På Håtö Svansar håller det mytompunna ordenssällskapet Pelarorden till. Där träffar vi ingen mindre än Calle Schewens sonson som berättar om livet bland de stora skönandarna.
Pelarorden - Skärgårdens arkadiska akademi grundades 1892 av dramatenaktören Axel Hultman. Syftet var "Att sprida vänskap, kamratskap och förståelse mellan de svenske män, som plöjer skärgårdens böljor, känna dess farvatten och älska dess natur". De första åren höll man till på de sommarvisten Hultman för tillfället hyrde eller ägde i Roslagen. Sedan 1912 är tillhållet Håtö Svansar utanför Håtövikens mynning ett par distansminuter norr om Furusund. Sammanträde hålls vart tredje år på Storskär i Norrpada skärgård som har inköpts av orden.
De första decennierna var Pelarorden inte känd i vidare kretsar, men med tiden genom vibrationer och vågskvalp hörde allt fler talas om orden. Pelarbröderna och det hemliga heliga Pelartecknet. År 1931 blev en av pelarbröderna, herren till Håtö, Karl von Schewen, plötsligt en riksangelägenhet. Trubaduren Evert Taube hade skapat visan "Calle Schewens vals. Pelarorden fick härigenom också publicitet."
Kända ordenskalder har det funnits åtskilliga genom åren och den mest bekante torde vara Albert Engström som uppehöll sitt ämbete från 1908 och fram till sin bortgång 1940. Engström skriver i sin bok Adel, präster, smugglare och bönder: "Här har jag verkligen lärt känna eliten av vår skärgårdsbefolkning, de flesta av bröderna grånade av och brynta av ålder, reumatism, sol och vind, stela i armarna så att de knappast kunnat göra Det Heliga Pelartecknet, men var lugn för att de kunnat hålla i en rorkult och ta upp sina fiskebragder i rykande storm, arbetande med händer och tänder om det gäller." Pelarorden är i dag ett något så när modernt sällskap med 200 medlemmar varav 90 procent är aktiva, inte endast bestående av svenske män, utan även av ett antal Pelarsystrar som skapar välbehövlig balans och harmoni i ordens sammankomster. Rituell ål och salta biten förtäres vanligtvis samt vad som i övrigt ilandföres från olika ordensbröder och -systrar. Fluidum i lämpliga volymer förekommer. Eller inte. I övrigt sång och musik.
Albert Engström såg sträng ut
Sture von Schewen, född och uppvuxen på Håtö, hade sett åtskilliga av de legendariska farbröderna ända intill den dag han själv per automatik blev pelarbroder. Zorn fick du aldrig uppleva men berätta om Engström. - Farbror Albert tyckte jag för det mesta satt rätt tyst i sällskap men mycket ofta med något block och en penna till hands. Han verkade arbeta jämt. Han var vänlig men jag var rädd för honom när jag var liten. Han hade glasögon och det tyckte jag var otäckt. Han kunde se sträng ut. Numera förstår jag vilken stor konstnär han var i många avseenden. Han lär nog få sin renässans. Annat vore konstigt. För ett antal år sedan gjordes en teveserie om Zorn. Självklart kunde inte undvikas att medta Engström och Liljefors och andra av den tidens stora konstnärer. Problemet var att dessa enastående konstnärer framställdes som supkarlar. Fyllon. Jag tycker det var skamligt. Se bara till deras efterlämnade produktioner. I Engströms fall hyllmetrar av utmärkt litteratur och tusentals teckningar och målningar. Tidningsartiklar. Taube kom gärna hit till Pelarordens möten och inte sällan ett par dagar före och han dröjde sig också ofta kvar ett par dagar extra. Om det var för att hämta krafter eller för att han trivdes så bra i vår skärgård här kan man undra. Trevligt var det. Han gjorde ju farfar till en legend. Till och med frimärke. Inte alltid var det väl så kul med alla nyfikna som kom för att titta efter om farfar Karl verkligen fanns.
Två personer som har betytt mycket för Pelarorden i modern tid var Sven Barthel och Roland Svensson. Roland Svensson var en stark tillskyndare av "svansarna" och bidrog starkt till att orden kunde inköpa Norrpada Storskär där sammanträde hålls var tredje år och där den så kallade rolandsboden är uppförd. Båda ansåg de att nordiska folkbåten var idealisk i skärgården. Sven Barthel kom i sin vita och Roland i sin blå. Inte sällan i sällskap. Icke sällan parseglande. Sture berättar att han i folkskoleåldern gick i plugget i Spillersboda. Över en och en halv mil tur och retur. Förutom läxor lärde han känna de stora jakterna, eftersom Spillersboda varv hyste många av storgubbarnas flytetyg.
- Felix Brandsten, som var Pelarbroder och en riktig sjöbjörn och god vän med farfar och pappa, hade varvet och där var jag och beundrade båtarna. Brandsten kunde ta upp mäktiga klossar där. Bland annat låg före kriget Botolfsens R 12 Beduin II där. Sveriges första R 12. En fin sak.
- Jag är glad att ha fått växa upp här ute med farfar Karl och pappa Sixten och fått ta del av det gamla skärgårdslivet. Då var det självhushåll. På hösten enormt bra sikfiske. Id tog man också och piggskutorna kom här förbi och köpte upp och tog till stan. Och saltmat hela vintern. Skogen här på Håtö har aldrig varit bra, sur jord som gör att trät murknar inifrån. Men så kallad famnved las upp och skutorna tog till Stockholm. Under kriget var ju kajer och andra utrymmen i Stockholm full med travar. Då var det pengar i ved. Och strömming.
Vårjakten var en stor sak förr. Då for man ut till skären och låg i skåre och sköt exempelvis ejder. Vårjakten betydde det första färska efter en lång vinter och det är inte att undra på att skärgårdsfolket blev ordentligt upprörda när det blev förbud för vårjakten. Det var tiden för den första färska fågelbiten efter allt det salta under vintern. Under kriget var fågeln eftertraktad och det kom naturligtvis stockholmare och sköt för avsalu i stan. Och det är klart att det gick åt helsike. Nu är vårjakten avskaffad sedan länge. Officiellt. Och skärgårdsoriginal finns inga, säger Sture. Man har inte råd att vara original i dag, fast det finns pengar.
- Jag har en känsla av att de som hade pengar förr levde ett trivsammare liv än numera. Folk har aldrig tid med nånting. Förr fanns tydligen tid fast man jobbade och gick i plugget även på lördagarna. Nu skall man kunna nås jämt. Mobiler och trådlöst internet. En del gjorde av med pengarna under livstiden och hade trevligt.
"Käften gubbjävel", skriker de
Sture von Schewen sitter vid farfar Karls berömda ekbord på Håtö Svansar. En bukett ängsblommor på bordet. - Jag kommer ihåg alla de där herrarna med sina stora båtar, Sven Salén med Havsörnen, John Mattsson med Aurora, stora vackra jakter på redden uppblandat med skötbåtar och spriekor. Mattsons Aurora var ett Ankerbygge och gick så småningom tillbaka till Oslofjorden. Hon kallades Oslofjordens drottning innan hon kom i John Mattsons ägo. Nisse Adler, min vän och pelarbroder, var en de fasta gastarna på Aurora. Nisse sålde nyligen sin Salanderbåt Sagitta. Han är 90 nu. Hade vid en GYSsegling för många år sedan Eric Tabarly som gast i Sagitta. Krut i Pelarbröderna. Du är ordförande i Fiskevattenägareföreningen sedan länge. Vad är akut? - Hur skall vi göra för att sportfiskarna skall betala för att fiska på våra vatten? Riktigt rejäla sportfiskare kan väl sköta sig men du har fiskeguiderna som kommer med snabba ribbåtar och sätter i land massor med folk. Ibland ligger de här inne vid bojarna och fiskar och jag frågar: Vet ni vad ni håller på med? Ni skall inte vara inom syn- och hörhåll. 'Käften gubbjävel, vi fiskar var vi vill', skriker de.
- Lagen kom till genom överraskning. Egentligen var det inga stora problem tidigare. Folk kom iland och frågade ute på Ängsskär om de fick ta en middagsgädda. Varsågod naturligtvis. De som inte frågade blev man förbannad på. Vi får se hur det blir i framtiden, vi måste få mer att säga till om när det gäller våra egna vatten.
Seglar till Åland
Sture verkar rätt upprörd. Men snipan Nasse ligger vid bryggan liksom Pamina. Rätt som det är startar Sture upp maskin och kastar loss med Bibi ombord och styr på Ängsskär 18 distansminuter bort, tre timmar, sydost Rödlöga innanför Fredlarna. Där finns ett hus som tillhör Schewarna. Här fiskades förr i världen familjevis för avsalu och för insaltning till vintern. Numera ett sommarparadis. Annars kan det mycket väl hända att Sture hissar på Pamina och styr på Mariehamn. R-regeln fyller hundra i år och det blir en sammandragning i Mariehamn, det intresserar också en 70-plussad Pelarbroder med hustru.
Text: Leif A Sandberg
Foto: Åke Cyrus
SÅ KOM CALLE SCHEWENS VALS TILL
Om hur "Calle Schewens vals" tillkom har Evert Taube berättat
sålunda:
"Jag låg och kajkade på sydgränsen till Roslagen. Jag hade fått
kallelse att segla upp till Håtö Svansar för att taga inträde i den
ärorika Pelarorden, Roslagens arkadiska akademi. Festen var i full gång på den blommande ö. Musiken sjöd, dansen gick och högstämda tal till naturen och vänskapen hölls från den på urberget uppbyggda tribunen. Plötsligt som jag stod mitt på ängen och sjöng en visa inom en ring av skärgårdsbor, kom en patrull och arresterade mig. Det var order från Hövdingen att jag skulle avlägsna mig och att jag inte fick återkomma utan att i text och melodi medföra en dikt till Ståthållarens ära. Den skulle vara "utförd på ett sådant sätt att den liksom andades den stockholmska skärgårdens och Roslagens högsommarluft och småningom allt dunklare julinätter." Så stod det skrivet på en pappskiva!
Och där satt jag mest hela kvällen i strandskoningen på sydsidan
av ön och diktade så gott jag kunde. Medan jag satt där fick
jag mellan alar och vajande vass syn på Calle Schewen själv, som
slagit sig ner i sin lilla berså vid bryggan. Måsar och tärnor flög
ljudlöst över fjärden och så kom en vitklädd flicka fram och bjöd
upp herr von Schewen till dans. Solen sjönk, julinattsskymningen
smög sig varm och doftande in över den romantiska roslagsön. Jag
hade fått mitt motiv ...
I Roslagens famn på den blommande ö där vågorna klucka mot strand ...".
Rekommendera Kommentarer
Det finns inga kommentarer att visa
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
Skapa ett konto
Skapa ett konto på maringuiden.se. Det är lätt!
Registrera ett nytt kontoLogga in
Medlem på maringuiden.se? Logga in här.
Logga in nu