Cape Cod

I USA:s nordöstra hörn, nära båtmetropolen Newport ligger en minst lika stor metropol - Cape Cod. Med en härlig blandning av folk, valar, hummerrestauranger, strandliv, kultur, fi ske, båtliv, tidvatten och en närhet till havet som känns ända in i märgen. Starkast intryck gjorde dock en gammal pirat.

Ett snitsigare namn får man leta efter. För mig har det klingat magiskt ända sedan jag hörde det första gången 1979. Cape Horn, Cape Town, Cape Colvill och alla andra uddar i all ära, Cape Cod slår dem allihop. I höstas var det äntligen dags att dra iväg från Boston till Cape Cod som är allt annat än en liten udde. Det är en smal landtunga formad som ett U som inramar Cape Cod Bay, där båtlivet är intensivt och dit valar inte sällan förirrar sig. När jag passerade Cape Cod kanalen, som faktiskt gör Cape Cod till en ö, hade jag fortfarande fem mil kvar till yttersta udden. Utbudet av makalösa hotell, motell och barer strömmade nu emot mig längs vägen. Flotta namn som Brakewater Motel, Blue Sea, Surfside, Tidewater Inn, The Ebb Tide Restaurant lovade gott. Jag föll för Oceans Inn. Där borde man kunna njuta havsluft. Men det låg alldeles intill landsvägen utan en enda vattengnutta i sikte. Samma sak med Atlantic Breeze Hotel som låg 30 meter från dånande långtradare och såg ut som ett vanligt Statoilmotell på E4:an. Man ska alltså inte låta sig förledas av namnen. Tänk om det var likadant med det finaste namnet av alla - Cape Cod. Jag bävade.

Gasen i botten alltså på Route 6 mot målet för resan, det riktiga Cape Cod - udden där den lilla staden Provincetown, är belägen. Passerade i ilfart den fina fiskebyn Hyannis, varifrån ångbåtar avgår till Martha's Vineyard, ön söder om Cape Cod som var John F Kennedys favorittillhåll på somrarna. I Hyannis finns JFK-museet med allt om den berömde presidenten.

Ju smalare landtungan blev desto mer trängde sig vattnet på. Slutligen hade jag Atlanten till höger och Cape Code Bay till vänster på bara någon kilometers håll från varandra. Nu började det likna något.

Muskler

I Provincetown är blandningen total. Folklivet fantastiskt och varierat. Från stereotypa turister som kommer i busslaster för att titta på valarna vid Stellwagen Bank till transvestiter i fantastiska kreationer. Här finns urusel konst och fin konst. Lyxrestauranger och dåliga restauranger. Sjaskiga ölhak och flotta barer. Karikatyrmålare på gatan. Affärer med märkeskläder och småbodar med billiga souvenirer och tre Tshirts för tio dollar. Nobla museer och hus som ser ut som Lustiga huset på Gröna Lund. Allt vägg i vägg med varandra på Commercial street som är en kilometer lång och den excentriska stadens hjärta. Provincetown har genom åren dragit till sig många konstnärer och författare. I gallerierna som i många fall är hundra år gamla finns tavlor av Robert Motherwell och Bertha Walker. Bland kända författare kan nämnas Norman Mailer, som har sommarställe här, Eugene O'Neil, Tennessee Williams och Sinclair Lewis. Att Provincetown kryllar av excentriska människor fick jag nästan genast bekräftat. Vid en liten bar i hamnen tog jag en macka och en öl. En svartglänsande Dodge Viper cabriolet gled in och stannade tre meter från mig. "Mussel" stod det på registreringsskylten. Mr Mussel själv klev ur och gick att handla sig en korv. Han var brunbränd, orakad och hade tight t-shirt.

Ett pensionärspar anlände samtidigt som herr Muskel kom ut med en korv i handen i bästa Dirty Harry stil. Han startade V10:an på 500 hästar och varvade ur motorn så valarna väcktes ur sin middagsslummer utanför bukten. Tanten som inte sett bilen fick hjärtsnörp och snubblade baklänges. Hennes man bärgade henne i allra sista stund. Herr Muskel gav upp ett varggrin och faktiskt log tanten lättad tillbaka. Det var ju ingen bomb som hade briserat. Senare såg jag Vipern stå parkerad två kvarter därifrån och Mr Mussel satt på verandan och njöt en öl. Han var en av de 5 000 fasta invånarna i Provincetown och hade bara gjort sin vanliga korvrunda.

Lobster Pot

Jag sökte natthärbärge och fann ett fantastiskt ställe, Watermark Inn, tio minuters promenad från centrum. Nära men tillräckligt långt bort för att få ro. Ett ställe där vågorna kluckar mot verandan vid flod och där det är 200 meter bred sandstrand vid ebb. Jag kunde se solen gå upp samtidigt som fiskebåtarna lämnade hamnen och se den gå ner bakom Pilgrim Memorial i stadens centrum. En fantastisk anblick från en liten oas alldeles intill stadens gytter. Gästfriheten från den franska föreståndarinnan kände inga gränser. Hon rekommenderade "Lobster Pot", ett av stadens alla hummerställen. Det hörde till den sjaskigare avdelningen, men bara till det yttre. Ack så god hummern var. Enkelt tillredd i ugn med skirat smör, salt och peppar och pressad citron. Då är den bäst. Att få den fylld med någon sorts havregrynsgröt som tar bort all hummersmak och dessutom betala dubbelt för geggamojan är inte att rekommendera. Hyra segel- eller motorbåt, äta på altanen i solnedgången, promenera till en restaurang på den blottlagda sandstranden i bukten eller till den mäktiga beachen"Race Point" på nordsidan mot Atlanten. Vad kan man mer önska? Kanske att beskåda jordens största djur. De 40 ton tunga blåvalarna som blåser ut sex meter höga luftoch vattenkaskader när de går upp till ytan för att andas. De håller till ute vid Stellwagen Bank, fem nautiska mil utanför udden. Där är förhållandena idealiska för val. Beroende på att havsströmmarna drar in syrerikt vatten och ger utmärkt grogrund för plankton och andra mikroorganismer som valarna lever på. Sightseeingbåtarna går i skytteltrafik dit.

Vilken sjöstad - Provincetown.

Piraten

För två år sedan hade Christer, min kompis i Helsingborg, tipsat mig om en 91-årig farbror vid namn Edward Norton i Provincetown. Ja, just samma namn som skådespelaren, men de är inte släkt på något vis. Han jobbade som valfångare på 30-talet och hade enligt ryktet även ägnat sig åt viss piratverksamhet. Jag hade med mig en gammal adress, inget mer. Via en äldre servitris på Lobster Pot fick jag veta var huset låg och hon fiskade fram telefonnumret och hade vänligheten att ringa och förvarna om mitt besök. Edward såg ut precis som man vill att en gammal pirat ska se ut. Egentligen var det bara lappen för ögat som fattades. Jag fick tyvärr inte ta någon bild på honom, han var noga med det. Inte på hans träben heller. Ja, han hade faktiskt ett träben av gammal god kaliber. Kupat för att passa stumpen under knät. Under kupan var fästat en smal pinne. Långt yvigt vitt år, fårat ansikte, pliriga, pigga ögon. Han hade gröna träningsoverallsbyxor, nya Nikeskor och en brun gammal kofta som var inpyrd av tobakslukt. Han hade svårt med andningen och svårt att tala. Jag fick hjälp med "översättningen" av sonhustrun Eve på 68 år.

Det hade gått vilt till på valfångarna på 30- och 40-talen berättade han. Goda tider, stora fångster och mycket sprit. Hans viktigaste uppgift var att skydda Stellwagen Bank från inkräktare. Det var deras område, deras valar. Hans valfångstfartyg var utrustat med två kanoner och inte sällan fick de skrämma iväg främmande fångstfartyg med en och annan salva. 1934 hade de varit tvungna att sänka ett mindre kanadensiskt fartyg från Cape Breton Highland. - Två drunknade men resten plockade vi upp. Kaskelotten de fångat på vårt område tog vi hand om. Joo, nog gick hett till på den tiden, berättade Edward. Piratdåden då? Jodå, lätt pressad av den frågvise ynglingen medgav den gamle piraten med ett pillemariskt leende ett och annat dåd mot kanadensare. Men några detaljer ville han inte gå in på. Benet förlorade Edward hösten 1944 då mannarna i övermod skulle ta ombord en tredje val trots att fartyget inte mäktade mer än två.

De hade varit tvungna att dumpa blåvalen då en stormby orsakade förskjutning i lasten som gav båten slagsida. Edward fick under tumultet benet krossat i en kätting. - Tur att knäet klarade sig, avslutade Edward mitt besök. Han orkade inte sitta uppe mer än tjugo minuter. Tjugo minuter som jag aldrig ska glömma. Detta var i höstas. Den 15 februari fick jag höra att han avlidit av sin svåra lungcancer.

Newport

Ett besök vid USA:s nordöstra kust är inte fulländat utan ett avslutande besök i båt- och sjöstaden framför alla andra - Newport. Den här hösten var det extra roligt eftersom Stefan Edberg, vår elegante världsstjärna i tennis just hade blivit invald i tennisens "Hall of Fame" i Newport. Alla stadens invånare kände till det och öste berömmande ord över Sverige och vår gentleman Edberg, som är mer populär i USA än Björn Borg. Ibland är man stolt över att vara svensk. Sven Yrvinds "Bris" utanför "The museum of Yachting" gör inte saken sämre. I den seglade Sven, som då hette Lundin i efternamn, 1973 till Madeira från Göteborg. Därifrån vidare till Kanarieöarna, Mar del Plata och Kap Horn. Efter att ha kämpat i tre veckor för att runda "Hornet" västerut fick Sven ge upp. Han seglade i stället till Tristan de Cunha, Jamestown, St Helena och Antigua. Stannade i Newport och därefter via Martha's Vineyard hem till Sverige. "Bris" ägs nu av museet. En gåva från Sven. En middag på Candy Store för att liva upp minnena från Pelle Pettersons framgångsrika America's Cup utmaning 1980 fick avsluta vistelsen. Candy Store var då de populära svenskarnas stamställe. På den tiden gick det hett till även där. Det såg precis likadant ut nu, men var betydligt lugnare. ?

Text & foto: Mats Göthlin