Skarv - Ytterskärgård med historia

En av sommarens sista lyckliga semesterdagar lät vi vår lilla Götajolle, en Sven Thorell-konstruktion i plywood från 60- talet, drivas av tilltagande nordlig bris. Ända ut till Skarv.

Vi gick med god fart österut och passerade Kallskär, Ängskär och Fredlarna innan vi drog upp centerbordet och sänkte ankaret för lunch vid Västerskär i Lygna. Västerskärs sydliga vik är uppgrundad och ger ett sorgligt intryck. Blåstången hade kämpat förgäves mot grönslicket och vattenytan var delvis täckt av en tjock, grön och illaluktande sörja. Vi bläddrade i sjösportkorten och insåg att ögruppen Skarv bara låg tre distans österut. Där hade vi övernattat fem år tidigare och valet mellan natthamn vid Västerskär eller huvudön i Skarvs skärgård, Bodskär, var enkelt. Brisen hade blivit styv, så vi tog in ett rev och lät GPS:en lotsa oss mellan de många grundflaken. Efter en halvtimmes segling styrde vi in i lä under Bodskär. Att lägga till Från sjösidan ser Bodskär tämligen alldaglig ut. Den är helt obebyggd och lockar inte med stora släta hällar eller inbjudande skyddade hamnvikar. Men vi hade varit där förr och visste vad som väntade. Så vi styrde söderifrån in i en mycket smal passage mellan två valryggshällar.

Vår bredd i vattenlinjen var två meter och med en decimeter tillgodo på var sida klämde vi oss förbi de lodräta klippväggarna. Väl inne i den halvmeter djupa lagunen kunde vi nätt och jämnt vända båten. Förtöjda i järnsplintar låg vi så i en totalskyddad hamn inne i den lilla kala klippö som markerar vår skärgårds allra östligaste utpost. Längre österut finns bara gråsälvattnen kring Svenska Stenarna och Svenska Björn. I söder hägrar Svenska Högarna på fem sjömils avstånd och Stockholm ligger cirka 45 distans västerut. För besökare med djupgående båt finns tilläggningsmöjligheter mot den nordostliga stranden och mot mynningarna till klippassagerna i söder. Djupet verkar vara över två meter och järnsplintar på klipphällarna underlättar förtöjningen. Kringliggande öar och hällar ger visst skydd, men svingan går in så istället är en dagstur från Högarna när sjöhävningen är liten att rekommendera. Sträckan Högarna - Skarv är ovanligt lättnavigerad för att vara i dessa vatten. Klippor, blommor och gräs Att ströva omkring på Bodskär är som att gå på en skulpturvernissage. Den strimmade gnejsen bular och vänder sig i fantastiska formationer. Rundhällar, klippslanor och vattenspeglar avlöser varandra i ständigt nya formationer.

Den blå himmelskupolen innesluter allt och speglar sig i alla riktningar i vattenvidderna. Det finns inga träd på Bodskär, bara blommor och gräs. Här kan man se prästkragar stå frodiga mitt på den kala hällan. Djurlivet är sparsamt denna vitfågelfattiga sommar. Ejder, labb, tordmule och tobisgrissla finns i området. Ögruppen har för övrigt sitt namn efter storskarven, som alltså inte är någon ny inbyggare i vår skärgård. På många ställen vittnar hällristningar om att här har människor bott i långliga tider. Kompassrosor, årtal från 1600-talet och framåt och små jungfrudanser, det vill säga labyrinter, finns inhuggna på flera ställen i klipphällarna. Hur otroligt det än kan verka har alltså människor funnits på denna öspillra i mer än 400 år. Med Rinaldos tidsmaskin Sten Rinaldos bok "Vägen till Skarv" blir vår tidsmaskin. De första säsongsfiskarna kom troligen på 1500-talet. De var uteslutande män och klädda från topp till tå i sälskinn kunde de uthärda höstfisket här, under i stort sett bar himmel. Möjligen hade de något skydd av klippskrevorna och maten lagades i kokgravar. Det var dock ett fritt liv helt utanför samhällets kontroll. På senhösten seglade de hem med fångsten nedsaltad i tunnor.

Hur de kunde hitta mellan grundflak och bränningar är en gåta.

Troligen använde de sig av mnemoteknik - de lärde sig ramsor som angav ruttens alla delsträckor och riktmärken. Dessa ramsor gick sedan i arv mellan generationerna. 1558 insåg svenska statsförvaltningen att dessa vatten invid den Svenska Vallen, alltså den fruktade grundbarriär som löper från Högarna och norrut förbi Svenska Björn, erbjöd ett av vårt lands rikaste fisken och Skarv blev kronohamnefiske. Det innebar slutet för den fria tillvaron på skäret. Den första boden, kronoboden, uppfördes för att härbärgera den skatt som hamnfogden uttaxerade när båtarna landade sin fångst. Skatteintäkterna från Skarv kom att bli betydande för staten.

Befolkat året om Med tiden förlorade skatteintäkterna sin betydelse och 1854 sålde staten hela ögruppen till Johan Sjöblom från Norröra. Han sålde i sin tur andelar till andra bönder på Norröra och Svartlöga och en liten fiskeby med åtta små grå stugor växte upp kring hamnlagunen på Bodskär. Nu kom ön att befolkas också av kvinnor, barn och husdjur. Hamnlagunen var 75 centimeter djupare än idag och gav gott skydd åt många båtar. Vattnen kring Svenska Vallen sjöd av aktivitet från augusti till advent. Fiskarnas tvåmastade sprisegelökor syntes överallt och utanför Vallen passerade lastsegelskutor som på ett pärlband. Industrialismens framväxt krävde järn- och trävaror och kustseglationen till och från de norrländska hamnarna nådde sin kulmen. Var timme på dygnet var flera skepp synliga från den höga Vitkobben söder om Svenska Stenarna. Johan Sjöblom övernattade ibland där när han var på gråsäljakt och han kunde hålla sig varm under ovädersnätter med hjälp av en öppen eld som syntes vida över Svenska Vallen. Att han sedan kunde växla in utländska mynt och dog som en välbärgad man med 13 000 riksdaler i kontanter har startat spekulationer kring hans eld på Vitkobben. Den kunde ju förväxlas med elden på Högarnas båk och därmed leda fartygen alltför långt norrut mot en säker undergång på Vallen.

Den Svenska Vallen är för övrigt en veritabel skeppskyrkogård. Här ligger förmodligen flera hundra vrak efter seglare och ångfartyg som inte kunnat hålla ut från kusten när stormen pressat på eller dimman slagit till. Det finns en förteckning över 34 förlisningar där man känner datum och, i vissa fall, fartygsnamn. På en del ställen syns vrak från ytan vid siktigt vatten. Åter tomt och öde På 1900-talet började Stockholms borgare sommarbo inhysta hos skärgårdsbönderna. För böndernas del var detta mycket lönsammare än det slitsamma utskärsfisket och flera av bodarna på Bodskär monterades ner för att hemmavid fungera som sommarbostad åt familjen medan mangårdsbyggnaden hyrdes ut till sommargäster.

Spritsmugglingen hade vid denna tid blivit betydande bland de unga männen och i hemlighet omlastades många spritdunkar i området utanför Svenska Vallen. Smuggelinkomsterna var astronomiska jämfört med vad fisket gav. Så livet på Skarv avstannade. Endast Frans Sjöblom, en tre generationers avlägsen släkting till Johan, for regelbundet ut till Bodskär i sin egenhändigt byggda piggeskuta. Den hette "Knorring" och lär ha varit skärgårdens fulaste eftersom Frans anpassat bredden så den skulle flyta in genom hamninloppet. En bild av "Knorring" finns inhuggen i hällan där hans stuga en gång stod. Nu är Frans död och hans bod, skärets sista, brann ner under vårjakten 1945. Så blev skäret lika kalt som för 450 år sedan, bara drygt två meter högre stiget ur havet. ?

Källor;

"Vägvisare till Stockholms skärgård" av Ulf Sörenson.

"Arholma Landsort" av Lars Hässler och Lars Granath.

"Skärgårdsöar och fiskekobbar" av Bertil Hedenstierna.

"Ortnamn i Stockholms skärgård" av Åke Gehlin.

Text & foto: Bo Öhlén: