Vid lastning och lossning av isen fick jag köra winchen

[utsegla 6]

Vi fraktade is som skulle användas i fiskebåtarna för att kyla fångsten. Hanteringen med naturis, Försvann i slutet av 50-talet och i början på 60-talet. Hawila slutade att frakta styckegods sent sextiotal. Då fanns inte många skutor kvar i fraktfart. Flera av dem blev skolsegelfartyg,Leader, Ingo, Hawila, Kvartsita, Tärnan, Västkust, Lidan som blev Havden.

Is tiden mm.

Vid lastning och lossning av isen fick jag köra winchen Medan pappa och Jörgen jobbade i lastrummet. Kusin Sven högg på iland när vi lastade i Järna. Pappa slet ofta i ismagasinet på Knippla när vi lossade. (Han var delägare i ishuset och i Järna) Sven i rummet med Jörgen då.

Det surrade alltid i benen av trötthet efter en dag vid winschen. Jag tror jag var bra på att köra winsch. Men vid minsta miss fick jag reda på att det var fel. Antingen med arga blickar eller andra tecken på missnöje. Minns en gång när vi lossade is på Knippla och Sven, min kusin hade lyckats få issaxen i sin stövel och om isbiten. Och då jag kollade på annat samtidigt som jag hivade (jag kände ju i spaken att jag hade last i ) och fick jag se att Sven var halvvägs uppe ur lastrummet, fast mellan isbit och sin  stövel. Han hördes också….

Jag tror att han var argast för att Jag???, hade förstört hans stövel. Jag koncentrerade mig igen och landade Sven och isbit försiktigt i lastrummet igen.

Jag var väl inte den som höll inne med recensionerna av mina arbetskamrater heller. En gammal farbror som halade gaj, Eugen minns jag, fick höra ett och annat för han hade en benägenhet att drömma under arbetspasset. Jag vet inte hur många gånger jag skrek HALA IN! För annars hade gubbarna i lastrummet fått ha is biten ca.150 kg. hängande över sig. Och att hålla winschen bromsad med last var jobbigt för min högerarm. Detta gjorde att jag fick en riktig Karl-Alfred högerarm. Och den fick jag användning för i eldaremässen på fregatten Magne som jag gjorde lumpen ombord i.

En bilhandlare från Alingsås kom lite förfriskad hem på kvällen när vi låg i Göteborg. Och han vill bryta arm och han lade ner alla av eldarna. Du då fiskarn? De har du ingenting för svarade jag från kojen. Men han tjatade. Han var då ganska mör efter alla sina armbrytningar och han var han inget motstånd alls. Möjligen som en halv isbit i winschen. Han fick en extra knack i bordet och han ville inte prova med andra armen. Tur för mig?

Blev det för tungt att bromsa tog man aska i kaminen och strödde i bromsen, som efter detta tog bättre.

Ibland i Järna var det folk ifrån Rackeby-bygden som hugg på isen på lastbryggan, en låg träbrygga med en glidränna med två ek-läkten parallellt. En gång var det en Rackeby-pojk som halade gaj och högg på isbitarna med issaxen. Det hände ibland att isbitarna inte gled ända ner till påhuggningsplatsen. Killen fick då ta hjälp av sin ishake och hugga den fast i isbitarna 70x70 cm och dra isbitarna ner till Hawila. Denna gången slant ishaken och både pojk och hake åkte i sjön. Jag hade väldigt roligt när sådant hände. Jag stod ju på första parkett vid winchen. Men denna gången såg det inte ut som vanligt. Killens ögon lyste av fasa strax ovan vattenytan. HAN KUNDE INTE SIMMA! kvickt hopade jag ner på bryggan och gav honom gajen att hålla sig i. Och jag försökte att få upp honom. Men jag hade inte en chans utan fick be Pappa komma upp ur lastrummet. Jag tror det knappast själv men pappa tog honom om handlederna och bara lyfte honom rakt upp ur sjön med oljekläder och allt på. Var han verkligen så stark min Pappa?

Killen fick låna kläder av oss och lastningen kunde fortsätta. Hans våta kläder hängdes över den fortfarande varma skandian. Vi hade kommit till Järna på morgonen samma dag.

Vid badsäsongen dök jag och hämtade flera ishakar som stod i leran med träskaftet uppåt.

Pappa var en duktig isstuvare stor och stark och teknisk. Med sin ishake kunde han forma isbitarna så dom passade i alla sorters hålrum som måste fyllas. Både för att fylla lastrummet, som för att se till att isen låg pall i dåligt väder med sjögång. Kan än idag ”höra” ljudet av när han klöv en isbit. Först rev han en skåra med haken och därefter hackade han precis lagom hårt med spetsen på haken i skåran. Finalen blev när han stötte lite extra i ena sidan på skåran. Det är detta ljudet som jag kommer ihåg. I klar dammis (nysågad direkt från isdamm) såg man hur isen delade sig i klyvögonblicket. Alltid lodräta snittytor. Det var sällan han misslyckades.

Efter som han var så stor och stark och teknisk behövde han inte baxa och böka med isbitarna som andra stuvare. Utan tog i saxen och förde isbiten under tiden den höll på att firas exakt över det ställe som den skulle ligga. I precis rätt ögonblick satte han ishaken som stopp, så att biten inte studsade ut när den tog ”mark” Och på så vis lossade också saxen mot isbiten intill automatiskt. I andra fall öppnade han saxen genom att klämma över ett hörn i saxmekanismen så att den tunga saxen öppnades.

Men det var jobbigt att “sätta upp” islasten under däck. Och då svettades han ymnigt. Jag tror också att han höll på att få besvär med sitt hjärta redan då i femtioårsåldern. Men det brydde han sig inte om att söka läkare för. Snarare var det så att det gällde att vara helt frisk för att få ut läkareintyget som krävdes för att få vara mönstrad som befälhavare. Så det var aldrig läge för att vara sjuk på något sätt.

Minns när jag hade fördärvat ett långfinger vintertid i stuveriarbete vid kajen i Gbg. Då sa han: Ja då passar vi på att göra en last med Hawila medan du ändå är sjukskriven. Och det gjorde vi. En fenger kan en la klara seg udan.

[robert99 63]

Fin beskriven nutidshistoria.

[Bjaerven 23]

Lika bra som alltid! Välkommen med mer när helst du behagar.

[utsegla 6]

Glömde nämna Atene av Skärhamn.

[Gedda 24]

Satt och kikade på lite gamla vhs-kassetter nu ikväll och hittade detta klippet :-) 

 kanske kan va lite kul för dig Utsegla :-)

[Minuten 9]

Riktigt skoj att läsa dina berättelser. ser fram emot nästa.

[utsegla 6]

Tack för glada tillrop!

Och Gedda tack för filmsnutten. Jag reagerade också på ankarsignalklotet. Och varför man inte pikat upp gaffelseglen? Men det fanns nog en tanke. Skeppare denna turen var en av dom som såg till att Hawila blev ombyggd till skolfartyg. Alltid strul att få rätt på ankaret och hänga ett fly över bogen. Det var verkligen trevligt att se. Tack!

Synd bara att transportstyrelsen inte kunde lösa bemanningen på veteranfartygen förän alldeles för sent. Hawila som skolbåt var perfekt. Många av ungdomarna seglar idag i handelsflottan.

Hawila var en stor och trygg båt som rymde en hel skolklass. Jag får leta upp några skrivningar som jag har och se om de går att publicera.

Och Du Gädda hur får du över VHS filmerna till Youtebeformat? 

[Gedda 24]

Anledningen till ankarklotet är att innan filmen startat så har de precis tagit upp ankaret för att börja sin seglats norröver. 

 

ang att få över vhs till youtube så köpte jag en manick på Kjell&Company http://www.kjell.com/sortiment/dator-kringutrustning/datortillbehor/videoredigering/plexgear-moviesaver-500-p98658

 

såg nu att dom har kampanj på den 399:- :-)