trygg ut. Han kastade oroliga blickar bakom sig och åt bägge sidor. Vi hade fått en helt annan riktning än förut, icke alls åt Rottnerosbryggan för babords halsar. Jag undrade, vartåt Frykfelten nu ämnade sig med oss.

"Det var mej en hejare", sade han slutligen och försökte småle. Men han var blek och nervös. Ibland ryckte han till och tog ett tag i rodret och då gjorde vi ytterst besynnerliga manövrer och vändningar. "Men Frykfelt du, vart kommer vi till slut på det här viset - det ser ut som vi ginge än hit, än dit och ibland runt!" "Ja, ser du - ser du jag försöker - följa med vind" - sade den teologiske navigatören med något osäker röst. "Tror du inte det är bäst att vi seglar hem", föreslog jag. "Ja, vad skall vi egentligen till Rottneros för", sade Frykfelt. Emellertid gick det rätt illa även på hemvägen. Seglet flaxade som en vingskjuten fågel. Lårbommen gick av och an och slog mig i huvudet. "Jag tror vi ror", sade Frykfelt och så rodde vi båten hem i vårt anletes svett och när vi nalkades Öjerviksbryggan stod den skrattmilda fröken Sigrid på bryggan och viftade åt oss med sitt röda parasoll. "Det måtte vara trevligt att ro i sådan här frisk vind", sade hon - och det lyste skadeglatt i hennes ögon, när vi stego iland litet kutiga i ryggen och litet tillgjorda och tvungna i vårt sätt.

Sedan dess har jag aldrig försökt att sköta vanten till skotseglet, men ro kan jag. HANS SAX (en av Frödings många pseudonymer). Ursprungligen ur Karlstads-tidningen 10 juni 1893. Kommentar: En och annan läsare av Båtnytt känner kanske igen Frödings text, den var införd i 12 1999. Men på grund av att tryckfelsnisse överträffade sig själv med råge, har jag sedan dess närt en önskan att åter få publicera artikeln i sitt rätta skick.

Det är den väl värd.

Av: Lars Wernhoff

Ordförklaringar:

Sjöbuss;

Babords halsar;

Informator;

Öjervik;

farbror Bengt och hans familj. Den i kåseriet omnämnda Sigrid var husets äldsta dotter.

Skarped;

(Teologi)-kofilare;

Brassa;

Rå; ett rundhult som sitter mestadels vinkelrätt över en mast, den stång som bär upp ett råsegel. Rundhult; gemensamt namn på, master, bommar, gafflar, sprin, rår m m.

(För)-bram-;

Tacklad; riggad. -salning(en); är den på en mast byggda ställning där undermast och toppmast/stång möts.

Kranbalk;

Knaber;

laber; vind av ringa styrka.

Däjsa/dejsa;

Dikt;