Vind & väder - Vågbildning

I förra krönikan förklarade jag varför väderprognosen inte alltid stämmer för paddlaren. Jag beskrev bland annat hur vinden på grund av luftens skiktning lever sitt eget liv i det marknära skiktet, medan den ca 10 meter ovan marken strömmar fram mer renodlat. Och det är egentligen vinden uppe på den nivån som vi an ger i alla prognoser. Eftersom det är vinden som bygger vågor så tänkte jag grundligare förklara begreppet luftens skiktning. Om luften är varmare än vattnet kallar vi vädertypen för varmluftmasseväder. Är luften kallare än vattnet så blir namnet konsekvent kalluftmasseväder. Nu är det inte så enkelt att bara mäta luft och vattentemperatur i just det lilla område man befinner sig och strikt följa mina råd.

Luften får nämligen sina egenskaper från ett större område och över en tid av några timmar till några dygn. Det kan många gånger vara bättre att studera de speciella egenskaper som luften visar upp, vädret alltså. Typiskt för varmluftmasseväder är att vindriktningarna håller sig mellan O över S och till SW. Luften som kommer upp över oss från det hållet är ofta varm och fuktig och det gör att det är disigt med en blek sol eller mulet av låga moln. På nätterna kan det bildas dimma. Typiskt för kalluftmasseväder är vindar från NO över N och till W. Luften är kylig, torr och ren. Den höga och fina luften ger god sikt med blånande horisont. Nätterna är klara och fram på dagarna bildas en del stackmoln in över land som ibland växer till bymoln och ger skurar. Låt mig börja med två ytterligheter. En vinduppgift, alltså ingen prognos, från en fyr i närheten lyder 7 m/s och fjärden ligger delvis i bleke. Och för några dagar sedan med samma vinduppgift från fyren var sjön krabb, skvalpig och du fick ändra kursen något för att komma behagligt över.

Då är det lätt att tro att det är fel på avläsningen. Men det är så att i varmluftmasseväder skiktar sig luften så att den blir allt kallare, tyngre och mer trögflytande ju närmare det kalla vattnet den kommer. Den friska vinden på 10 meters höjd har inte kraft kvar då den arbetat sig ner genom den allt kallare luften att ens ge små krusningar på vattenytan. Du känner dock säkert vinden i ansiket. Det är extremt med 7 m/s och bleke, men klart är att i ett typiskt varmluftmasseväder ska man räkna med att vågorna blir mindre. De blir inte lika krabba och bryter inte lika lätt. Behagligare paddling än vad man kan vänta sig alltså. Då tar vi det andra ytterlighetsfallet. Rapporten talar om 10 m/s och du ska sträcka över ett öppet parti där havet ligger på. Du har gjort det förr och vet hur du ska gå. Att en del vågor är över två meter och bryter ordentligt både här och var kommer som en chock. Du tänker att det måste vara kuling och 15 m/s. I det här fallet är det ett utpräglat kalluftmasseväder. Kylig luft värms upp av det varma vattnet. Den får energi, blir turbulent, byig och träffar vattenytan med full kraft.

Vågorna piskas snabbt upp till full höjd. Eftersom det sker snabbt blir sjön krabb och vågorna bryter lättare. Byigheten gör också att vinden snabbt ändrar riktning och styrka. Därför sliter det och drar i paddeln vilket inte underlättar balansen. Även djupet påverkar vågorna. Det du ser av en våg är bara en liten del, ungefär som toppen på ett isberg. Om vågen är en meter från vågdal till vågtopp så börjar vågen känna av botten vid ett djup av ca tio gånger vågens höjd, alltså tio meters djup. Ju grundare det blir, desto mer växer vågen. Inte drastiskt, men vid fem meters djup är vågorna påtagligt större. En våg kan om bottenbeskaffenheten är riktigt ogynnsam växa till närmare tre gånger sin ursprungshöjd. Så är du ute och gungar i enmetersvågor och paddlar in i ett område där det är runt tre meter djupt kan du hamna i kraftigt genombrytande vågor. Håll dig borta från djup mindre än fem gånger vågens höjd. För tillfälliga mindre vågor i inre vatten gäller inte dessa teorier fullt ut. I nästa krönika träder vi in i dimmornas mystik.

Text: Lage Larsson