Bråd död

Det absoluta världsrekordet till lands räckte inte för engelsmännen. Englands ära krävde också rekordet till sjöss. I flera hundra knop styrde de mot döden.

För den första notering som absolut världsrekord till sjöss stod ingen mindre än telefonens uppfinnare, Alexander Graham Bell. Han och hans mekaniker Casey Baldwin experimenterade med bärplansbåtar redan åren före första världskriget. Och 1919 kom belöningen, med Baldwin vid rodret nådde man 65 knop på sjön Bras d'Or i Nova Scotia i Kanada. Tjugotalets rekordman var amerikanen Gar Wood, affärsman och konstruktör och namngivare till alla vackra mahognyracrar från 1920- och 30-talen. Men den första inteckningen i rekordlistan, som blev officiell genom UIM, Union Internationale Motonautique, 1928, togs av hans bror George Wood. Med båten Miss America II nådde denne 149,4 kilometer i timmen på Detroitfloden 1928. 1929 blev det Garfields tur att sätta rekord. Men det blev med minsta möjliga marginal, 159,8 kilometer i timmen. Båten hette Miss America VII och vattnet var Indian Creek i Miami i Florida. Båtarnas namn låter en förstås ana vilken nationell prestige det var att inneha det absoluta rekordet till sjöss. Mer faktisk än till lands där bilarna hade namn som Golden Arrow, Silver Bullet och Blue Bird. Och snart skulle världen även få höra talas om Miss England.

Det var världsrekordhållarna till lands som nu gick till sjöss. Först ut var Sir Henry Seagrave, backad av en sponsor som delade Seagraves åsikt att rekordet på vattnet också borde tillhöra England. Sponsorn, Lord Wakefield, var dock inte bara patriot. Som chef för oljebolaget Castrol såg han förstås också reklamvärdet. Vid den här tiden var man snabbast på landbacken och i luften. Och helt säkert med Castrololja i Rolls Roycemotorerna. I luften hade man i grunden besegrat både amerikaner och italienare vid dåtidens inofficiella världsmästerskap - Schneider Cup. 1929 satte Seagrave ett nytt världsrekord till lands, på Daytona Beach i Florida, med imponerande 375 kilometer i timmen. Med sig på båten över till USA hade han också Miss England I. Med den mötte han Miss America VII på Gar Woods hemmaplan, regattan i Miami Beach. Miss England I var egentligen inte lämpad för den sortens tävling men besegrade Miss America VII som fick roderhaveri.

Lord Seagrave, som förlänats titeln efter sitt världsrekord till lands, hade fått blodad tand. Med en ny båt, Miss England II, skulle han ta världsrekordet från Gar Wood. Den nya båten var en projektil på hela 7 ton, driven av två stycken Rolls Royce-motorer på 2 000 hästkrafter var. Den här Rolls Royce-motorn var i stort sett densamma som Supermarine vunnit Schneider Cup med. Den blev också förlagan till Merlinmotorn i de Spitfires och Hurricanes som vann slaget om Storbritannien. Winston Churchill tackade de engelska piloterna med den berömda orden: »Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket.« Han borde kanske också ha tackat den excentriska gamla dam, Lady Houston, som under den världsomfattande depressionen överlämnade den check som gjorde det möjligt för England att vinna Schneider Cup för alltid. Utan hennes glödande patriotism och stora check kanske det inte hade blivit några rekord till lands, till sjöss eller i luften. Eller några överlägsna motorer i Spitfire, Hurricane och Mustang.

I mars 1930 var Miss England II klar för rekordförsök. »Det är fredagen den trettonde idag. Undrar vad som kommer att hända«, säger Seagrave innan han lägger ut från stranden vid Lake Windemere. De 4 000 hästkrafterna driver en ynka liten tvåbladig propeller. Men den snurrar i hela 12 000 varv per minut. På den första delsträckan når man 155 kilometer i timmen. På returen 163 kilometer i timmen. På stranden jublade man över det nya världsrekordet - 159 kilometer i timmen. Men Seagrave, som tyckte att det gått för sakta, vände direkt upp till startpunkten för ett nytt försök. Han kom bara halvvägs. Båten gjorde en häftig gir, de tre ombord kastades ur i vida bågar och båten dök i djupet. Seagrave återfick medvetandet för en kort stund på sjukhuset och hann ställa två frågor till sin vakande hustru: »Hur gick det för killarna? Klarade vi det?« Sedan dog den unge engelsmannen som dittills överlevt både skyttegravsstrider och luftstrider under första världskriget och sedan rader av rekordförsök. Dessutom var han den förste engelsman att vinna ett Grand Prix, dagens F1, med en engelsk bil. Hans minne lever kvar genom utmärkelsen Seagrave Throphy som varje år delas ut till den engelsman som genomför den största tävlingsprestationen, till sjöss, till lands eller i luften. Miss England II bärgades ur Windemeres djup. Vad som orsakade kraschen är väl egentligen inte helt utrett. Något föremål i vattnet var en teori. Mer sannolikt var det faktum att Miss England II: s främre steg var påbultat, inte integrerat med skrovet. Detta för att man var osäker på vilka vinkar som var de optimala och ville kunna justera. Antagligen hade steget lossnat och orsakat haveriet.

Efter renovering och omkonstruktion fick Miss England en ny rekordjägare. Han hette Kaye Don, berömd racerförare på bana, och han hade också försökt sig på det absoluta rekordet med bilen Silver Bullet. Dock utan att lyckas. Nu började också den verkliga tvekampen mellan England och USA. Gar Wood hade tagit tillbaka rekordet 1931 med Miss Amerika IX som nådde 164 kilometer i timmen. Senare samma år tog Kaye Don tillbaka rekordet till England. Först på Paranafloden, sedan på Gardasjön i Italien med 177 kilometer i timmen. Men det fanns mer krut kvar i Miss Americas Packardmotorer. Gar Wood svarade med 179 kilometer i timmen. Nu var gränsen nådd för vad de här båtarna kunde prestera.

Till sommaren 1932 såg Miss America X och Miss England III dagens ljus. Den ena en konventionell stegbåt, med fyra kompressormatade Packardmotorer på sammanlagt 6 400 hästkrafter. Den andra en utveckling av föregångaren, med kapad akter och dubbla propellrar. Och förstås med Rolls Royce-motorer. Kaye Don satte två rekord samma dag på Loch Lomond i Skottland med 189 och 192 kilometer i timmen. Den 20 september är det Gar Woods tur. På St. Claire-floden norr om Detroit når han 201 kilometer i timmen. Här slutade duellen mellan dessa båda vildhjärnor. Lågkonjunkturen satte definitivt stopp för rekordförsök för år framöver, och en epok gick i graven. Men både Kaye och Wood levde tills de blev över 90 år. Ovanligt i den här branschen. Nästa namn kom att dominera rekordlistorna till lands och till sjöss i över 30 år: Campbell.

Det hade gått fem år sedan senaste rekordet. Den första september 1937 tar Malcolm Campbell ut Blue Bird K3 på Lago Maggiores vattenspegel. Det är en helt ny typ av rekordbåt, bara 8 meter lång och försedd med en motor - Rolls Royce R-type på cirka 2 500 hästkrafter. Med 4 000 hästkrafter mindre än Wood hade ombord sätter Campbell nytt rekord. Visserligen bara med 3 kilometer i timmen. Dagen efter blir det dock ytterligare 5 kilometer i timmen. Det nya rekordet lyder på 208 kilometer i timmen, och Malcolm Campbell har förverkligat drömmen om att vara snabbast både på land och på sjön. Rekordet till lands hade han sedan 1935, då han som förste man körde över 400 kilometer i timmen med sin Blue Bird på Daytona i Florida. Naturligtvis blev han adlad för bedriften. 1938 blev det ett nytt rekord, 210 kilometer i timmen på Hallwiler See i norra Schweiz.

Campbell var dock inte nöjd med resultatet utan lät bygga en helt ny båt. En trepunktare. Det var första gången en sådan byggdes för att slå det absoluta rekordet. Konstruktionen var hämtad från banracing. Fördelen är främst en mindre våt yta. Båten kan också byggas lättare eftersom det inte behövs så stor effekt som till ett konventionellt stegbåtsskrov. Campbell behöll dock RR-motorn. Nackdelen med trepunktaren är att den lätt kan bli luftburen eller dyka på nosen om anfallsvinkeln inte är den korrekta. Några dagar före andra världskrigets utbrott är han klar för ett nytt rekordförsök. Den här gången på Coniston Water i England. Resultatet blir ett nytt världsrekord, 218 kilometer i timmen. Antagligen hade han hoppats på mer, men rekordet ägde han ända fram till sin död 1948. Fast världen hade förstås annat att tänka på vid den här tiden.

I krigets slutskede hade jetdrivna jaktplan gjort debut. Så fort freden kom lät Sir Malcolm bygga om Blue Bird K4 för jetdrift. Båten utrustades med en Goblin II, samma motor som satt i deHavilland Vampire och i det första svenska jetplanet J21R. Men experimentet blev en rejäl besvikelse. Båten var instabil, hade en benägenhet att wobbla i farter över 160 kilometer i timmen, och Sir Malcolm var nära att kastas ur sittbrunnen. Det gick helt enkelt inte att få upp båten i de farter som krävdes för ett nytt rekord.

Efter Malcolm Campbells frånfälle tog sonen Donald vid. Han lät bygga om Blue Bird till 1939 års modell igen. Ut med Goblin och in med Rollsen och V-driven igen. I augusti 1949 var det dags för rekordförsök. Men Donald missade sin faders rekord med 3 kilometer i timmen. Problem med oljeläckage från vinkelväxeln bidrog till detta. Oljan sprutade rätt in i cockpiten. 1950 gjorde USAs nye Gar Wood entré - bilhandlaren Stanley Sayres från Seattle. Med sin Slo-mo-Shun IV putsade han rekordet rejält, med hela 30 kilometer i timmen till 258 dito. Båten var konstruerad av den kände racerbåtskonstruktören Ted Jones och hade finesser som ytskärande propeller. Den drevs av en Allison, en flygmotor som var tänkt för P 51 Mustang men som blev utbytt mot Rolls Royce Merlin, serietillverkad av Packard. 1952 var Stanley Sayres tillbaka på Lake Washington utanför Seattle. Och på nytt putsade han rekordet med 30 kilometer i timmen. Det här var sista gången som en rekordbåt hade en vanlig kolvmotor och propeller.

Donald Campbell gjorde ett desperat försök att ta tillbaka rekordet till familjen. Även Blue Bird K4 fick ytskärande propeller. Men vid ett rekordförsök på Coniston Waters i september körde man endera på ett föremål, eller så lossande vinkelväxeln och slog ett stort hål i fribordet - båda orsakerna har framförts som förklaring, men ingen vet bestämt. Donald Campbell överlevde och båten bärgades. Men efter att ha strippats på användbar utrustning fick den bli lågornas rov. Synd på en båt med en så ärorik historia. Donald Campbell hade dock inte övergivit sitt övergripande mål. Att bli världens snabbaste man på både land och till sjöss - helst samma år. Men han hade fått en konkurrent med större meriter och erfarenhet än hans själv - pälshandlaren John Cobb, också han engelsman. John Cobb hade världsrekordet till lands. Strax före kriget hade han kört 525 kilometer i timmen på Daytona Beach. Och 1947 var han tillbaka och höjde rekordet till 637 kilometer i timmen. Nu skulle också han försöka ta dubbeln. Det kunde också ha varit en tredje man med i matchen, diamanthandlaren George Eyston som hade landrekordet före Cobb. Men han var klok nog att stanna på landbacken. Nu blev han i stället John Cobbs tävlingsledare. John Cobbs båt var nyskapande. En trepunktare vänd bak och fram. Den var också den första rekordbåten som konstruerats för jetdrift. Motorn, deHavilland Ghost, var densamma som i J29 Flygande Tunnan.

Båten döptes till Crusader, och publiciteten kring den och John Cobb var intensiv. Nu skulle rekordet tas tillbaka från USA. Så här skrev författaren S C H Davis om rekordförsöket den 29 september 1952 på Loch Ness: »... det enda som syntes långt i fjärran var en obetydlig prick i ett moln av vattenstänk. Den växte snabbt, och samtidigt som den tog form och båtens konturer blev skönjbara ökade reaaggregatens karakteristiska, nästan hotfulla ton i styrka. Den passerade starten, gungade en aning och sköt vidare mot det andra banmärket. Åter vaggade den till då stegplanen gled mot en krusning på vattenytan, men stabiliserade sig och flög vidare, vajade åter till och reste sig - och plötsligt dök fören rakt ner i vattnet. En våldsam explosion hördes, man skymtade ett moln av ånga och vatten - och sedan syntes ingenting mera. Efter en stund låg vattenytan lika spegelblank som förut.« John Cobb räddades ur vattnet men dog strax efteråt av chocken. Han hade kört banan i ena riktningen och klockats till 320 kilometer i timmen. För att hedra hans minne blev det noterat som ett inofficiellt rekord. Men världens snabbaste man blev han inte. Då måste man köra även i motsatt riktning. 1955 hade Donald Campbell sin första renodlade jetbåt klar för rekordförsök - Bluebird K7.

Donald passade också på att gör en subtil namnändring på båten - pappans bilar och båtar hette Blue Bird, Donalds Bluebird. K7 var byggd enligt de senaste principerna för flygplansbygge. En lätt och stark konstruktion försedd med en Vickers Beryl turbojet med 4 000 pounds dragkraft. Vid de första testkörningarna visade det sig dock att stäven låg för djupt, det var omöjligt att ens få båten att plana. Vid några tillfällen trängde vatten in i luftintagen och släckte helt enkelt motorn. Efter en rad förändringar var det äntligen klart för rekordförsök. På Ullswater den 23 juli 1955. Med 325 kilometer i timmen sätter han ett nytt rekord, det första i karriären. Han bryter 200-milesbarriären, vilket är viktigt för en engelsman. De följande åren blir det en rad nya rekord, satta både i USA och hemma i England. Och 1959 är Donald Campbell uppe i hela 420 kilometer i timmen. Men nu tar han en paus för att också slå världsrekordet till lands. Det börjar olyckligt. På Bonneville Flats i Utah kraschar han i 580 kilometer i timmen och får både skallskador och punkterade trumhinnor. Men än så länge är sponsorerna, med BP i spetsen, med på noterna, eller kanske rättare sagt notorna. Bilen repareras, och sommaren 1964 är den i Australien på den uttorkade sjön Eyre i södra delen av landet. Där sätter Donald ett nytt rekord, 648 kilometer i timmen. Med till Australien är också Bluebird K7 för nu ska drömmen om dubbeln på ett och samma år förverkligas. På nyårsafton 1964 går den i uppfyllelse. På sjön Dumbleyung i västra Australien når Donald 444 kilometer i timmen, bara åtta timmar innan nyårsklockorna klämtade.

Det här blev Donald Campbells främsta prestation, den som gjorde honom till faderns jämlike. Men han var fortfarande besatt av tanken på nya rekord. Det första var att passera ljudvallen med bil. Det andra att köra snabbare än 300 miles på sjön, vilket borde vara enklast att förverkliga. Blue Bird byggdes om ytterligare en gång, den gamla motorn byttes ut mot en betydligt lättare och kraftigare Bristol Siddeley Orpheus som gav över 6 000 pounds dragkraft. Efter en rad problem, med motorhaverier och annat, var Donald färdig för rekordförsök på Coniston Water. Kvällen före spelade man kort och i given fick Donald spader ess och spader dam och skämtade om att det var samma kort som Queen Mary, skottarnas drottning, hade fått kvällen innan hon halshöggs. Donald Campbell var en vidskeplig man, precis som många andra som i högsta grad utmanar ödet.

Onsdagen den 4 januari ligger Coniston spegelblank. Donald startar Orpheusmotorn och kör ut mot startpunkten för det första klockade försöket. Han når hela 297 miles/478 kilometer i timmen och båten gick perfekt. Ett nytt rekord över 300 miles borde vara möjligt om returen bara går lite fortare. Donald bryr sig inte om att tanka, i strid mot vad som var överenskommet. I stället ger han sig direkt ut på banan igen. I 528 kilometers fart reser sig stäven, båten gör en baklänges saltomortal och träffar vattenytan i 45 graders vinkel. Pontonerna slits loss, cockpiten och stäven går i bitar och Donald Campbell avlider helt säkert ögonblickligen. Huvudskrovet, med motorn, fortsätter flera hundra meter ner längs banan. Donald Campbells kropp återfanns inte trots intensivt sökande. Dykare hittade hjälmen, livvästen, syrgasmasken och hans skor. Och Donalds maskot, teddybjörnen Mr Whoppit, flöt upp till ytan. Först 34 år senare, våren 2001, fann man Donald Campbells kvarlevor och resterna av Bluebird.

Samma år som sagan om Bluebird slutade, miste Campbell också världsrekordet. I juni körde amerikanen Lee Taylor 459 kilometer i timmen med båten Hustler. Sedan dröjde det drygt 10 år tills australiensaren Ken Warby satte det nu gällande rekordet, 510 kilometer i timmen. Båda resultaten låg inom räckhåll för Donald Campbell den där ödesdigra januaridagen på Coniston Water för snart 40 år sedan. Den ende som överlevde rekordhysterin var kanske den störste av dem alla: Malcolm Campbell. Han dog sotdöden efter att ha förtöjt sin Blue Bird för sista gången.

Text: Jan Larsson

Foto: Keystone