En snuskig historia från Södermöja

Egentligen ska man inte berätta sånt här. Lik förbaskat kan jag inte undanhålla våra läsare dessa ruggigheter som en av mina vänner för länge sen råkade ut för.

Med länge sen menas början av 1950-talet. Huvudpersonen heter Göran och hade på en skoldans träffat den sötaste flickan i sitt liv. Dittills.

Hennes föräldrar hade ett sommarställe med sjötomt på Södermöja och en lördag blev han bjuden dit ut. Han skulle få övernatta i en gäststuga. Det hela var bäddat för succé, men ibland blir saker och ting inte riktigt som man tror.

Visst var han en smula nervös inför den första konfrontationen med flickans föräldrar, men han var lycklig över utvecklingen och tog en Waxholmsbåt från Stockholm. Vädret var det bästa tänkbara denna junilördag, och på kajen hade han köpt färska jordgubbar som en muta till sina svärföräldrar in spe.

På ångbåtsbryggan i Möjaström väntade Görans vackra flickvän och de båda ungdomarna var mycket lyckliga. De gick längs grusvägen med armarna om varandra och fåglarna sjöng som aldrig förr. Snart var de framme och Göran blev presenterad för flickans föräldrar. Han lämnade över sina jordgubbar och allt var perfekt.

Utom en sak.

Efter en rundvandring med inspektion av gäststugan, kaffedrickning medmera, nämnde flickans far i förbigående att det just idag råkade vara dags att tömma tunnan. Självklart hade man torrdass och lika självklart tömde man på den tiden tunnan i havet.

Fadern var en smula bekymrad över den förestående uppgiften och Göran förstod honom. Men så angelägen var han att göra ett gott intryck på flickans föräldrar, att han på stående fot erbjöd sig att ensam sköta om saken.

Det hela gick till så att man med en skottkärra fraktade den rätt stora tunnan ner till bryggan, placerade den i ekan och rodde ut ett stycke. Sen var det bara att stjälpa innehållet i sjön.

Så gick det faktiskt till för knappt 60 år sen.

"Det här fixar jag" sa Göran sedan han fått hjälp ombord med tunnan, men han skulle få ångra att han placerade den just på aktertoften.

Han hade badbyxor på sig och rodde med kraftfulla tag utåt fjärden. Vad han alltför sent upptäckte var den Waxholmsbåt som han själv hade rest ut med och som nu var på hemväg mot stan igen.

Den gjorde ganska bussiga svall.

Första vågen klarade han fint, men nästa tippade omkull tunnan.

Innehållet tömdes inte i havet som planerat, utan i ekan.

Göran blev både chockad och förlägen och hans öron blev illröda.

Solen sken men hans tillvaro mörknade. Vad skulle flickans föräldrar säga? Vad skulle hon själv säga? Och hur skulle han hantera problemet rent praktiskt? Ty det var onekligen ett problem.

Göran är tekniskt lagd och idag välbeställd ingenjör med eget företag. Han insåg att han inte skulle vara särskilt välkommen tillbaka till bryggan med sin fruktansvärda last. Den måste bort ur båten.

Han satt där han satt och vågade inte titta på vad som skvalpade runt hans anklar. Ett ögonblick funderade han på att helt enkelt lämna skeppet och simma från platsen mot vilken fjärran kust som helst. Men kärlek, stolthet och sjömanskap fick honom att ta itu med problemet på ett annat sätt. Göran beslöt att skölja ur båten. Han ställde sig på relingen och lät havsvatten fylla båten. Själv hoppade han i sjön och kräktes. Det gick inte särskilt bra att skölja ur båten med det lilla öskar som fanns till hands, men han kämpade länge så gott han kunde.

Hur som helst måste han tillbaka med ekan, tunnan och sig själv, trots att inget av dessa ting bar sin forna glans. På bryggan stod fadern med tummen och pekfingret i ett stadigt grepp om näsan. Av modern och hennes vackra dotter syntes inte ett spår. Han har drygt 50 år senare ännu inte sett någon av dem. Men han är lyckligt gift med en annan kvinna, troligen okunnig om Görans förflutna händelse. Berätta inte denna sanna historia ur det ibland så grymma skärgårdslivet för någon, i synnerhet inte för någon av Görans vänner. Vissa saker bör tystas ner.

Av Jan Agrén