Framtiden - norrländskt förfall

Landhöjningen utmed Norrlandskusten har redan fått konsekvenser för fritidsbåtslivet. Vissa leder och många hamnar är för grunda för många fritidsbåtar. De allt större båtarna går djupare än de äldre. En långsiktig och aktiv planering behövs för att möta de kommande behoven för fritidsbåtsfolket längs Norrlandskusten.

Utmed Norrlandskusten (från Gävle i söder och norrut) pågår en mängd samverkansprojekt. Länsstyrelser, politiker med flera från olika län och kommuner talar med varandra över gränserna. EUprojekt växer fram. Exempel på det är gamla Riks 13, som också varit både E4 och gamla Kustvägen. Nu lanseras namnet Jungfrukustvägen. Längs med vägen finns kaffe med dopp, konsthantverk och bruksmuseer med mera. Väl skyltade och iordningställda parkeringsplatser finns att tillgå. Det är mycket positivt för den som färdas med bil längs kusten.

Sämre är det för båtturisten. Det faktum att båtarna har blivit större och går djupare ställer nya krav på hamnar. Två meters djupgående eller mer är inget ovanligt för en segelbåt idag. Motorbåtarna blir också större och kravet på service ökar i hamnar. Vi ser utvecklingen tydligt utmed kusten söder om Furusund. För att bemöta detta är det bara att hoppas att politiker och tjänstemän är generösa med tillstånd för ny exploatering av hus och kajer. På många ställen behöver det också muddras. Det kan inte vara rimligt att gamla fina fiskesamhällen ska få förfalla på grund av att sjöbodar inte får byggas om och till. Sjöbodarna behöver anpassas till dagens båtar och friluftsliv. Om sedan människor vill göra sjöboden bekväm med både vatten och avlopp för att kunna bo i den är det väl inget fel med det? Det viktiga är väl ändå att det kulturhistoriska arvet med levande hamnar lever vidare.

I Häggvik, där konstnären Anders Åberg har sin museiby Mannaminne, har den lokala hamnföreningen fått kämpa hårt för ett muddringstillstånd. Alla myndigheter var emot därför att området är klassat som Världsarv. Men det får inte bli orimliga konsekvenser. Historiskt sett har det varit båtar i fiske- och sågverkssamhällena utmed kusten. Malm, järn och virke har transporterats med båt och skepp. Idag är det mest fritidsbåtsägare som står för besöken. Om inte hamnföreningen i Häggvik kämpat emot byråkratin hade det snart varit omöjligt att komma fram till hamnen med fritidsbåt. Nu är det muddrat till cirka tre meters djup hela vägen.

Härnösand skulle också kunna bli en attraktiv stad att komma till. Mellan broarna finns ett vindskyddat område som passar för fritidsbåtar. En hamnkrog är redan byggd. Tyvärr är antalet gästplatser få. Kompletterande muddring behövs liksom fler bryggor. Idag är området i stort sett stängt för större motorbåtar och segelbåtar. Anledningen är två broar som bara öppnas två gånger per dag. Morgon och kväll. Den som går igenom ena bron på morgonen och vill lägga till för shopping i stan måste stanna till kvällen innan han kommer ut. Det finns gästplatser både norr och söder om broarna, men de är urtrista. Dessutom är de utsatta om det blåser.

Lörudden är ett annat exempel där en ny hamnpir mot öster skulle göra hamnen tillgänglig för fler båtar. Kajen på Brämöns västsida är kraftigt rostangripen i bärande balkar. Rasar den blir det svårt att nå Brämön med fritidsbåt. Det vore synd, ön är mycket vacker och väl värd ett besök. Att Storjungfruns pir är färdigrenoverad i september är mycket positivt.

Den gamla lotsplatsen Järnäs utanför Nordmaling överraskar med en sommarservering på kajen. Om hamnen muddrades och bryggor byggdes utmed hela hamnbassängen skulle Järnäs bli ett ännu mer attraktivt ställe att besöka. Norrbyskär, Skeppsvik och Byviken på Holmön är andra exempel på hamnar som behöver rejäl upprustning i form av fler gästplatser, fler strömuttag och muddring.

Kännetecknande för Norrlandskusten är att den kantas av gästvänliga och trevliga människor. Ortsbefolkningen upplåter plats vid privata bryggor om man frågar, de hänvisar gärna till fina promenadvägar och de säljer färskrökt fisk. Vi fritidsbåtsägare bidrar till deras extrainkomster. Förutsättningen för att vi ska kunna göra det är att vi kan komma fram till bryggor. Vi måste även kunna tanka våra båtar. Grunda vikar, slitna och rappliga flytbryggor, halvsjunkna pontonmackar och gamla krånglande bensinpumpar vittnar om att investeringsbehovet är stort. I Härnösand var två av fyra bränslepumpar trasiga i juli månad. Eftersom det är långt mellan tankställen utmed Norrlandskusten är det viktigt att det som finns också fungerar. I Mellanfjärden hade vi oturen att komma till tankcisternen efter två större motorbåtar. De tankade drygt tusen liter diesel vardera och sedan var det slut på bränsle. Inte så kul en lördagseftermiddag när ny sändning kommer först någon gång på måndagen.

Det är bara början. Det är olyckligt om myndigheters ovilja och paragrafer sätter stopp för lokala entreprenörers vilja att utveckla hamnar och nya fritidsbåtsområden. Städer utvecklas med nybyggnation i kombination med att mycket av den gamla miljön sparas. Så kan även ske i hamnar om den rätta viljan infinner sig. Viljan finns hos lokalbefolkning och entreprenörer, men bromsas tyvärr alltför ofta av politiker och myndighetspersoner. Vi båtägare är också turister. Glöm inte bort oss. Vi kommer gärna och oftare när bättre förutsättningar finns.

Text: Bengt Utterström