Engelsmannen på Skäret

För en hel del år sen umgicks jag med en ganska originell konsttryckare. Han hade på något sätt kommit över en liten holme i Stockholms skärgård, fråga mig inte hur.

Jag vet än idag inte om den faktiskt var hans eller om han hyrde den. Man behövde förstås båt för att komma dit, trots att den låg ett par stenkast från närmaste fastland. Den lilla ön kallades helt enkelt Skäret och var ca 12 x 25 meter till omfånget. Hur någon hade fått bygglov på denna lilla yta vet jag inte, men det hus som stod där var från en svunnen tid då såna saker hörde till livets försumbarheter.

Detta var långt före mobiltelefonens genombrott och det var en förvånande omständighet att han hade en fast telefon i sin lilla stuga. Han var heller inte sen att skryta över detta. Någon brygga fanns inte; man fick förtöja sin båt i någon av de små tallar som växte längs stranden. Däremot fanns ett rart litet torrdass. Konsttryckaren tillbringade en hel del tid där ute, och eftersom hans umgänge var stort låg ofta båtar förtöjda på Skärets läsida.

Till en av sommarens lördagar hade han bjudit in ett rätt stort antal gäster på en fest i form av ett knytkalas, praktiskt och trevligt. Jag minns tydligt hur allt fler förväntansfulla dök upp, knöt fast sina farkoster och bar i land sina påsar.

Det var en av dessa dagar som vi minns av olika skäl, men framför allt för vädret. Luften var så där högsommarljummen som den bara kunde någon enstaka gång innan växthuseffekten slog till. Tidernas buffé dukades upp på rena urberget och tallrikar, flaskor och glas dekorerade hela den lilla ön. Till slut var vi ett 40-tal gäster som trängdes på Skäret. Inomhus fanns bara plats för några få personer, så alla vistades utomhus. Det såg ut som om ett cocktailparty hade drivit till sjöss och därefter strandat på en fullkomligt oväntad plats. Alla av oss vet att den som dricker förr eller senare måste slå en drill, som det heter. Att ställa sig bakom en av de små tallarna kändes inte särskilt privat på den fullsatta ön, så det blev snart en rätt lång kö till det lilla torrdasset.

En av gästerna var en välkammad engelsman iförd elegant klubbjacka och en smal mustasch à la David Niven. Han hette Bertie och hade kommit med av misstag. Det var några inbjudna som tyckte att denna glada figur absolut borde följa med för att skapa lite stämning, vilket han också gjorde. Han hade ett skratt som genljöd över fjärden och blev snart uppmärksammad och allas vän. Det par som tagit med honom sa att han hade det tämligen gott ställt och att han gärna reste runt i världen på egen hand. Hans hustru valde oftast att stanna hemma i utkanten av London.

Även engelsmän har naturliga behov, så han frågade värden var han kunde slå sin egen drill. Konsttryckaren pekade helt enkelt på det lilla grå huset med hjärta på dörren.

- Oh, I thought that was a callbox, sa Bertie.

På detta sätt fick värden åter tillfälle att skryta över det faktum att det i hans enkla stuga faktiskt fanns en telefon. Och jag minns hur han gav engelsmannen det generösa erbjudandet att ringa hem till sin fru:

- You may call your island from my island, sa han.

Åt detta skrattade Bertie i flera minuter och hans tårar trillade vackert nedför hans rosafärgade kinder tills de fångades upp av mustaschen. Men faktum var att han också utnyttjade erbjudandet att ringa sin hustru på andra sidan Nordsjön. Jag kommer aldrig att glömma hans första ord till henne, ty jag tjuvlyssnade vid den lilla stugans dörr:

- You can't believe me!, skrek han innan han började sin beskrivning av konsttryckarens minimala imperium. Min goda uppfostran tillät mig inte att lyssna vidare, men jag gissar att Berties hustru knappt trodde på hans beskrivning av stället.

Men han förklarade senare för mig att hon var van vid hans rapporter från mer eller mindre exotiska platser och troligen tog telefonsamtalet från Skäret som ett i raden.

Dessa luttrade kvinnor

Text: Jan Agrén

Illustration: Anders Jelving