Jump to content
Tuesday 28 June 2022

Recommended Posts

Nu skall vi se...

Ursäkta Thalattha, jag missade igår din fina flygbild (har du en drönare?) över Smögens hamn.

Det var ganska exakt vid "k" i Vansvik vi låg den gången vi fick en Pb-kabel i brucekopian.

 

 

 

 

 

Det är klart jag har en drönare.  :rolleyes:

 

Brukar kalla den Google Maps.  :ph34r:

 

Vad det är för kabel har jag ingen aning om.

 

Undrar var Smögens elverks karta - den som hängde på kontoret på Skolgatan tog vägen. De räddade en många gånger när man hade fel och var ensam och ingen att fråga. Det har nog gått många lågspänningskablar över hamnen förr i tiden. Det kan ju också varit en telekabel.

Edited by Thallatha

Share this post


Link to post
Share on other sites

Skall vi då förhala oss söderut från Sotenäs kommun till Öckerö kommun..?

 

Jag kom att tänka på denna historia då vi i annan tråd diskuterade ankarpel och tillhörande fjärrkontroller.

 

 

Denna historia berättades av en god vän  till mig som har sin båt i hamnen på Hönö Klova.

 

På samma brygga hade en "gubbe" en traditionell snipa, och han var den förste i hela världen, ja i alla fall på Hönö som hade installerat ett ankarpel, som dessutom hade trådlös fjärrkontroll...

 

En dag när han kommer ner till hamnen finner han att båten är borta, men han tycker sig se sin båt i hamninloppet, även denna hamn är en sådan där hamn i vinkel, så han springer mot Fiskerimuseet som ligger alldeles vid hamnpiren och där använder han sin fjärrkontroll, som sitter i nyckelringen till båtnycklarna, trycker på knappen och fäller ankaret, båttjuvarna märker ingenting förrän ankaret fastnat i någonting i botten och det blir stopp, då försöker dom backa men trasslar in linan i propellern.

 

Av en händelse finns den annars frånvarande sjöpolisen, alldeles i närheten bara något hundratal meter bort, och kan efter instruktion från snipans ägare (som nu står på pirens nock och vinkar och ropar) gripa sniptjuvarna.

 

Nåväl, några funderingar... vem är så urbota dum att man stjäl en snipa? det brukar ju vara betydligt snabbare och hippare båtar som tjuvarna i första hand vill ha... 

Och då det där med polisen, hur sannolikt är det att just sjöpolisen befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle, ungefär lika sannolikt att det som hände i Harrisburg verkligen hände just där och inte här... eller?

 

Men det är en kul historia i alla fall.

 

 

Mera stöld, eller snarade "båtlån".

 

Mina svärföräldrar hyrde på ett Miltons pensionat på Nord-Koster några somrar på sent 1940-tal, efter kriget.

Dom saknade all sjövana och intresse för båtar.

 

I alla fall så hade dom begett sig till en dansbana på Syd- eller som det då hette "Sör-Koster".

När det i början av kvällen skulle till dansen hade svärföräldrarna tillsammans med andra pensionatsgäster blivit skjutsade över sundet av någon med motorbåt vars skeppare samarbetade med pensionatet.

 

När svärföräldrarna ämnade ta sig tillbaka hade dansen sedan länge varit avslutad och midnatt hade passerats, det fanns ingen som kunde ta dem över sundet.

 

Tro det eller ej, men sundet mellan Kosteröarna heter "Kostersundet", och här kan det vara ganska strömt.

 

Vad gör man, jo man lånar en eka och ror över, väl på norra sidan lånar man en eka till och ror över igen med den första ekan på släp, och sedan tillbaka och förtöjer eka nummer två.

Ja det låter ju enkelt, men om man är direkt ovan att ro i strömt vatten, mitt i natten, men kanske någon promille i sig tar detta några timmar...

 

Detta låter ungefär som någon gåta, där man skall ro över en varg, ett får och en korg med morötter över ett sund, och hur man då bär sig åt för att undvika att fåret äter upp vargen, eller att roddaren äter upp morötterna... eller hur det nu var, ja en himla knepig gåta i alla fall...

 

För en del år sedan berättade jag detta för en äldre kosterbo, han skrattade gott, han hade hört den historien förr, men tillade att det lär ha funnits ekor som på något sätt ägts av något av pensionaten och som legat förtöjda på båda sidor av sundet som strandsatta pensionatsgäster kunde låna, och lämna tillbaka på andra sidan, men av nån anledning hade man väl inte berättat detta för alla gästerna, eller så var det så att dessa ekor alla hamnat på nord efter dansen...

 

När jag fick reda på det hade var båda svärföräldrarna både döda och väl begravda sedan flera år, så de levde sina liv i total okunskap om "låneekorna", och det kanske var lika bra det.

Share this post


Link to post
Share on other sites

 

Vad gör man, jo man lånar en eka och ror över,

 

Det var längesen jag såg nån ro en eka.

 

Sista gången jag såg nåt dylikt var i Kostersundet.

 

Dessvärre fick jag se på bilden i efterhand att det kom en motorbåt när jag knäppte och "förstörde" hela intrycket.  :(

 

post-106994-0-56329400-1453310521_thumb.jpg

 

Men som tur var lärde jag mig av förbundsordföranden i Kommunalarbetarförbundet - Marjasin - att klippa och klistra.

 

Han i kvitton. Jag klipper mer i bilder.

Edited by Thallatha

Share this post


Link to post
Share on other sites

Ja de där förtoendevalda kommunalarna hamnar ju såväl i blåsväder som på djupt vatten, då som nu. Vet ni vad som skiljer en fötroendevald från en häst?

-jo hästen kan inte sko sig själv..

 

Detta för osökt tanken till en liten men berömd restaurang intill ett vattendrag i Sydafrika.

Svågern och svägerskan var där för några år sedan. När de efter en lyckad kväll sedan tog en promenad tillbaka till hotellet var det en hel del uppståndelse en bit fram på vägen.

Där stod en grupp människor och sköt fyrverkeripjäser mer eller mindre horisontellt, samtidigt som dom ropade "hippo, hippo!"

Svågern och svägerskan och några andra europeer från restaurangen blev väldigt intresserade, det verkade vara någon lokal fest, kanske var det något födesedagskalas? Ju närmare den förmodade festen de kom desto mer ihärdiga blev ropen, "HIPPO, HIPPO, HIPPO!!!"

När dom kom allt för nära förstod dom vad det var... Flodhästar med föl på vägen och sedan på båda, sidor av vägen och mellan den och floden.

Flodhästar med föl lär vara det däggdjur i Sydafrika som dödar flest människor per år, men det gick bra det var någon som visade sällskapet en liten stig in emellan några mindre hus, och in på en annan väg där man sedan fick tag i en minibusstaxi.

Detta då angående hästar, flodhästar heter ju inte "river horse" på engelska, sällan som det fungerar med direktöversättningar, utan det är ju det vetenskapliga namnet som troligtvis kommer från latinet, hippopotomus, som gäller dessa tjockhudingar om jag nu stavade rätt.

 

Om du nån gång skulle navigera i vatten med enstaka eller flera flodhästar, så håll undan, såvida du inte framför en pansarkryssare, supertanker eller danmarksfärja...

Share this post


Link to post
Share on other sites

Över ån efter vatten, eller snarare över Kosterfjorden efter vatten.

 

Sommaren 1992, slutet av juli.

Nord-Koster, Vettnets lilla hamn, fullt, vi hade legat stila där i fyra dagar, inblåsta.

Båten vi då hade var en "salongsbåt" det låter flott, en Pelle P. ritad Monark 670, googla på det!

Barnen var rätt små, två och fem år gamla. Vattnet var slut, ja dricksvattnet. Det finns en tappkran i närheten av hamnen, men detta vatten liknade det jag vatten jag hade filtrerat över torv till mina sydamerikanska dvärgciklider hemma i akvariet. Smakade kanske något bättre, men det gick inte att använda till vare sig te eller snabbkaffe, smakade rent utav skit...

 

Tålamodet började tryta ombord, långa promenader hade företagits på ön, glass hade köpts, det hade badats, men nu vill alla ombord därifrån, men det blåste så in i helskotta, jag i alla fall för att ta sig över Kosterfjordens vatten med en 25 fots liten motorbåt. Maten började också att ta slut, visserligen hade vi handlat i affären på andra sidan av ön, men det var en lång promenad med små barn. Jag hade liftat med en flakmoped då jag hade varit där ensam en gång, så jag slapp i alla fall att gå tillbaka med tynga kassar och välfylld ryggsäck, men kontanterna var nästan slut och på den tiden hade man inget betalkort, och närmaste bankomat fanns i Strömstad.

 

Så vad gör man...

M/S Walona var inhyrd av Kostertrafiken (detta var väl innan de norska katamaranerna kom i trafik)

Så vi tog skärgårdsbåten in till "stan"  tvååringen satt i en sittkärra, och i korgen mellan dess hjulaxlar stuvades en tom tioliters vattendunk...

 

Även Walona gungade en del, jag vet att dottern fick hjälpa tjejen i butiken ombord att ställa upp diverse souvenirer på en hylla som hade rasat ned i sjögången.

Vi tillbringade nog hela dagen inne i Strömstad, av någon anledning ville femåriga dottern besöka polisstationen, hon hade ju sett delar av TV-serien "Polisen i Strömstad" men Gustav Jörgenson var inte i tjänst, däremot hade poliskvinnan i receptionen en del bilder att visa från inspelningarna.

 

Som vanligt var det "tingeltangel"-försäljning på hamnplanen i norra hamnen, ni vet diverse knallar som säljer allt mellan himmel och jord, saker man inte visste att man kunde klara sig utan.

Sedan gick vi till kafét "Skäret" och så studerade vi motorvagnarna på stationen.

 

En kinesrestaurang besöktes också, och så smet jag obemärkt in i en leksaksaffär och köpte en Playmobilgrej, dottern har namnsdag i slutet av juli, en man med fiskespö i roddbåt till henne, och nån badleksak till pôjken.

 

På vägen hem blev det Walona igen, där ombord kom vi i samspråk med en annan barnfamilj, dom hade också en välfylld vattendunk på barnvagnens chassie.

 

Morgonen därpå var det stiltje, iväg efter första sjörapporten.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Det påminner mig om en händelse för några år sedan. 

Jag skulle slussa ut ur Mälaren och när slussportarna öppnas så ropar slussvakten: fritidsbåtar till babord i slussen, men båtarna går in lite hur som helst så han upprepar: fritidsbåtar går in på babord sida i slussen.  Fortfarande en jädrans oreda och slussvakten låter uppgiven:  TILL VÄNSTER!

Jag har berättat detta tidigare, men...

En god vän till mig var för länge sedan uta och seglade för första gången med ett gäng tjejer. Hon skulle hoppa iland för första gången - på en brygga i Sandhamn (ungefär som Marsstrand).

Jag vet inte vad som föranledde kaptenen att ropa

"Ta trossen på andra sidan mantåget."

men så ropade hon i alla fall.

Min vän tittade akterut och såg troligen mycket frågande ut, som om hon inte hörde.
???

Ny order och högre (båten närmar sig ju bryggan).

"TA TROSSEN PÅ ANDRA SIDAN MANTÅGET!!!"

Forfarande frågande blickar från min vän, och intresserade blickar från intilliggande båtar.
?
?
?
?
?
?

Ny order skriks nu ut, nu så att hela Sandhamn hör.

"TA SNÖRET PÅ ANDRA SIDAN STAKETET!!!!!!!!"

Det funkade att lägga till, men jag vet inte hur tjejerna blev bemötta i Sandhamn.


Alla yrken, sporter, mm har sitt fikonspråk.

Mackey

 

Share this post


Link to post
Share on other sites

Kommando från land...

Jag har slussat i Trollhätt-kanal och i Dalslands-kanal, det gick bra, litet nervöst i de jättestora slussarna i Lilla Edet, Trollhättan och Vänersborg, men tydliga kommandon från slussvakterna och det föreföll vara vana slussare bland fritidsbåstskepparna. I de stora slussarna kom kommandona då över högtalare eller megafoner, alla hade väl kanske inte VHF ombord.

 

I Dalslands kanal var det mer kommandon typ "höger och vänster" som gällde.

En tysk segelbåt förde en signalvimpeln på sb-sidan om att han hade nedsatt manöverbarhet, hämmad av sitt djupgående och hellre vill ligga med sb-sidan mot slussväggen, men en sådan vimpels innebörd var totalt okänd för dessa slussvakter. Vill minnas att det den rutiga "N" men det kan vara fel.

 

Kommando från land, på Vinga.

Jag har kompisar som slutat att gå ut till Vinga, då det retar sig på "hamnkatenen" där. Det är föreningen Vinga vänner som sköter om ruljangsen i hamnen, och det är bra att någon gör det då det annars skulle blivit anarki och kaos.

 

Men denna man ger samma order till långkölade segelbåtar, små snipor och styrpulpetbåtar om hur det skall navigera för att nå en plats inne vid bryggan. Som vi vet, så beter sig olika båttyper olika och man kan inte följa samma order om man jag en mindre motorbåt eller en större långkölad segelbåt, särskilt inte som det är en stark ostgående ström inne i hamnen som ofta samverkar med vinden.

 

Jag har vid två tillfällen påtalat detta för denna "hamnkapten" att han skall vara litet försiktig med kommenderingen, och att ge order typ, "sätt full fart mot bryggan"... Däremot är det helt okej att sortera båtar efter längd och djupgående, och om de är på dagsbesök eller skall ligga över natten.

 

När jag var där i slutet av augusti, var jag ensam ombord, ja hunden var ju med, men hon tar rollen som "passagerare". Hamnkaptenen står på en bryggnock och ger de vanliga komandona, jag gör väl ungefär tvärtom... Driver i sidled med strömmen, och börjar köra framåt ungefär två platser innan den lediga luckan, båten är väl avfendrad på båda sidor, och kommer in någorlunda vinkelrätt mot bryggan, mellan en Targa 31 och en större segelbåt. Jag hade innan gjort Targans besättning uppmärksam på att jag var ensam ombord, och litet ovan vid båten, så där fick jag litet hjälp.

 

När jag lade fast i bryggan sade hamnkaptenen ungefär, "det där fixade du bra" och jag kunde sagt att om jag följt hans instruktioner hade jag i bästa fall varit på Fotö nu, men jag höll käften... Oftast är det, det bästa.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Det kunde varit fredagen den trettonde...

Men detta inträffade en annan dag.

 

Den "tredje kosterön" alltså Ramsö.

Svågern var nyskild, båtsemestrade med två av sina söner.

Samt en flet coated retriver, (ser ut som en långhårig labrador), även denna hade han delad vårdnad om.

 

Vi låg i den yttre hamnen, på då relativt nybyggd träbrygga på udden där.

Svågerns båt låg på den näst sista platsen, sedan en annan båt, och sedan vår båt som hade fören med peken direkt mot berget vid bryggnocken.

 

Hunden, en pilsk hane, stod bunden på fördäck i "halvlång lina" med stryphalsband.

Så kommer det förbi en löpande liten söt pudeltik, gissa vad som händer...

 

Jodå, ett skutt mot land, stannade i luften ungefär som i en omtalad hollywoodfilm (Matrix)  där skådespelarna hänger i luften... men detta var en kopplad hund... och han föll med hjälp av gravitationen ned, i realtid, och blev hängande mellan båten och bryggan i ... ja just det i strypkopplet...

 

Jag befann mig på bryggan litet längre bort och fiskade småkrabbor med en delvis okänd och någorlunda internordisk barngrupp...

Kunde i alla fall släppa det jag hade för händerna och försöka att lyfta hunden nån centimeter så att jag kunde lossa karbinhaken till stryphalsbandet.

Hunden frustade och sprattlade som en nyfångad makrill, ja sprattlet då, makrillar frustar inte...

 

Men jag orkade inte lyfta, svågern kom till undsättning, men vi lyckades inte få upp hunden, tills en tredje person kom till hjälp, då fick vi upp hundstackarn på bryggan, det hade känts som en evighet, men varade väl som mest 10 sekunder.

 

Väl på bryggan skakade hunden av sig och undrade var den där pudeltiken tog vägen, han var som vanligt, utvecklade ingen båtfobi i alla fall.

 

Senare samma kväll, skulle det tydligen bli kusinmöte i vår båt.

Den yngste pojken var sist, sprang över berget, snubblade på någon förtöjningstamp och for med huvudet rakt mot min båts peke, en stabil ostbrickeformad träbit på omkring 0,5 m2, av 15 mm massiv teak.

 

PANG, ett riktigt otrevligt ljud som fortplantade sig i båten, sedan ett PLASK...

Där låg pojken och flöt med ansiktet under vattnet vid sidan av båten, nästan orörlig, men vaknade till när jag kom upp på däck.

 

Med lugn darrande stämma bad jag honom att simma mot badbryggan, där fällde jag ned stegen.

Han simmade med fina tag längs båten och lämnade ett fint blodspår efter sig i vattnet, ungefär som i en skräckfilm.

Men kom sedan upp på badbryggan, och följde min uppmaning, "doppa ansiktet en gång till, det blöder litet"...

"Litet" var en underdrift. I pannan fanns det ett två centimeter långt sår strax under hårfästet, som glipade omkring två millimeter, djupet var dock ringa då man inte har så mycket vävnad mellan huden och pannbenet. Sårkanterna var tack och lov fina och hela.

 

Efter snabb avklädning och avtorkning tejpades såret, sådana där "Steri-Strips" funkade inte, utan det blev 3M Scotch högkvalitativa eltape, elastisk, fäster hyfsat även på fuktigt underlag, och "nästan" hudvänlig.

Vi tänkte väl att tejpa tillfälligt för att få det sytt i Strömstad eller annorstädes dagen därpå, men det läkte ihop rätt bra bara under natten och kunde sedan läggas om bättre. Vill minnas att det var en kontroll av detta på vårdcentralen i Fjällbacka några dagar senare...

 

Senare på kvällen fick vi reda på att hunden ätit upp en tuschpenna, en blå spritpenna. Sedan den dagen hade han en stor mörk fläck på tungan.

 

Dagen därpå var han, hunden alltså, i vattnet och badade, och drog upp en hel ålryssja på land...

När vi lade tillbaka denna ylade hunden ordentligt...

Share this post


Link to post
Share on other sites

 

Den "tredje kosterön" alltså Ramsö.

 

 

 

 

Ett gott råd.

 

Om du kommer till Ramsö och talar med nån i urbefolkningen, tex Bert Dabe.

 

Antyd då inte med ett ord, att Ramsö skulle tillhöra Kosteröarna.  :mellow:

Share this post


Link to post
Share on other sites

 Maten började också att ta slut, visserligen hade vi handlat i affären på andra sidan av ön, men det var en lång promenad med små barn. 

 

 

 

Då skall du kanske va glad att det inte var till affären på Sydkoster du gick. Fast affären på Nord Koster är kanske nästan lika långt från Vettenets hamn.

 

Jag är ju till min läggning lite av enstöring - fast det är inte många som tror.

 

En höst på 1990-talet var jag ute och seglade i tre veckor. I slutet augusti, början på september. 

 

Under de tre veckorna talade jag vid människor vid tre tillfälle. Den första var kassörskan i affären i Havstensund. Den andra var kassörskan i affären på Nordkoster och den tredje var samma kassörska som 14 dagar tidigare i affären i Havstensund.

 

Har för mig att under den perioden såg 6 eller 7 olika segelbåtar under min seglats i norra Bohuslän. I dag får man väl ut i slutet av augusti för att det skall va så lite nöjesbåtar ute.

Share this post


Link to post
Share on other sites

På "den första kosterön" Syd-Koster letar vi oss in mellan släckta fyrar och förädiska grund till Brevik, gärna den svårare vägen österifrån.

Det brukar väl ta 15 minuter att gå till ICA på "Kostertorget" med en tik, 45 minuter med hanhund, det finns många stolpar att pinka på utmed vägen. Det tar fem minuter att cykla.

Jag har inte mätt, men subjektivt känns vägen från Vettnet till affären vid Kostersundet längre. Går ju att kolla med google map...

Jag sabbade en häl för kanske två år sedan på den vägen, skoskav i nya oingågna skor.

 

Ok, skall tänka på det, med tillhörigheten, rent geologiskt tillhör Ramsö mer fastlandet än Kosteröarna också.

 

Likaledes kan det vara känsligt att prata om "Göteborgs norra skärgård" då man är på någon av Öckerö kommuns tio bebodda öar, kan tänka mig att det är samma typ av ömma tår man trampar på där.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Vi var på bröllop för många år sedan och en del av transporten och ätandet gjordes med/på den pensionerade djurgårdsfärjan Djurgården 3.

 

Djurg%C3%A5rden3-oktobervy-203x203.jpg

Bilden lånad av http://www.skargardsbaten.se/vaara-fartyg/djurgaarden-3/

 

Som ni ser ryker den gamla damen en del så när vi låg i Hammarbyslussen kom slussvakten och ropade till kapten - kanske lite surt.

 

Kan du vara snäll att stänga av maskin när du ligger stilla i slussen.

 

Kaptenen svarar:

 

Vist kan jag det, men då blir vi liggande här i 12 timmar eftersom detta är en ångbåt.

 

Det var kanske sista gången den sommarvikarierande slussvakten bad någon att stänga av maskin.

 

Mackey

Edited by Mackey
  • Like 2

Share this post


Link to post
Share on other sites

Naturligtvis har Mackey länkat in en färgbild, av färjan.

Vi har ju en liknande fast yngre hamnfärja bevarad här i Göteborg, Färjan 4, Denna göteborgsfärja ägs av Sjöfartsmuseet men trafikeras av Sällskapet Ångbåten, alltså samma sällskap som äger och seglar med S/S Bohuslän.

Jag samtalade med en av färjans rorsmän, som berättade att man ofta tog bakvägen över taket mellan hytterna när man skulle byta färdriktning. Vid något tillfälle snubblade denne rorsman till och greppade om en lämplig lina, ett mantåg? Nej, det var signallinan till visslan....

 

Göteborgshumorn är ju vida (ö)känd, det gäller att finna de sämsta ordvitsarna, under devisen, de "dåligaste" är de bästa.

I Götebors Posten presenteras de sämsta varje vecka, lite fritt ur minnet skall jag nämna några så att ni förstår var nivån ligger.

-Zelmerlöv fick en månsterhit i Melodifestivalen.... Alla som vill vara med i kennelklubben räcker upp en hund.... Bönderna har rosa plast på sina ensilagebalar, javesst, Rosa på bal vettladu... Alltfler lärare söker sig nu till de elevöverkänsligas riksförbund..... Är det fotbollsfeber? nej det är soccersjuka... Skall du verkligen spä ut färgen så mycket, ja det är bets så.... Ja hallå, det är hos Larssons fisk, går det bra att dörja?

 

Sjöfartsverket ville ju ta bort en massa fyrar, och har väl lyckats, men för kanske tjugo år sedan räddade Göteborgs Posten fyren på Sälöknapp, på Sälöfjorden ungefär mellan Rörö och Marstrand, jag vet inte hur mycket pengar man årligen betalade för att denna fyr skulle få stå kvar. Men det var man ju naturligtvis tvungen att "upplysa" alla båtfarare om att man minsann sponsrade denna lilla fyr, Och det gjorde man med en stor skylt med texten "Lyser på grund av Göteborgs Posten", göteborgshumorn måste till varje pris bevaras, även på Sälöfjorden. För några år sedan började det gå sämre för många dagstidningar, inte minst för GP, många läste istället nyheterna på Internet, så GP ville spara pengar och drog in fyrstödet, så föregående sommmar var fyren på Sälöknapp borta. Men tidningen trycks fortfarande i fyr-färg....

  • Like 1

Share this post


Link to post
Share on other sites

De flesta som seglat i Bohuslän har väl kanske passerat Kyrkesund, alltså farleden mellan Tjörn och Herrön.

I begynnelsen, ja efter det att Tjörnborna började att etablera sig efter inlandsisens reträtt,  var området mellan dessa öar odlad åkermark.

Men så kom det ju sig att en kungason (senare Norges kung) fick bråttom hem från Öckerö till det som sedermera skulle bli Oslo, han hade så himla bråttom och god akterlig vind att ha seglade upp en fåra i kulturlandskapet mellan bergen.

 

Det var ju tre troll som försökte att hindra honom, men då denna kungason hade övergett asatron och låtit sig kristnas vållade dessa troll inga som helst problem, dom förvandlades resolut till stenrösen, eller "valar" (i betydelsen "kummel"), och dom står fortfarande kvar uppe på berget, nu tillsammans med en TV-mast och kanske även antenner telefoni och annan nutida kommunikation.

 

Det berättas mer om denne kungason, Olav Tryggvasson, om varför han hade så himla bråttom, och om hans ofrälse bror som försökte hindra och sabotera denna färd, men det kan man läsa nån annanstans... Dessa historier är ju naturligtvis helt sanningsenliga!

 

I mellankrigstiden och under kriserna inom stenindustrin så satte man tillfälligt permitterade arbetare i arbete på många ställen i landet, och i Bohuslän, Sotekanalen kom till under denna tid, liksom en hel det kajanläggningar och diverse vägar och andra anläggningar vid kusten eller inåt land.

 

Under andra världskriget sprängde man bort en del felplacerade grund och satte upp (släckta) fyrar och andra farledsmärken inomskärs, eftersom såväl tyskarna som de allierade hade minerat Skagerack och Kattegatt.

 

Vi har berört det i en annan tråd, men det var ju en del inomskärsleder som aldrig blev byggda.

Vi har i norra Bohuslän den illa beryktade "Tjurpannan" en ganska lång passage där det även under tjänlig väderlek kan vara ett helsike att ta sig över. Kolla på exempelvis Eniros karta över Grebbestad och litet norröver så ser du att det finns en lång vik, eller som vi säger "fjord", Sannäsfjorden, som drar sig nedåt sydost. Det fanns planer till att förbinda denna återvändsgränd med havet, och bygga Edsvikskanalen, det blev aldrig av, och Olav Tryggvason, även kallad Olav Kråkben, seglade inte riktigt den vägen då det begav sig, och det var ju väldigt synd.

 

När vi ändå är i dessa trakter och navigerar, så litet järnvägshistoria.

Om man seglar på insidan av småöarna, så ser man en välbyggd stenkaj vid Krossekärr, varför byggdes då denna kajen? 

Jo, det var så att man ville avsluta Inlandsbanan vid kusten, idag slutar denna järnväg i Kristinehamn vid Vänern, men den skulle länkas vidare med Bergslagsbanan (BJ) till Grebbestad och då en utlastningskaj i Krossekärr. 

Nu blev det ingenting av dessa planer, men kajen byggdes... Och så var det istället Lysekil som fick järnväg, och det fanns även en idé att förbinda LyJ, Lysekilsbanan med Inlandsbanan, men även denna idé sket sig, så man kan dessvärre, (eller dessbättre) inte åka direkttåg Lysekil-Gällivare. Däremot har det förekommit någorlunda direkta sovvagnar till Stockholm, över Vänersborg-Herrljunga. Även sovvagn till Strömstad-Tjockhult har förekommit.

Undrar hur Bohusläns befolknings- och ekonomiska historia sett ut om det istället varit Grebbestad som fått järnväg...?

 

Edited by Georg_Ohm

Share this post


Link to post
Share on other sites

53405151-TRWel.jpg

 

Rätt skall vara rätt:

Det var "Sankt Olof", Olof Haraldsson som seglade upp fåran mellan öarna, de huligana trollen var fyra till antalet.

Nutida historiker och arkeologer hävdar att man byggde "valarna" av ett tidigare bronsåldersröse, men det är ju naturligtvis valfritt att tolka historien som man vill.

Att segla genom Kyrkesund är inte alltid så lätt, vinden är oren och slår mellan bergen, det har hänt att två länsande båtar mötts. Dessutom är det strömt, och för det mesta möts vind och ström, så det blir sällan någon ordning på allting, ändå väljer många att ta genvägen genom Kyrkesund under kappseglingen "Tjörn Runt"... "Flaskhals" är väl ett bra ord att beskriva situationen med då en massa kappseglare skall in i detta nålsöga.

 

Share this post


Link to post
Share on other sites

Jag funderar på om jag minns alla saker man fiskat upp ur havets djup under alla år....

Ja en del fisk har det ju blivit, men jag tänker på prylar som jag själv eller andra tappat i sjön.

Jag tappade en gång brännarlocken till ett fotogenkök överbord, den ena hittades, borttappandet gjordes då köket skulle bäras i land.

 

En billig verktygslåda öppnade sig precis i fel ögonblick en gång, även detta under tiden den bars ombord eller om det var iland, hela innehållet kunde dock bärgas, då det var grunt och god sikt i vattnet. Men alla verktygen rostade ju.

Några av barnens leksaker har ju bärgats, även dyrbara progressiva glasögon.

 

En båtkompis pappas hörapparat diskade min dotter upp en en förlängs håv en gång, men hör och häpna, hörapparaten funkade faktiskt efteråt.

Samma pappa hade löständer (vem har det idag, det måste ju vara sällsynt med helproteser numera) som tappade i hamnen på Källö Kinippla, de låg på omkring 2 meters djup, barnbarnen försökte att fiska upp dem, gubben sade, "agna med kôrv, för det gillar ja"... Det slutade med att hans son, dvs min båtkompis, fick ta på sig snorkel och cyklop och dyka för att få upp lösgarnityret.

 

Nån gång sommaren 1974 bärgade jag och en kompis en flakmoped ur havets djup... tja det var väl iallafall fem meter djupt. Detta var i hamnen på Rörö, bryggnocken på den stora betongkajen, mitt för SSRS station och "R/K Ulla Rinman" som då låg där.

Kvällen innan hade en tillfällig öbo i ganska så berusat tillstånd kört över kanten med flakmopeden. Det hade utlovats en belöning till den som kunde få upp moppen på land. Sjörädningen hade sin dykare inne i Göteborg, sades det, så det var fritt fram för unga öbor och sommagästande ungdomar att försöka. Belöningen var satt till 50kr som var en hygglig summa så.

 

Flera barn och ungdomar låg i och snorklade och dök, men på fel ställe, jag hade kvällen då olyckan inträffade varit på plats allseles vid kajkanten och hade tagit en mej, en bäring, på platsen där mopeden försvann, nu letade alla omedelbart nedanför kajen. Mopeden med förare hade emellertid haft rätt bra fart över kanten, kanske bortåt "maxhastigheten" 30km/t, så det blev ett luftsprång.

 

Utrustade med en dragglina på kanske 50 meter med en stor karbinhake i dök vi några gånger, och på tredje dyket hittade vi det vi sökte, och på det femte dyket lykades jag kroka i karbinhaken i bygeln som siter bakom sadeln och över stänksärmen, vi hade i förväg provat karbinhaken på en annan flakmoped, en som stod på land....

Sedan lät vi det bero en stund, tills diverse åskådare tröttnat, de trodde nämligen inte att vi hittat något.

 

Men så drog vi linan till den lilla bryggan vid upptagningskranen som finns där, och började dra, men det var tungt, kanske låg växeln i, det hade vi glömt att kolla...

Men så uppenbarade det sig en kille från sjöräddningen och hjälpte till, men det gick inte så bra då heller, kanske vi skall ta däckskranen på "Rinman" men det blir så mycket uppmärksamhet, och då förlorar ni nog "bärgarlönen" sade han...

 

Men så hämtade han sin bil och backade ned den på den lilla hamnplanen, men skymd av sjöbodarna. Linan var ju lång, den räckte gott och väl till bilens dragkrok, så efter tio minuter och till lukten av bränd koppling fick vi till slut upp flakmopeden på land. Det var litet jobbigt sista biten över sprängstenen som ligger där, men då kom vi åt att lägga i friläget... Vi belutade oss för att köpa glass och sedan skänka återsoden av bärgarlönen ill SSRS.

 

Under eftermiddagen fick vi sedan återlämnat mopeden till en något bakfull och abstinent ägare, men någon femtilapp såg vi aldrig till, "den får ni när jag har kontanter" hette det, men några kontanter, eller pengar i övrigt hade aldrig den där killen.

Några tyckte att det var mindre bra att fiska upp moppen, då ägaren hade för ovana att köra den onykter. Men jag såg honom aldrig mer köra moped, jag undrar fortfarande om det någonsin gick att då igång den motorn. Tvåtaktsmotorer som tappas i vattnet under gång dår ofta sn krökt vevstake. Vatten komprimeras ju som bekant inte lika lätt som en luft-bränslablandning. Sedan är ju knappast Skageraks saltvatten någon sinekur för mopedmotorer, ävensom vattnet i Rörö hamn på denna tid hade stora inslag av diverse petrokemiska produketer, "typ" olja och diesel....

Glass blev det iallafall, men någon penningåva till SSRS blev det inte.

Många år senare skänte jag emmellertid diverse tung skumsläckningsutrustnng till röröstatioen, injektor, skumrör, och en del annan kvarlåtenskap som min far efterlämande, han sålde sådant när det begav sig.

 

Jag har en annan historia som inkuderar samme kompis, en annan flakmoped och 20 liter syntetisk skumvätska från Total (ett varuprov till farsans firma), och Carl Milles staty av Havsguden "Poseidon med brunnskar" på Götaplatsen... Men den historien platsar väl inte i detta forum. Göteborgs Posten gav Chalmeristerna skulden, och brandmännen som sanerade Götaplatsen kände med ens igen lukten på skummet, "detta är inte Yes" hörde jag brandförmannen säga....

Poseideon hade iallafall skum en bit upp över midjan, som då dolde hans genitalia...

Share this post


Link to post
Share on other sites

"Hjälp, jag kan inte använda akarspelet"

Det var texten jag fick i ett SMS. Någon i min omedelbara bekantskapskrets hade köpt sig en splitter ny 35-fots Nimbus, men all tänkbar utrustning, allt fanns ombord, ja nästan allt...

Jag svarade snabbt på detta SMS, "Kolla automatsäkringen" och fick genast en följdfråga, "var sitter den?"

Litet tyket svarade jag, "det står väl i den medskickade instruktionsboken" instruktionsboken var en välfylld pärm, helrygg.

Senare på kvällen kom svaret. "Har hittat automatsäkringen till ankarspelet, de ihopfällbara cyklarna hade stuvats så så att den hade stängt av sig".

 

Förra sommaren var det likadant, ankarspelet funkade inte då heller, nu var ankaret, kärttingen och det rostfria 15 kg ankaret utlagt i nästan hela sin längd, det kom ett nytt SMS, och jag svarade "Har du varit ute och cyklat igen?" Men denna gången hade den blyade linan hamnat bredvid linhjulet, så spelet hade jobbat utan effekt, detta märkte skepparn när han hade fått upp alla lina och nästan hela längden kätting på badbryggan. Brännskador på händerna av manettrådar samt ont i ryggen hade han också. Jäkla maneter, dem hade vi klarat oss förutan, men de fyller väl nån nich i ekologin kan tänkas....

Share this post


Link to post
Share on other sites

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue. Du behöver som gäst även vara medveten om våra Terms of Use och GDPR policy Privacy Policy