I kölvattnet - Vådlig kanotfärd till Paris

För hundra år sedan paddlade Gustaf Nordin sin kanot "Svea" från Stockholm till Paris. 1905 var ett år när det politiska läget i landet var skakigt och Norge och Sverige beslutat skilja sig. Karl Staaf bildade den första liberala regeringen och ryska revolutionärer sökte fristad i Stockholm. Greta Garbo föddes och 115 motorfordon fanns i det nya bilregistret. Halvnaken och skäggig nådde Gustaf Nordin Paris den 10 december 1905. En folkmassa hade samlats vid Pont de l'Alma. Hattar och mössor svängdes och hurra ropen skallade. Föremålet för denna franska hyllning var ivrigt sysselsatt med att äta på en brödbit och ett äpple. Från kanotens akter vajade svenska flaggan, som enligt en reporter på plats "företagit den mest våghalsiga resa sportannalerna känner". Efter viss möda lyckades folket på land få en lina till mannen i kanoten och drog upp honom på kajen. Fyra månader tidigare och med 25 kronor på fickan hade han lämnat Stockholm.

I en sparsam utrustning ingick en oljetygsdräkt och en flanelltröja. Första etappen gick via Göta kanal till Göteborg. Resan höll på att ta slut på sjön Roxen då han hamnade i en stormby som klarades med nöd och näppe. Från Göteborg sattes kursen i Kattegat mot Helsingborg, förbi Ost- och Sydsjälland till Svendborg. På vägen betvingades rasande stormar som tornade upp ofantliga vågor. Lotsar och sjöfolk varnade för att fortsätta resan men fick till svar den tyske filosofen Fichtes maxim: "Människan kan allt hvad hon vill". Nästa mål var Kiel och resan gick vidare på Tysklands, Hollands, Belgiens och Frankrikes kanaler. För det mesta blev Gustaf Nordin bemött med vänlighet och hjälpsamhet, utom i Holland där gatpojkar kastade sten och spottade på honom från broarna. I den belgiska staden Antwerpen fick han sin unionsflagga utbytt mot en svensk blågul flagga då Sveriges union med Norge var upplöst. Under sin fyra månaders kanotfärd till Paris kom Gustaf Nordin att passera fem stora sjöar, fyra öppna hav, sju floder, 13 kanaler och 300 slussar. En sträcka på cirka 3 000 kilometer. Den längsta dagsetappen var cirka 100 kilometer och "roddes" på tio timmar. En månad gick till spillo i väntan på bra väder.

Vid orten Courbevoie utanför Paris möttes han av franska roddföreningar som mötte svensken med kanonskott, blommor, fotografering och - pengar. Han var rikare vid ankomsten än vid avfärden. Med svenska flaggan på axeln och åtföljd av människomassan styrde han kosan till Place de la Concorde där han hyllade de franska roddklubbarna och den franska naturen. Gustaf Nordin var 34 år när han anlöpte Paris efter rekordfärden från Stockholm. Han var en riktig äventyrare som i unga år flyttade till Finland och sedan till Amerika där han upplevde några rejäla hundår. Åter i Finland blev han inblandad i politiska spörsmål under Nikolaj Bobrikovs regemente. Denne hatade man var generalguvenör och mycket illa omtyckt av det finska folket för sina försök att förryska landet. Gustaf Nordin riskerade att bli utvisad till Sibirien och lämnade därför Finland. Ett år innan kanotfärden sköts den hatade Bobrikov till döds med tre skott i ett attentat utfört av finländaren Eugen Schaumann. Gustaf Nordin var en man med enkla vanor och dessutom vegetarian.

Hans kost bestod av bröd, nötter, mandlar och annan frukt. Under sin långa kanotfärd hade han sovit utomhus i en säck och ibland inomhus i lador. Ett syfte med rekordpaddlingen var att försöka uppmärksamma mänskligheten på att den levde fel. Att människor bland annat förstör sina födoämnen genom att koka dem så att alla nyttiga ting försvinner och maten i stället åstadkommer sjukdomar. - Vi går på restauranger och har förtroende för kockar och sockerbagare som äro fullständigt okunniga om verkningarna av deras egen sköna konst, sade Gustaf Nordin. Aktuella uppgifter från Paris talar om att minnet av Gustaf Nordin ännu lever kvar, 100 år efter rekordpaddlingen.

Text: Anders Öhman