Inget består

Allt förändras. Ibland i sakta mak som vi människor ej uppfattar. Ibland med en skrämmande hastighet. Somliga kallar det utveckling. Personligen anser jag att ordet utveckling betyder att förbättra. Inte ta bakåtsteg.

Mycket av det vi idag vackert kallar utveckling är inte förnyelser enbart av godo. Vår svenska skärgård tog två miljarder år att forma. De släta klippor vi under några sommarmånader nyttjar för sol och bad var en gång en bergskedja hög som alperna. Det var i jordens linda för knappt fem miljarder år sedan. Fyra istider senare skriver vi 2006 och har av naturen givits ett av världens vackraste landskap. Öar och skär i en kvantitet människan aldrig skulle kunna skapa. Många förstår att vårda det. Tyvärr har vi även ett antal medmänniskor som ger blanka fasen i sånt. Att grilla korv tar någon timme. Hänger ni med?

Det som tog naturen fem tusen miljoner år att skapa, det lyckas en enda människa förstöra på sextio minuter. Jag talar om spräckta bergshällar som resultat av en öppen eld direkt på en skärgårdsklippa. Ett sår och ett ärr i vår jords sköra yta som aldrig mer kommer att läka. Inte under arten homo sapiens existens på planeten Tellus.

Under hela sjuttio- och åttiotalet arbetades det frenetiskt med kampanjer för att vårda och bevara skärgården. Stiftelsen »Håll skärgården ren« gick tillsammans med Stiftelsen Stockholms skärgård i bräschen. Tappra fanbärare som genom idogt arbete formade och uppfostrade en hel generation i att utöva båtliv under vår unika allemansrätt. En grundlag vi idag tar för given utan att verkligen förstå det finstilta.

Men allemansrätten måste nyttjas med förstånd. 1998 ombildades Stiftelsen Stockholms skärgård till Skärgårdsstiftelsen. Dess uppgift är att vårda och bevara vår skärgårdsnatur. Att verka för frilufts- och båtliv, turism och ett aktivt bruk av markerna. Bara i Stockholmsområdet arbetar idag ett 70-tal personer som tillsynsmän, naturvårdare och jordbruksarrendatorer. Över 17 000 privatpersoner, organisationer och företag är vänner av föreningen. De är nog alla oskyldiga till det vi ser återupprepas.

Fler och fler vill utforska, utveckla och exploatera skärgården. På gott och ont. Naturligtvis är det bra att skärgården lever. Men den är inte den miljö jag ville vara med och bevara. Det är inte den skärgård jag hoppades få se vid liv. Den har nämligen genomgått en utveckling. De charmiga små handelsbodarna som försåg bofasta, sommargäster och båtfolk med det nödvändigaste har sina sista dödsryckningar. Den färgglada och fjäderfotförsedda glassgubben i plast har gungat färdigt. Bensinmackarna som omgärdades av den underbara doften av tvåtaktsbränsle är borta. Nu är pontonen bortforslad.

Det lilla oanständiga huset i slänten där mackägaren bodde har en arkitekt från huvudstaden sett till att förändra. Från den tidigare lilla glasverandan med flagnande fönsterkarmar har man nu panoramavy. Stora glaspartier mot söder ger den där nya, fräscha skärgårdskänslan. Om det är glas med polaroideffekt eller automatiska gardiner går inte att avgöra från vattnet. Solen var dock aldrig något problem för gubben som föddes, växte upp och bodde större delen av sitt liv i den blekgula kåken. Han lät de vackra björkarna framför huset skänka skugga när solen stod som högst. Förresten slapp han alla problem rörande den gamla skärgårdsfastigheten när någon utvecklade fastighetsskatten. Nu har han sin tvåa i Råcksta och barnbarnen har fått ett helt fotoalbum från tiden i den skärgård vi nu valt att utveckla.

Men det är bara att acceptera att inget består. Jag har acklimatiserat mig ganska bra. Nu mera åker jag aldrig ut på sjön utan mitt VISA-kort, jeepdunkar som tar mig de tjugo distansen till närmsta bensinmack och extra plastpåsar. De är så förargligt när man kommer till en mysig ö och ska påbörja städningen efter föregående brukare av allemansrätten, och så är man kort på plastpåsar! Måtte alla organisationer och föreningar som jobbar för en ren skärgård ha ork att skola en ny generation. Så får vår nya skärgård med kortläsare, livekonserter och bryggrejv i alla fall vara ren.

Text och foto: Anders Jelving