Mikael och jag åkte till Düsseldorf på världens största inomhusmässa.
Var det något särskilt du gillade Micke?

MICKE: Roligast var att fransmännen, för några år sedan alltför franska i formerna för att locka mig, har blivit nordiskt svala i designen. Kolla in nya Jeanneaus Leader-serie och Bénéteau 34 Swift Trawler på sidan 72.

PÅLLE: Det slog mig att de udda byggena syntes mer: många elbåtar, svävare med vingar och billiga nybyggda träbåtar. Men den tyska effektiviteten fick en törn!

MICKE: Japp, efter mässan skulle vi gå till Dusseldorfs kända konstmuseum K21. Fick tyskt precisa vägbeskrivningar, tre kartor och en tunnelbanetidtabell. Tyvärr var konstmuseet stängt sedan ett år tillbaka. Så vi knatade längs Rhens stränder i tio minusgrader med tre stativ på ryggen. Nicht gut! Vad tyckte du om den italienska monterpersonalen?

PÅLLE: Vi ber att få komma ombord på en 25-metersyacht, men då säger kvinnan i 12-centimetersklackarna:
»No. It is full.«
»Va?! Båten är ju 25 meter och tre personer är ombord?«
»Ni får vänta en halvtimme så får vi se.«
»Men då struntar vi i det, vårt flyg går snart.«
»Neej! Ni måste se båten, den är det mest fantastiska ni kan uppleva.«
»Okej, kan vi snabbt få komma ombord för att ta några bilder?«
»Fota?! Det är fotoförbud och går inte för sig.«
Vi skakar på huvudena och lämnar montern och den före detta fotomodellen.
Träffade du någon spännande person med roliga projekt på gång Micke?

MICKE: Ja, Martinas Obymacha, en lett som renoverat en gammal Volga bärplansbåt som han ställde ut. Han ville inte sälja något, bara hedra konstruktören Alexeyeev. Hans trötta läderkängor och tweedkostym av 1970-talsmodell var ett skönt avbrott mot alla italienska sidenslipsar och pengahungriga leenden.

PÅLLE: Vilken av de båtar vi såg skulle du helst ge dig ut på en testrunda med?

MICKE: Mässans snyggaste båt var J-Craft 42 Torpedo, storebror till kungens J-Craft 38 (sid 72). Men jag är en trygg familjeman och väljer Bénéteau 34 Swift Trawler. Vad skulle du vilja imponera på omgivningen med?

PÅLLE: Jag skulle kasta mig över svävaren Shark som hade vingar och kan flyga två meter över marken i 150 knyck. Men om jag skulle få plocka en vanlig båt från mässan och ta med mig hem skulle jag välja någon av Linssens nya, till exempel 25:an eller 34:an. Deplacerande stålbåt med liten motor och ett skrov som tål att ligga i hela säsongen. I en sådan skulle jag vilja läsa böcker, laga god mat och puttra mot solnedgången. UTROP = OM NYA ALKOHOLLAGEN
I detta nummer gör vi ett test för att se hur man uppför sig i båt när man har sprit i kroppen. Enkla övningar i låg fart som alla båtägare tvingas göra så fort man ger sig ut på sjön. Efter testerna stod det klart att den som har alkohol i kroppen har mycket sämre chans att lösa ett tillbud, än den som är nykter. Det visade sig också att den som har mindre praktisk erfarenhet mycket snabbt tappar kontrollen. Med mycket erfarenhet kan man lösa en bekant uppgift, men så fort något oväntat händer slår den alkoholrelaterade klumpigheten till.
Med tanke på den vilda debatten bland båtmännsikor är detta en viktig undersökning, och en nyttig lärdom för alla.
UTROP = BÅTHUSEN KNÄCKTA
På min klubb är flera båthustak knäckta av snön och andra hus lutar
och riskerar att knäckas när snön blir tyngre. Våren kommer att bli
intressant för många som inte tittat till sin båt på några månader. Ett hett tips är att ge sig ut och skotta taket innan solen lägger några extra kilo på en redan vek konstruktion. Och vad säger din försäkring?
UTROP = SATSA PÅ GAMMALT
Träffade en kille med en 50-fots stålbåt som han totalrenoverade på varv. Men motorerna bytte han inte ut. Efter en varsam helrenovering
lät han NOx-mäta sina Manchesterdieslar och såg att de var lika miljövänliga som en modern motor när det gällde utsläppen. Motorerna var stora, hade enormt vridmoment och kunde gå på låga varv och ändå vrida runt en stor propeller. Att byta ut sin motor för miljöns skull tyckte han var båg eftersom det går åt tusentals liter bränsle för att producera en ny motor.
Tänkvärt tycker jag.

Båtar med Evinrude H.O. på akterspegeln har lockat mig. Tack vare Staffan Westerling vet jag varför.

Båttest i Västsverige. Båtarna ligger med aktern förtöjd mot bryggan och en vit Evinrude 115 H.O. fångar mitt öga. H.O. betyder high output, så mycket har jag fattat. Men exakt vad det innebär har jag ingen aning om – hästkraftsantalet står ju på kåpan, så vad kan egentligen dölja sig där?

Men dekaltrimningen funkar, för en inre röst säger att jag måste köra den där motorn...jag menar båten.
Jag blir inte besviken.
– HO-motorn går som ett skållat ollon, skriker jag till Frederik Finnes som sitter bredvid.
Sedan drar vi ut i två olika båtar för att plåta i vågorna. Mest på skoj tävlar vi och får en jämförelse med några fyrtaktare av samma storlek. De känns inte lika rappa, inte lika roliga som Evinrudes H.O.-modell.
– Det måste vara tvåtakten som gör att den känns så brutal jämfört med konkurrenterna, säger jag till Frederik när vi är i hamn.

VÄL HEMMA IGEN ringer jag Evinrude för att ta reda på skillnaden mellan HO och den vanliga E-tec motorn. Svaret blir något trevande och tveksamt. Jag får reda på att det har med mappningen att göra. Mappningen är programeringen av den elektroniska styrbox som
talar om för motorn hur mycket bränsle den ska spruta in vid vilket tillfälle. Eftersom många motorer har samma block reglerar tillverkarna styrkan elektroniskt – det är mycket billigare än att bygga helt olika motorer. Även i elektronikbranschen är det vanligt. En kamera från
Nikon som kostar 6 000 kronor kan efter en mjukvaruuppdatering ha samma funktioner som en kamera för 18 000 kr.

Men antalet hästkrafter, megapixlar eller vikten på en vara är alltid korrekt angiven i specifikationerna. Trodde jag.
Jag skrev mina tester och tänkte inte mycket mer på det, förrän Staffan Westerling lämnade sitt testprotokoll av tre Evinrude-motorer: 115, 115 H.O. och 130. Han nöjde sig inte med tveksamma svar utan monterade de tre motorerna på en ribb och mätte.

NÅGRA AV VÅRA BEGÅVADE läsare hade säkert räknat ut att något inte stod rätt till efter att ha sett att cylindervolymen och de andra specarna liknade varandra. Men för att bevisa något krävs siffror och Staffan har tillräckligt mycket jävlar anamma för att plocka fram dem. Svaret är att Evinrude E-tec 130 och E-tec 115 H.O. är lika motorer, i alla fall den dagen på just den båten.

Kontentan? Du sparar 12 000 spänn på att köpa 115 H.O. jämfört med 130, och du får samma egenskaper, samma 130 kusar. Bara märkningen skiljer.
Journalistiska bragder är ofta kopplade till hur många som berörs
av ett jobb. Icas köttfärsskandal får uppmärksamhet för att
många äter köttbullar. Vi är relativt få i Sverige som bryr oss om
utombordarnas klisterlappar. Det gör det mindre riskfyllt för företag att skruva på verkligheten, eftersom få kollar upp hur det verkligen ligger
till. Och den gammaldags konsumentjournalistik som Staffan Westerling presterat på sidan 47 behövs alltid.
Inte för att göra motorerna tråkigare, utan för att du förtjänar sanningen.

METS i Amsterdam är världens största marina tillbehörsmässa. Men de häftigaste grejerna är rätt hemliga. Sitter inne i pressrummet på METS och svettas av utmattning. Jag och vår prylkille Max Carlgren började den första METS-dagen på Arlanda 03:30. Vi gick vi igenom hela mässan i ett svep, plåtade och antecknade. Dag två gjorde vi samma repa igen, men la nästan all kraft på att lära oss om ny batteriteknik. Att korvstoppa frestar på, särskilt som batterier är en nära nog hemlig bransch. Försäljarna kan mångla på de flesta av oss svindyra produkter vi inte fattar något om. Få av oss har tillräckligt mycket el-lära innanför västen för att ifrågasätta säljsnacket.

DE FRÄMSTA TILLVERKARNA av batteriteknologi för fritidsbåtar är holländska Mastervolt och Victron, och i Victrons monter lär vi oss mängder om laddare med sinuskurvor och inverters. Här träffar vi också en person från Skyllermarks som berättar det viktigaste om hur ett elsystem ska se ut. I Mastervolts monter hittar vi sedan en supernyhet! De har tillverkat ett litiumjonbatteri (Li-Ion) för fritidsbåtar. Äntligen händer det grejer! Batteriteknologi och båtar borde gå hand i hand, men utvecklingen har gått långsamt. Bilar är ju en sämre bärare av batterier eftersom bilarna måste vara relativt små och lätta för att passa in i stadstrafiken. Dessutom gör krockrisken att ett instabilt litiumjonbatteri är en potentiell bomb (vilket det kan vara även i en dator - sök efter »Li-Ion battery burnout« på YouTube).

På fritidsbåtar däremot borde det vara mycket enklare att utveckla batteriteknologi och det är märkligt att det är först nu någon av de stora batteridrakarna kan spotta ur sig modernare teknik än blysyra. Litiumjonbatteriet kostar tre gånger så mycket som ett vanligt batteri, men å andra sidan ska det räcka tre gånger så länge som ett vanligt gelbatteri (ett bra gelbatteri ska kunna hålla i 10-15 år om du sköter om det). Ett 160Ah-litiumjonbatteri på 24 volt (de finns inte på 12 volt) väger 48 kilo, och det är runt halva vikten och utrymmet mot ett system med 12-voltsbatterier som ska seriekopplas för att ge samma amperetimmar och 24 volt.

JAG ÄR OERHÖRT SKEPTISK till marknadsföringstugg, men klart är att din mobiltelefon drivs väldigt länge av liknande batterier, och litiumjon-tekniken lider dessutom inte av att de blir förstörda vid djupurladdning, som ett blysyrabatteri blir. Där är jag hemma. Men informationen är fortfarande knapphändig, och jag ber Mastervolts försäljare fylla på.
- Vad händer när batteriet blir dåligt, frågar jag.
- Då byter du bara ut individuella celler, blir svaret.
Ett dåligt svar eftersom jag inte får ett pris på bytet.
Jag frågar om batterierna är säkra och får svaret:
- Vilken intressant fråga!
Det här är framtidsteknik, och du kommer att ha den i båten vad det lider, men inte förrän företagen lär sig svara på våra frågor ordentligt.

Månadsbokslut: Hamburg var bortkastat, nya Yamarin dödade örsnibben och fylletesten var ... intressant.

Hamburgmässan Hanseboot firade 50 år och jag åkte dit för första gången. Jag älskar Tyskland. Tyskarna är korrekta och vänliga och personal på tåg, flygplatser och mässhallar har begåvats med den bästa av alla kvaliteter: De kan tänka själva. Myten om den tyska effektiviteten är ingen myt. Dessutom är germansk kultur fantastisk med Goethe, Kant, Einstein, Beuys och Nietzsche i bräschen.
Men båtmässan i Hamburg suger.

FÖR ATT KOMMA FRAM till den åsikten krävs inget geni som kan dra
kvadratrötter på fördäck i storm. Mitt första varsel får jag i pressrummet, som är t v ä r d ö t t.
– Det var knappt några journalister här i helgen heller, berättar den ljushåriga tjejen som serverar kaffe.
Motorbåtshallen går jag igenom på 25 minuter. Och när jag försöker fota en Lobster 35:a behandlar monterpersonalen mig som om jag vore en industrispion.
»Ta mig härifrån!«, skriver jag i ett desperat SMS till LRFs reseboss Linda Danneman. Väl hemkommen var det dags att bita tag i Scandinavian boatshow. Hamburg är Tysklands näst största stad
och en av de rikaste i EU, ändå var den svenska mässan bättre. Marino APB, miljöbåten Catch 33 och Nimbus elbåt gjorde besöket intressant.

JAG HAR ÄVEN KÖRT Yamarins nyheter 63 bowrider och 600 BR denna månad. Snön hängde i luften, det var tre grader varmt och blåste åtta, tio sekundmeter. Och jag glömde mössan. Bowridern gör runt 40 knop och rutan är effektiv. Värre är det med 600 BR, en liten racerbåt som byggdes första gången 1993. Nu har den en 150-hästare på häcken och en verkningslös skärm framför skallen. På topp når hon 55 knop och min jackluva blåser hela tiden av. Naglarna var blåa och örsnibbarna likfläckade.
– Att man aldrig lär sig, tänker jag och minns den gång jag åkte båt i januari med Anders Jelving. Han tog hjälm och jag fattade inte varför. Två minuter senare i blåst och tio minus trillade polletten ned.
Ytterligare godbitar denna månad var vårt fyllekörningstest. Hur bra/dålig blir man på tilläggning vid boj med fem öl i kroppen? Under testen blåste det rejält och att göra en snygg parkering med en båt som tar vind i stäven är svårt redan nykter, nypinkad och utvilad.
Exakt hur det gick levererar vi senare i vår, men jag kan redan nu berätta att där promillen går in, går farbror IQ ut.

Allt kretsar kring båtar just nu, trots att säsongen har tagit slut. Men det är så med knark, högsäsong för jämnan.

På fredag åker jag och Lasse G till Oslo för att köra Marex 370 AC och nya B-klassade Paragon 25. Jag har just skrivit klart testen på Minor 31, Paragon 31, Cormate T24 och Sportmate 24. Halvfärdigt i datorn ligger en test av Aquador 33 HT och Delta 29 (som ska jämföras med Paragon 25). Förra veckan ringde TG Boats Frese Gustafsson och meddelade att nya TG Alfa finns i Sverige för provkörning. Däremellan klämmer jag in tidningsmakeri och rubrikkläckeri, planering av framtida nummer och lite träning.
Och på helgerna?

I LÖRDAGS var det kanonväder och då cyklade jag, min fru Linda och ungarna till båten för att skrapa fernissa. Allt måste bort så snabbt som möjligt för att vi ska hinna olja in skrovet, och gissa om det är nödvändigt – båten är torr som fnöske. Efter att jag gett Linda instruktioner i hur man värmer och skrapar klättrade jag, Siri och Hannes in i båten och började skruva loss aktre skottväggen på babordsidan.
Det visade sig vara svårare att få bort biten än att snickra till en ny.
– Det är som att ta av sig en strumpa med skon på, kommenterade Anders Jelving när jag ringde för att be om råd.
Söndag då?

MICKE MAHLBERG och jag träffades nere på Heleneborgs båtklubb klockan elva för att sätta upp den nya stålställningen. Med var också Denny som sålt ställningen och hade den enorma vänligheten att hjälpa oss skruva upp den. Första halvtimmen var svettig. Sedan kom oktoberregnet och stålrören blev snabbt iskalla. Iskallt vatten, stål och 5-56 är en dålig kombination för huden, som torkar ut och spricker.

Tyvärr fick Micke också tummen i kläm när jag skakade ned en av takstolarna. Men trots blå tumme, dyngsura brallor och massor av gängpaj var han ändå lycklig när kvällen kom och stålschabraket stod på plats. Nu är det bara pressarna som ska upp, sedan kan vi börja jobba på riktigt.

Båtsäsongen tar aldrig slut, för när isen ligger och testandet upphört börjar alla mässor rulla in. Visst är de spännande, men jag skulle helst lägga den tiden på träbåten. Det bästa är när alla kan vara med
på hamnplanen och jobba. Kakor och kaffe i ryggsäcken, linolja till Linda, skruvdragare till mig, leksaker till Hannes och en bit nött slippapper till Siri.
Båtknark för hela familjen.

Det är september och jag ska snart ta sommarens sista bad. Iklädd våtdräkt.

Det är söndag och höst i skärgården. Jag har puttrat ut norr om Vaxholm med redaktionsbåten för att dokumentera de verkliga båtentusiasterna, de som kör varje ledig minut innan båten ska upp för vintern, de som struntar i att löven är röda och att vattendropparna som landar på vindrutan tjälar på natten.

JAG ÄR EN av dem. Skärgården är som vackrast nu när vattnet är klart och himlen hög. Dessutom är båtturerna ett sätt att hålla kvar sommaren ett tag till. Så länge båten är i vattnet finns inte vintern.
Och tar man dessutom ett bad kanske det känns som juli, när semestern precis har börjat, igen? Doppet är inte frivilligt, det börjar med att yngste sonen tappar en leksaksbil i plurret. Den är hans favoritambulans och undertecknad får uppdraget att stilla gråten. Jag drar av mig kläderna och kränger på mig våtdräkten. Klippan är täckt med alger vid vattenlinjen och jag glider i havet som en tvål halkar runt i ett handfat.

- F f fy fa-an, d det är k k kallt!
Jag har inte haft dräkten på mig sedan skoterturen i Roslagsloppet och har glömt bort hur det känns när vattnet rinner in i halsen, ned längst ryggen och träffar skrevet. Jag gräver runt på bottnen och hittar leksaksbilen och när jag kommer upp jublar Hannes. Nu har dräkten blivit varm och jag simmar ut en bit. Och en bit till. Jag är långt ute till havs och kroppen är varm trots att de isiga vågorna river i ansiktet. Men värmen tar snart slut, efter tio minuter är naglarna blå. Knappast
julikänsla.

Hösten är vacker men kryddad med ångest.
Var är pallbockarna? Är pressen hel? Shit! Skruvdragaren är sönder. Men båthuset måste snart upp!
Hur många septemberbad man än lurar sig med kommer vintern till slut och båten måste upp. Tråkigt.
Sådana var mina tankar innan den obligatoriska arbetsdagen på
båtklubben. Men efter en dag på klubben med motorsåg och
praktiskt arbete vändes min torrsättningsångest till segerviss snickaroptimism.

ÄNTLIGEN SKA JAG fixa rutramen, laga kapellet, förstärka bottenstocken och skrapa av hela klabbet. Nu ska båtskrället dränkas i linolja, precis som C3PO fick sitt oljebad i den första Star Wars-rullen. Snipan har tjänat väl och bjudit på över 200 timmar båtnjutning utan större krångel. Tack ska du ha! Nu är det min tur att ta hand om dig.
Och så här i efterhand är detn överskattat att bada i september.

En vis man sa: »På en dyr båt kostar allt 10 000 kronor, på en billig kostar det 1 000.« På min båt kostar allt 100 kronor.

I förra ledaren berättade jag om att backslaget slutat funka. Jag
var rädd för att Albinhäcken lirat sin sista pluttervals och det var dags att göra bojsänke av henne. Länge gick jag omkring därhemma, låtsades som ingenting och påtade mest med blommorna i koloniträdgården. Men tankarna på backslaget gnagde i mitt sinne. Till slut tog jag med instruktionsboken till jobbet och efter ett samtal med Anders Jelving kom jag fram till att jag kanske bara behövde vrida på en koppling för att få den att funka igen. Ringde Albin motor i Göteborg och de höll med.

- Inte ska du köpa nytt backslag, bara skruva lite så kommer motorn att tugga på i 50 år till.
Micke och jag hojade ner till båten, skruvade upp backslaget, tog bort av en stoppskruv och vred en koppling två snäpp åt höger. Det var allt som krävdes. Underbara snipa!

DET VAR BILLIGT, men att allt kostar 100 spänn är inte riktigt sant. Vissa saker kostar mer. En dag efter att sommarens monsunregn äntligen lättat sitter jag återigen i båten och kliar mig i svålen. Länspumpen vill inte jobba. Konstruktionen består av en vippströmbrytare och Johnsonpump som jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. Var mest varit glad över att den funkat bra hittills. Men nu går säkringarna åt som klichéer i Sahara och något är fel.
Kanske är det dags att göra rent pumpen? Jag greppar ovandelen och vrider. Inget händer.Prövar igen. Stumt.

DÅ SLÅR JAG upp vippan för att se vad som händer. Svart rök slår upp ur toppen på pumpen, det sprakar och slår små gnistor. Det visar sig vara vatten i kablarna och jag måste byta allt. Det tar en hel dag och kostar runt 1 000 spänn att lösa problemet. Allt funkade bra, mitt enda bryderi var att jag köpt grejer på SeaSea som inte kom till nytta och som nu skulle lämnas tillbaka (bland annat en värdelös handpump och en nivåvarnare som blev över). Det kan vara krångligt när saker ska lämnas igen till en butik, och jag hatar att berätta för säljare att prylarna de kränger inte duger. Det känns olustigt.

MEN SEASEA SKÖTTE allt perfekt, inte ett pip om att den värdelösa
länspumpen var sned (efter tio drag var handtaget förstört). Bara
pengarna tillbaka och ett lycka till - precis som det ska vara. Hedervärt.

Denna månad har också bjudit på mitt första Roslagslopp, och på
vattenskoter dessutom. Men det berättar jag mer om i nästa nummer.
Och det finns en hel del skruvat att ta upp - som vanligt.

Bra människor, dåliga backslag och nyfikna barn har gett mig den mest spännande båtveckan.

Midsommar. Jag har kört i åtta och en halv timme i sträck, visserligen i sju knop, men å andra sidan har jag upplevt varenda meter till 100 procent. Barnen, både mina och vänners, njuter och har skrattat oavbrutet sedan båten lämnade sin plats på Långholmen i Stockholm. Klockan börjar bli nio på kvällen och min son är trött. Han går in i ruffen och stänger dörren bakom sig. Jag står vid ratten och är mycket nöjd att båtmotorn går så bra. Jag har kört nästan 70 timmar utan
minsta fel. Och dum som jag är säger jag:

- Vilken motor! Den är 50 år gammal, och så bara går den och ...
Motorn stannar. Direkt. Utan att hacka, låta illa eller krångla innan.
Bensin är det första jag tänker på. Fyller tanken, men när jag ska
vrida om startnyckeln är allt dött. Inte ett klick från startmotorn.
Och så kommer en segelbåt, jag vinkar in den och de bogserar mig in mot Långholmen. Sista biten paddlar jag och min fru Linda. Barnen är lika glada som innan, och jag är rätt nöjd själv.

- Det hade varit ett helvete om motorn dött för två timmar sedan, säger jag till Linda när vi glider in mot bryggan. Jag är helt övertygad om att problemet är en dålig generator och att batteriet dragit slut. Lördagen går och på söndagen kommer svärföräldrarna på besök och då ska jag åka båt igen. Tar med mig lilla Hannes på cykeln, lastar av allting, tar av kapellet. Sedan vrider jag på startnyckeln. Ingenting händer.
- Vad fan kan det vara!?
Vi ändrar våra planer, ringer svärföräldrarna och föreslår en promenad istället.

DÅ FÅR JAG en idé. Minuten efter mobilsamtalet sitter jag i ruffen och kikar på säkringarna. Minsann fattas det inte en! Och den ligger och
skräpar mellan två mahognyplankor. Jag gräver fram säkringen, stoppar in den i säkringshållaren och startar motorn. Något barn hade pillat loss säkringen och allt paddlande var helt i onödan.
Gyllne lycka!

Vi tuffar ut och har en underbar söndag där vi bland annat blir omkörda av sju stridsbåtar och en stealth-korvett på nära håll.
Barnen skriker:
- Mer svallvågor, mer svallvågor! Svärmor håller i sig och vill inte ha värre sjö, och jag håller med henne. Nu är kvällen snart här och vi har bara en timme kvar tills vi når hemmahamn. Då säger Linda:

- Går det inte lite sakta?
Jo. Vi ligger faktiskt helt stilla mitt i inloppet till Stockholm där Fjäderholmsbåtarna dundrar förbi oss och drar upp enorma svall. Barnen skrattar, och jag är lite mindre glad. Men ändå inte riktigt orolig.

HJÄLPSAMHETEN SJÄLV, Anders Jelving, är vid slottet med sin Solö
Ruff eftersom han har kört en eskader tillsammans med Motor Yacht Society ordnat av Volvo Ocean Race. Tjugo minuter efter att jag ringt kommer han och hjälper mig in till Vi Båtägares båtplats vid Biskopsudden på Djurgården. Sedan skuttar han över till min båt och skruvar upp luckan till backslaget. Inte ens han kan klura ut exakt vad som hänt, och denna gång är det inte ett lika enkelt problem som en tappad säkring. När jag skriver detta är klockan 00:49, det har gått en halvtimme sedan vi kom hem och båten ligger kvar på Biskopsudden.

Imorgon ska jag bogsera hem skrotet till Långholmen. Sedan börjar felsökningen igen. Men först ska jag vila sinnet och påta i kolonilotten
några dagar.

Jag erkänner villigt att jag är klantig, särskilt när blodsockret är farligt lågt. Men det måste sättas i proportion.
När en amerikansk CH-46 Seaknight-helikopter försökte landa på USNS »Pecos« 1999, fastnade landningsstället i räddningsnätet och den föll baklänges ned i vattnet. Av 18 ombord kom bara 11 upp till ytan. Dessutom filmades kraschen, som har setts av 2 700 000 människor bara på YouTube.

Mitt misstag var mycket anonymare än så. Och billigare. Helikoptern kostade runt 50 000 000. Min pryl kostar max en femhundring. När Gud bad Jona att fara till Nineve för att få lite ordning på festandet
i stan fick Jona kalla fötter och tog en segelbåt mot Tarsis. Det gillade inte Gud, som skickade på båten ett oväder varvid besättningen kastade Jona överbord. Stormen bedarrade och Jona hamnade sedermera i en fisk (det här var före Linné och Darwin, då valar var fiskar) som sänts av Herren själv. Där blev Jona kvar tills »fisken« behagade spotta ut honom. Mitt misstag är inte av bibliska proportioner och jag har inte kastat någon överbord.

Men tyvärr förde det onda inte något gott med sig, som kan hända ibland. Jag åkte båt i väglöst land längs Nicaraguas Moskitkust i mitten av 1990-talet och träffade där en fiskare med sönderklippt Bob Marley-t-shirt och dreadlocks som solade på en brygga. Han ville visa mig sitt hus.
- Ett ruckel byggt med pinnar, precis som alla andra, tänkte jag.
Icke. Han hade en stor strandvilla med kolonnader och marmorgolv.
Colombianska knarksmugglarrutten går utanför Moskitkusten, upp mot Florida.

När amerikanska »Drug Enforcement Agency« närmar sig i kanonskepp
brukar smugglarna hellre slänga kokainet överbord än att ta en match.
Visserligen kostar det pengar, men de kan smuggla vidare en annan dag. Ibland händer det att påsarna sköljs upp på stränderna tillsammans med turtlegrass och kokosnötter. Den då fattige fiskaren hittade två stora kassar med kokain som han släpade hem till sitt pinnruckel. Där samlade han på sig gamla surfingbrädor, kapade upp dem och fyllde dem med kokain. Sedan exporterade han sina »bättre begagnade surfingbrädor« till väldigt, väldigt hugade spekulanter.

Jag kränger inte knark, varken på arbetstid eller fritid.
Däremot har jag tappat jobbmobilen i sjön.
Och det var väl inte så farligt?
Jag är inte ensam. Det finns 1 200 000 båtar i Sverige, och under 2009
gissar jag att 50 000 båtåkare är lika klantiga som jag: telefonen låg i fickan och när jag klev upp på fördäck föll luren ur. Femtiotusen mobiler för en tusenlapp styck blir 5 000 000 kronor.

Man måste se allt från den ljusa sidan, enligt Eric Idle i Monty Python.
Så gläds åt att du bara behöver betala min.

Glad sommar!

Första turen i träbåten var helt fantastisk. Tills ett underligt ljud hördes under durken.

Båten är äntligen i vattnet, och motorn, som skulle vara det stora problemet, startade efter tio minuters choke- och gasjockande. Inga problem, och när den äntligen tände firade jag och polarna med 16 årig Lagavulin på bryggan. Dagen efter lika bra. Motorn startade på en och en halv sekund och efter några timmars provkörning utan småbarn var jag tillräckligt trygg för att lasta in ungarna i båten och dra
iväg på en provtur. Nu börjar en känslomässig berg- och dalbana.

FÖRSTA FYRA TIMMARNA hade vi så roligt man kan ha på sjön. Glada barn, fika, skapligt väder och en riktigt trevlig båt (en femtio år gammal mahognysnipa med Albin O411 som förvandlats från mardröm till pålitlig). Men när vi är på väg hem från Drottningholm och rundar Stora Essingens västspets hör jag ett rytmiskt slamrande under durken.

- Mackan, kolla om det är nåt fel på slangklämmorna så att kylvattnet
skvätter ut. Det var värre än så.
Han plockar upp durken och blottar en axel som studsar runt likt en kalv på grönbete i bottenstocken. Jag slår snabbt av gasen och ser hur
axeln lugnar ned sig, Markus får fram en skiftnyckel och drar fast muttern så att det inte ska hända igen.

VI PUTTRAR TILLBAKA till båtklubben vid Pålsundet på Långholmen med motorn på tomgång.
Krisplan.
- Inget mera åka innan axeln sitter som den ska.
Synd. På lördag kommer min frus föräldrar och en tur under broarna var planerad. Nu får de väl låna kajaken om de vill se stan från vattnet.

Nästa helg kommer förmodligen att gå åt till att ligga på knä i ett blött kölsvin och passa in brickor bakom bottenstocken. Jag lovar att det är en solig dag som hellre kunde användas till att åka båt.

LARS, EN ANNAN kompis som var med på turen, berättar om en båtägare som flippade. Han cyklade vid Årstaviken och såg en träbåt bli helt söndersågad med motorsåg. Den såg inte ens gisten ut - ägaren hade bara tröttnat.

Jag kan förstå honom. För många bakslag och det kliar i fingrarna för att dra igång den orangea Husqvarnasågen som morfar hade när han jobbade i skogen. Att få sätta sågen i bordläggningen och dra i sig
doften av motorns blårök och varm, sönderkapad mahogny. Men det kommer inte att ske. För bakom nästa »lilla renoveringsjobbskrök « ser fantasin en hel, frisk och bra båt som aldrig mer kommer att gå sönder.

Det är helt enkelt lika bra att acceptera:
Båtliv är drömmar lika mycket som båtåkande, men det gäller bara att
hålla drömmarna tillräckligt i schack för att i alla fall några procent av
dem ska ha en chans att slå in.

Ett annat sätt att hålla galenskapen stången är att ha goda vänner som hjälper till. Så när jag står där med survatten upp till linningen och
blåmärken på knäna kan jag räkna med att någon annan står bredvid.
Allt känns mer överkomligt då (Linda, Anders, Micke, Max, Markus, Johan - Tack!).

Första timmarna i båt efter vintervilan är skakiga. Respekt och ödmjukhet är lösningen.

Tisdag morgon. En blixtrande klar dag i Varberg. Flaggorna står rakt ut från stängerna och när de fladdrar låter det som en Huey-helikopter i Vietnamfilmen »Apocalypse Now«.

Jag älskar doften av varma utombordare om morgonen. Hjärtat slår. Hårt. Jag ser att blodådern på höger handled rör sig, dunsar i takt med slagen. I småbåtshamnen ligger nästan 40 båtar, och de är här för vår skull. Min uppgift är att köra styrpulpetare i sexmetersklassen: Ryds, Nordkapp, Storsjö, Rocad och Yamarin. Längst in Buster XXL. En båt jag längtat efter att få testa.

UPPHETSNINGEN HAR INTE bara med glädje att göra. Det är många månader sedan jag körde båt. Jag sätter mig i Yamarin 61 CC och startar upp, går sakta bak mot aktern och släpper förtöjningen. Jag är
ringrostig, båten är ny och okänd och i Varberg blåser det 16 sekundmeter. Det är strömt inne i hamnen. Vinden trycker på snett i aktern och jag gör mitt första misstag när jag backar ut och försöker vrida upp nosen mot vinden. Går inte. Fören trycks ned mot min grannbåt, en Finnmaster 6100 MC. Jag försöker räta upp henne, men
ger för lite gas och hamnar längre ned i hamn. Närmare Finnmastern. Inte bra. Pinsamt till och med.

TILL SLUT LYCKAS jag krångla mig runt och kommer rätt. Puttrar ut och
spenderar sedan en timme med att backa, vända och köra runt i hamn, bara för att öva upp båtkänslan. På torsdagen är jag varm i kläderna, men jag har sagt till mig själv att inte köra mer idag. Skallen är mosig och musklerna värker av trötthet. Då ser jag Buster
XXL guppa och glänsa mellan Y-bommarna. Båten lockar och eftersom körningen sitter i ryggmärgen pressar jag gränsen. Och som XXL
stampar på. Yamahas 150-hästare ryter när jag övar högfartskörning i
grov motsjö: full gas när man är på väg över toppen för att slå skrovet
genom vågkammen. Lika lätt som att köra Mercedes på motorväg. Jag blir kaxig.

Väl inne i hamn glider jag in mellan Y-bommarna. Klanderfritt. Nu kommer Eva Nicklasson gående på bryggan, hon jobbar på Crescent och undrar om jag vill testa nya Flexi, en fem meter lång plasteka med 15-hästare.
– Visst, säger jag och hoppar ned i båten. En sån här växte jag upp med! Och så går det åt skogen. Intet ont om Crescent Flexi, felet är
helt och hållet mitt. För nu skiner det igenom hur trött jag är.
När jag tar tag i rorkulten är det som att hålla en utomjording i handen. Svänger åt ena hållet och råkar gasa för mycket. Båten sticker
iväg åt ett helt annat håll än jag tänkt. Hamnar nära en stolpe och
släpper gasen. Då tar strömmen tag i båten och jag glider ännu
längre ned mot en palissad. Motorn dör, tror jag. Den går på tomgång
och varvtalet är så lågt att jag inte hör tändningen. Till slut lyckas hjärnan greppa situationen och efter att jag puttat ut mig från
träverket får jag ut båten på öppet vatten. Den klarar sjön utan problem.

EN TRÖTT FÖRARE är en korkad förare. En kaxig förare är livsfarlig för
andra och sig själv. Ringrostighet har med mer än bara snygga tilläggningar att göra. Det handlar om respekt för sjön, för utan respekt lurar olyckan bakom nästa våg.

Ta någon i handen när första båten ska köpas.
Annars kommer du att köpa skitsnacket.

Min vän Per jobbar som informationskonsult i Stockholm. Han är en yrkesmördare av dösnack och har till uppgift att låta tydlighet regera i ett företag. Det är den här typen av meningar han är på jakt efter:
»I ett case som detta ska kärnverksamheten utvecklas med fokus
på ett win-winscenario.« Orden säger ingenting om någonting.

Med den bakgrunden borde Per aldrig bli lurad. Men icke. I båtvärlden lurar många faror bakom upputsad gelcoat och breda leenden. För ett tag sedan var han på väg att köpa en äldre, begagnad och billig Bayliner på strax över 30 fot med renoverad motor, fräsch inredning och nysydda dynor. En strålande båt i Pers egna ögon.

HAN BERÄTTADE OM båten, som han själsligen redan köpt, och
vilka resor han skulle göra med den.
- Jag ska köra upp till Hälsingekusten, det borde inte ta mer än två
dagar i lagom tempo. Ungarna ska också med.
- Ring en båtbesiktare, svarade jag.
- Men båten ser ju helt ny ut! Och så sa säljaren att han knappt
kört den efter renovering, och dessutom berättade frun att han är pedant.
- Ring en båtbesiktare. Nu!

Per knorrade över de tusenlappar extra som skulle lägga sten på bördan, men han ringde. Det blev ingen båt den gången.

I BESIKTARENS LILLA väska fanns en fuktmätare, och den sa att skrovet innehöll mer vatten än hamnbassängen.
- Vad kostar det att laga? frågade Per besiktaren.
- 50 000, svarade han.
- Vad ska jag göra nu?
- Enkelt, gå hem och leta upp en annan båt, svarade besiktaren.

Kvar på kaj stod säljaren - stampande, spottande och fräsande.
Krävde att besiktaren skulle försvinna och att han skulle dra honom inför ting. Per hittade en annan båt, modernare, lite dyrare och med ett skrov utan dolda skador. Det kunde besiktningsmannen slå fast. Och läxan i skitsnack Per fick på köpet var värd några tusen, men som tur var fakturerade aldrig säljaren. En winwinaffär om något.

När någon får en hjärtinfarkt ombord, vad gör du då?

En fjärils vingslag på Borneo kan två veckor senare skapa en orkan som kastar upp kossor 300 meter i luften i Texas. Det kallas för »fjärilseffekten« och handlar om att meningslösheter kan påverka komplexa system. Vädret till exempel.

Teorin har en intressant historia. 1961 matade forskaren Edward Lorenz in siffror i en datoriserad vädersimulator och råkade skriva 0,506 istället för 0,506127. Istället för blå himmel och lätta vindar blev scenariot åska och stormbyar. Är det här snicksnack, lika praktiskt användbart som boken »Fallskärmshopparens ABC« när man blivit utknuffad från en jumbojet?

Du kan själv göra ett experiment. Lägg en gummiboll på en jordhög och markera hur den rullar. Flytta sen bollen en centimeter och se hur bollen tar en helt annan väg nedför kullen. Fjärilseffekten kallas också teorin om känsligheten hos grundläggande förutsättningar inom kaosteorin (fritt översatt).

PÅ SJÖN GÄLLER också fjärilseffekten, där ett litet missöde snabbt kan svälla till en katastrof. Härom natten, klockan 01:15 vaknar min dotter och skriker. Det inflammerade örat är rött och står rakt ut. Vi ger henne Alvedon och hon somnar om.
- Skönt, tänker jag. Somnar. I en kvart.
- Fort, kom! skriker min fru.
I spjälsängen ligger Hannes två och ett halvt och kippar efter andan. Ränner till telefonen och ringer SOS Alarm. Sjukvårdsupplysningen säger att det är falsk krupp och vi ska ut på balkongen i kylan. Min fru blir sittande i sex timmar med sovande unge i famnen, röd mössa på skallen, dunfyllda tofflor och dubbla jackor. På morgonen tänker jag att »det är tur att vi inte är till sjöss«. Allt är farligare på havet.

JAG BERÄTTAR OM natten för en god vän. Då berättar han i sin tur om en bekant som för några år sedan låg i gästhamn nära Vaxholm. En tjej i sällskapet går till pentryt för att hämta gin och tonic. Hon kommer inte tillbaka, de undrar vad hon tagit vägen, går ned till pentryt och hittar henne på golvet. Hon kippar efter andan och har fått ett akut astmaanfall. Resan till Vaxholm är kort, men de hinner ändå inte fram i tid. Hon dör på båten.

Nästa sanna story handlar om ett gäng skeppare som är ute med en 18-metersyacht. De käkar, solar och har det bra. Tills en av dem svimmar och blir okontaktbar. Alla i sällskapet är mycket sjövana, men när paniken kommer blir de till nybörjare. En av dem ringer sjöräddningen, som vill veta positionen. Någon startar upp navigatorn, men lyckas inte få fram sjökorten, något han klarar hur lätt som helst en vanlig dag. Tiden går, och till slut får de fram en position. Läkare firas ned från en helikopter och konstaterar akut uttorkning. För mycket sol och vind och för lite vatten, men inget livshotande.

Kaos lurar bakom varje litet beslut på sjön. En jordnöt i maten och allergikern råkar i chock. Vågen överraskar diabetikern som tappar sitt insulin överbord. Ett överansträngt hjärta brister när du drar i en tamp. Lösningen? Fundera ut vad som kan gå åt helvete. Ta aldrig onödiga risker. Ge en slant till sjöräddningen.

Mejla mig och berätta om dina dyrköpta erfarenheter på sjön. Likaväl som en fjärils vingslag kan ändra vädret, kan ett enkelt mejl rädda liv.

Läser en ViB-artikel från 1978 som handlar om att pruta. Kollar sedan in några stora återförsäljare på nätet. På Huges Marina säljs en Ryds 18 DC för 282 000 kronor. Det är 46 000 kronor under ordinarie pris. En Uttern C56 kostar 159 000 kronor mot listpriset 202 500 kronor på Marindepån. Hos Gulves kan du köpa en demobåt, Boston Whaler 205 Conquest, för 389 400 kronor. Det är 259 600 kronor mindre än för några månader sedan. Jag går tillbaka till ViB 1-1978 och läser om att »båtindustrin har det kärvt med stora lager av osålda båtar«. Orden är Lasse Genbergs och jag frågar honom om det ekonomiska läget 1978.

– Båtindustrin hade överproducerat, men konjunkturen var okej. Inte som nu, säger Lasse. Båtarna ViB prutade på var bland annat Maxi 77, Monark 690, Winga 25 och en Folkparca. Så här lät det när ViB prutade på Monarken 1978:

»Vi resonerar hit och dit medan vi går igenom båten. Jag har 50 000 kr kontant, resten vill jag betala av på fem år. Jag frågar honom rakt på sak när samtalet börjar sina: – Kan du ge ett bättre pris än de 88 500 kr? Han kan tänka sig att gå ned till 85 000 kr vid en snabb affär. Men sjösättningen får jag betala själv. Jag är inte nöjd med priset och spelar ut min trumf. – I somras sa du att jag kunde få båten för 81 500 kr. Han ska ringa ett samtal för att höra om han har befogenhet att gå längre. Han återkommer med beslutsam min. Jag kan få demonstrationsbåten för 81 500 kr.«

Så gick det till 1978. ViB testade marknaden hösten 2008 genom att skicka ut Mikael Mahlberg till några försäljare för att pruta. Här är hans prutrapport anno 2008: »Hittade en Silverton 31 daycruiser från 1994 med dubbla V8:or och en utrustningslista som omfattar radar, navigator och ekolod. Trots att priset nyligen sänkts från 550 000 kronor till 395 000 kronor var förmedlaren beredd att gå ned till 360 000 kronor.

Sea Ray 340 1988: Motorerna hade gått 900 timmar men båten i sig var i fint skick. Utgångspriset var satt till 695 000 kronor, men hade nyligen sänkts till 495 000 kronor. När Vi Båtägare ringde en sen höstdag var säljaren nära att ta upp båten på land. Vårt bud på 440 000 kronor accepterades.

Windy 9800 DC från 1988: Prutade från 549 000 kr till 300 000 kr. Späckad utrustningslista med autopilot, gps, ekolod och eldrivet ankarspel. Dubbla V8:or drar förmodligen ned priset och det hade sänkts från 549 000 kr till 349 000 kr. När vi ringde i början av november skulle båten tas upp. Förmedlaren ville gärna sälja och gick ned till 300 000 kronor. Det är en rabatt på 250 000 kronor!«

Så såg det ut 1978 och 2008. År 2009 är ungt, men om du är spekulant, passa på. Billigare än det är nu lär det knappast bli.

En läsare ringde för några månader sedan och bad oss skriva mer om flybridgebåtar, istället för bara småbåtar. Med små båtar menade han dem under 25 fot. En annan läsare jag träffade på Scandinavian Boat Show tyckte vi testade för stora båtar.

Det svåraste uppdraget vi har är att pricka rätt när det gäller tester, eftersom vi har många typer av läsare. Dels har vi dig som gillar att läsa om båtar som liknar din egen. Kanske har du inget intresse av att
byta båt, men du vill ändå se hur modellerna utvecklas. När vi skriver för dig tror jag det är viktigt att berätta historien bakom modellen och aldrig missa en gnutta fakta. Du kan din båt utan och innan och ser rakt igenom dålig research.

DU SOM SKA byta upp dig söker förmodligen efter information om
flera olika modeller för att bygga upp kunskapsbanken. Du kan redan
mycket om båtarna och här gäller det att inte lägga kunskapsribban för lågt. Förstagångsköparen, utan tidigare erfarenhet av livet till sjöss, är förmodligen vilsen när han slår upp vår tidning eller besöker båtmässan i Göteborg för första gången.
– Varför skiljer det 300 000 mellan två båtar som har samma skrovlängd och ungefär samma motor och utrustning?

FÖR DIG MÅSTE vi förklara och ge tydliga råd så att du känner dig
trygg när du lägger dina besparingar i händerna på en säljare. När du
läst en Vi Båtägare ska du förstå vad olika båtar fyller för syften. Och den kanske viktigaste frågan du ska ställa dig efter att ha läst är:
– Vilken typ av båt behöver jag?
Sen har vi dig som kan allt om båtar, oavsett längd, bredd, årtal eller fart. Jag blir överlycklig när du skickar ett mejl och berättar om vi missat fakta eller gjort fel. Mitt mål är att ibland lyckas finna kunskap som fattades dig. Något du kan berätta för polarna på båtklubben som
kan (nästan) lika mycket. Förmodligen finns det ännu fler behov, kanske lika många som vi har läsare.

Vi för en ständig diskussion på redaktionen om vilka båtar som är relevanta och hur vi ska testa dem.
Vi funderar på hur testerna ska vara utformade om tio år, bara för att vara förberedda. Vi stöter vilka parametrar som måste vara med. Är
ljudnivåmätningar viktiga, och hur förklarar vi skillnaden mellan 75 decibel och 82 decibel? Kan vi istället berätta att »i förpiken låter det som om man lagt en näve makadam i en kakburk och satt den i händerna på en sockerkickad treåring«?

VI KAN SPEKULERA på redaktionen i evighet, men vi kommer ändå inte
närmare målet utan DIN KUNSKAP!

Skriv och berätta vad du vill läsa om och hur vi ska skriva det. Dina
kunskaper och önskemål är det som verkligen spelar roll i slutändan.

Båtbranschen har gjort en nosdykning rakt ned i dynghögen, men det spelar ingen roll.

Båtbranschen känns så här just nu:
Nattsvart lågkonjunktur.
Inga båtar säljs. Marknaden minskar med 30 procent. Nya båtar står i lager.

Visst är det tråkigt att det går dåligt för varven, och den senare delen av hösten har de dåliga nyheterna haglat in.

Nimbus stänger fabriker och varslar, Hallberg-Rassy och Ryds likaså. Askeladden går i konkurs efter 97 års obruten produktion, Scand gick i putten, Windy permitterar och finska Bella som äger Aquador och Flipper stänger fabriker. Alla försöker de hålla igen för att ta sig genom svältåren utan att likna en daglönare med för stor gåbortkostym.

ALLT NEGATIVT SNACK får mig att tappa fokus och glömma varför jag håller på med det här. Det är, kan jag lova, inte pengarna som gör båtlivet underbart.
Här är mitt fokus:
Det är lördag. Jag vaknar kvart över sex på morgonen, ungarna sover
fortfarande och min fru likaså. På med brallorna och den noppiga tröjan, en macka i näven och sedan snabbt ned till båten. Det är dagg på kapellet och däcket är halt. Motorn startar på en gång och jag backar ut ur Y-bommen. Lappen jag lämnade på köksbordet löd:

»Älskling! Packa korv, läsk och öl i kylväskan. Jag hämtar upp er vid bryggan klockan åtta.«

Medan jag väntar nere vid bryggan passar jag på att göra fint i båten. Lägger ut en duk över bordet på akterdäck, stoppar ned de nyplockade rallarrosorna i vasen och tänder en pipa tobak. Jag röker
inte, men det ska lukta rätt. Kollar så att pocketboken, en av Pär Lagerkvist eller Stephen King, är med.

DÅ SER JAG familjen komma. Barnen ropar »Hej pappa« och viftar med handdukarna. De hoppar ombord och några minuter senare tuffar vi ut mot en lång dag i skärgården. Tolv timmar senare, när solen går ned vid horisonten är barnen så trötta och nöjda att de somnar i aktersoffan, med varsitt metspö i handen. Vi bär ner dem i ruffen och jag tänder dagens andra pipa. Det är äntligen dags att läsa ett kapitel i lugn och ro.
Det verkliga båtlivet är långt från stora utställningshallar med röda heltäckningsmattor och sedelbuntar som byter ägare.

BÅTBRANSCHEN ÄR I kris. Men båtlivet är det inte. Vi älskar att vara på sjön, vi älskar allt som har med båt att göra och vi kommer aldrig att sluta drömma om att dra iväg med båten en tidig morgon. Den dag vi gör det, då är varken båtbranschen eller båtlivet i kris.
Då är de döda.

Det är dags att staten tar ansvar för alla skitiga tvåtaktare.

Båtmänniskor lever för skärgården och havet och har ett inbyggt miljöintresse. För utan miljötänkande skulle det snart inte finnas någon natur att åka i och båtlivet skulle självdö.

De motorbåtsmänniskor jag dagligen träffar är alla noga med att inte släppa ut skit i naturen och har för länge sedan bytt ut sina gamla tvåtaktare som släpper ut 30 procent av bränslet i vattnet. Det sistnämnda betyder att om jag kör upp en 20-literstank i en skitig tvåtaktare är det samma sak som att hälla ut sex liter bensin rakt ut i sjön. Den som fortfarande har en skitmotor borde ta en titt på varningsmärkena vid sidan om bensinpumpen nästa gång den tankar.

Dödskallen bredvid ordet »Motorbensin « sitter inte där av en slump. Jag tror att de flesta som har gamla utombordare inte är båtmänniskor, utan sådana som har båt vid lantstället och använder den för fiske eller småtransporter. Personer som egentligen inte bryr sig om båtlivet. Fortsätt åka båt, för allt i världen. Men inte med gamla motorer.

På flera håll i världen råder det brist på färskvatten, och Sveriges enorma tillgångar kommer att vara värda mer än olja, om bristen förvärras.

Faktum är att krisen redan är verklighet på flera håll på jorden. I New South Wales i Australien köpte nyligen staten en ranch med 30 000 får och 91 000 hektar odlingsmark – bara för att genast lägga ner den. Anledningen är att Australiens största flod, Murray-Darling, förvandlats till en rännil de senaste åren. Till följd av det har staden Bourke i New South Wales tappat en fjärdedel av sin befolkning.

Peking har sådan brist på vatten att till och med den statliga nyhetsbyrån Xinhua medger att staden står inför en kris år 2010, då vattenbristen blir akut. Dai Qing, en av Kinas mest kända miljöaktivister (som suttit fängslad i omgångar), hävdar att Kina använde rent grundvatten under OS, men att man nu går tillbaka till att använda vatten av lägre kvalitet som färdats 30 mil i kanaler innan det når staden.

Vi dricker i snitt runt två liter vatten om dagen, men när man räknar in det vatten som går åt till att odla vårt dagliga bröd räknar man med att varje person indirekt konsumerar 2 000 liter per person! Och med tanke på att en liter bensin förstör 300 000 liter dricksvatten förstår jag inte att staten tillåter 20 år gamla tvåtaktare att existera. Det finns dricksvattentäkter som bör skrotas så snart det går. Ge alla syndare en skrotpremie på 10 000 kronor och låt dem använda pengarna för att investera i en ny motor. Små snurror byts ut mot elmotorer och andra får skaffa fyrtaktare eller rena tvåtaktare. Det är en billig affär, för när världen skriker efter färskvatten kommer varje liter att bli guld värd.

Och då ska staten inte kunna skylla på oss båtmänniskor, som bryr oss om miljön.

När Vi Båtägare testar båtar gör vi det ordentligt. För din skull.

Vi var långt ute på öppet vatten utanför Oslofjorden, ensamma
på havet utan VHF eller några andra båtar i sikte.

Visst var det korkat, men varken jag eller Mikael trodde att båten skulle reagera så här.

När vi lade Silver Eagle 650 Cabin i en tvär gir så vek den buken upp och höll på att välta. Jag var tvungen att hänga fast i ett handtag för att hålla mig kvar på min plats.

Båten hade för stor motor på akterspegeln och kunde inte ta kraften. När vi, bleka men med adrenalinöverdos, puttrade in till hamn såg vi att relingslisterna hängde som trasiga kalsongresårer efter sidan.

Nästa dag drar jag iväg i en Ocean Master 670 Explorer. När båten slår
i en våg i full fart rasar hela inredningen och ligger i en hög på durken som ett plockepinn.

Några timmar senare kraschar en ruta på en annan båt, och på ytterligare en är gasreglaget felmonterat.

Varför jag berättar det här?
Jag ringde upp en läsare i förra veckan för att fråga vad han tyckte om
tidningen.
– Den är skitbra, men jag undrar hur hårt ni vågar köra när ni testar
båtarna. Han menade att eftersom vi »lånar« båtarna när vi testar vågar vi inte undersöka och skriva hur de verkligen uppför sig.

Självklart är ett båttest individuellt och varje testare har sina glasögon,
men vi har inga hämningar när det gäller att se var gränsen för båten går. Det är vårt uppdrag.

Vissa båtproducenter säger att vi gör fel eftersom båtarna inte ska köras på det vis vi gör (lyft i vågorna så propellern är i luften, tvärgirar i sidsjö och hög fart).

Men där har tillverkarna fel. Om båten har en toppfart så kommer någon att testa den, och när föraren plötsligt måste väja för en vattenskoter, en kajak eller ett grund kommer giren att ske i 43 knop.
Eftersom vi har testat var gränsen går finns chansen att våra läsare är
försiktigare i höga farter med en särskild båttyp. En annan båt som uppför sig perfekt kan de lugnt ge fullgas med i grov sjö.

Vi tar smällarna åt er.
Alla på redaktionen tycker olika. Ett skrov som jag upplever som
tryggt, kan någon annan tycka är tråkigt. Och Lasse, som har en fäbless för snipor, kommer knappast att förlika sig med att en snipa ska kunna pressas upp i över 20 knop. Någon annan kan tycka att det är praktiskt eftersom man tar sig ut till favoritstället snabbt.

Det viktiga är att du kan ha oss som en referens, men sedan måste du själv bilda dig en egen uppfattning. Det vi kan är att öppna dina ögon och hjälpa dig att ställa rätt krav när du gör ditt båtköp.

Det är likadant med inredningen som med sjöegenskaperna. Jag har
ofta barnen som min referens:
– Går det att sätta ungarna här? Kan de ligga på solsängen utan risk
att falla i? Vad är farligt?

Och en båt jag gillar, eftersom den är ljus och har bra sittplatser, kan Mikael Mahlberg (som har känsliga öron) hata eftersom det inte går att prata i båten under gång.

Vilken ingång vi än har, är Vi Båtägare läsarnas tidning och vårt uppdrag är tydligt:

Vi producerar värdefull information som ni läsare ska kunna lita på.
Ert förtroende tar vi på allvar, det är vårt levebröd och förbannade plikt.Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

De amerikanska biltillverkarna kämpar för sin överlevnad. Näste man till rakning kan bli båtbranschen.

På General Motors Technical Center i Warren, Michigan plockar mekaniker ned konkurrenternas bilar i molekyler. En av de mest intressanta bilarna de dissekerade 2006 var Toyota Prius, och GM
vägde varje mutter för att kunna räkna ut bakvägen vad Toyota tjänade på bilen.

Ingenting, blev svaret. På GM anade man att japanerna förlorade stora
pengar på varje bil.

Det var då.

I år kör Toyota om ett konkurshotat GM och blir för första gången världens största biltillverkare.

Det är skillnaden mellan att våga se framåt och att stoppa huvudet i
sanden. De Tre Stora: Chrysler, GM och Ford har inte satsat på framtidens teknik, utan pumpat ut tunga och törstiga dinosaurier.

Här är notan: Ford förlorade 8,5 miljarder dollar under årets första
fyra månader, och GM groteska 15,5 miljarder dollar. (Som en jämförelse kostar Sveriges sjukvård i 2008 års budget 50 miljarder kronor.)

Och raset för jänkarna går snabbt. Försäljningen av bränsletörstiga
SUV:ar och pickuper har redan minskat med 31 procent jämfört med förra året.

Medan USA:s bilindustri kastar om sin produktion i panik finjusterar
Toyota sin hybriddrift. Analytiker säger att GM har 20 miljarder dollar i sin »krigskassa« och att de bränner runt en miljard dollar i månaden för att hålla produktionen igång.

Nu är frågan om de ens har tillräckligt mycket pengar och tid för att
göra den omställning som marknaden kräver. Den amerikanska bilindustrin är illa ute, men den har i alla fall dragit upp huvudet ur sanden.

Båtbranschen däremot trycker skallen än djupare ned i okunnighetens
grustag för varje dollar oljepriset skuttar upp. De stora tillverkarna gör
ungefär samma sorts båtar man gjort de senaste 20 åren, med stora,
törstiga motorer och skrov som kräver mycket kraft.

Varför investera tid och energi i framtidens folkbåt, som kräver nya idéer och nya lösningar, när ingen ännu ber om det?

I dagsläget känns 1970-talets klassiska familjebåtar, till exempel Albin 25 och Nimbus 26 med 36- och 75-hästars motorer, som moderna båtar. I en sådan båt kan du packa in hela familjen och puttra runt en hel sommar för några stackars tusenlappar. Sjuttiotalets båtliv, med många nätter i ruffen under en semester, torde vara
på väg tillbaka när bensinpriset stiger.

Men vi behöver nya, bättre båtar än sjuttiotalsklassikerna, och det
finns konstruktörer som har ritat snåla båtar, anpassade för dagens och framtidens bränslepriser. Först var intresset från industrin svalt, men nu har de vaknat till.

Och min gissning är att båtindustrin snart kommer att dammsuga upp
alla smarta, snåla idéer som svenska konstruktörer kan komma på.
Men då vill de till att tillverkarna är snabba ut med nya produkter, och är stadda i kassa för att hinna ställa om till en tid med nya värderingar och nya båtmänniskor. Annars går det som för den amerikanska
bilindustrin: stenhårt på grund.

Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

I Norrlands inland kan båtlivet vara speciellt, blodigt och hårt.

Jag är mitt på norra Dellen i en kajak. Ovanför mig kretsar en ilsken mås som har byggt bo på ett grund. Runt sjön tornar berg och
kilometer efter kilometer av skogar upp sig.
Lugn.
Ro.
Då ringer telefonen. Min fru Linda undrar var jag är och om hon ska
hämta mig snart eftersom ungarna ska nattas, borstas tänder på, det ska ätas middag och hon vill inte vänta så länge. Punkt.

– Jag har en bit kvar. Har just paddlat genom Norrboån och har
hela sjölandet kvar fram till Näppänge innan du kan plocka upp mig. Säger jag och lägger på. Jag tittar på spöet som sitter fast på fördäck och undrar om draget har fastnat nu när jag är stilla. Stilla, förresten? Var inte kajaken en bra bit närmare land när det ringde? Tittar upp mot himlen och ser tunga, förbannade moln samla sig. Det ser illa ut,
men ännu är det vindstilla. Vevar upp en meter lina och märker: det är något i andra änden(muller). Något stort. Dra, hala, veva. Riktigt stort (muller).

Abborrkäften dyker upp vid vattenytan samtidigt som Tor drar hammaren i Rungners huvud.
Nu måste jag fatta ett snabbt beslut. Runt omkring mig slår åskviggarna ned i kransen av berg och ljudet som rullar ut över sjön får mig att förstå hur en tyrannosaurus rex kände sig när han såg kometen slå ned i Mexikanska golfen. Rädd, men inte tillräckligt rädd för att släppa bytet.
Abborren är alldeles för stor för att den ska få plats i sittbrunnen på
kajaken (hur ska jag ha ihjäl den?) och (muller) jag släpper ut några meter lina (muller) för att kunna paddla in den till stranden. Abborren, som dragit min kajak i flera meter medan jag pratade i telefon, ser ut som en vattenskidåkare som brutit båda benen när den studsar fram efter båten. Når fram till stranden, bankar skiten ur abborren
(som är lika lång som min underarm) och ser blodet från huvudet blanda sig med regnvatten i skogskanten. Sedan rusar jag in under träden, hittar en presenning som någon har lagt över en trave ved – och drar den över huvudet.

De följande 30 minuterna av mitt liv går i grönt, luktar möglig plast och
låter som om man kastar småspik på en bilruta blandat med tungt artilleri. När jag tittar fram är allt borta. Kajaken har blåst långt åt vänster, paddeln ligger uppe i skogen, fiskespöet en bit ut i sjön och abborren ... är borta. Det kändes som att ha betalt tre miljoner för en lägenhet, bara för att nästa dag se värdet rasa till 700 000 kronor.

På vägen hem började jag tvivla på att det verkligen hänt, och var tvungen att se på bilden jag tog med telefonen. Där var den – den största abborre jag någonsin sett – förmodligen den största jag någonsin kommer att plocka upp.

Och så tänker jag på morfar som rumlade hem någon gång på 1930-talet från en dans och såg en älg simma bland näckrosorna i Stor-Valsjön. Han och en bror rodde ikapp älgen, band fast en morakniv på åran och hackade ihjäl den.
Grymt, visst. Men de var fattiga och gnagde i sig allt som fanns på djuret. Jag slog ihjäl en makalös fisk och lät den försvinna i vågorna. Till vilken nytta?
Allt jag fick med mig var en halvtaskig fiskehistoria.
Morfar blev i alla fall mätt.

Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

I förslaget till båtkörkort slipper många båtägare ta förarbevis.
Det är fel, tycker Vi Båtägare.

Båtkörkort är bra. Och det är bra att ha sin kompetens på pränt, för sjömanskap är som fiskehistorier. På land, med ölen i näven och grillen tänd, blir alla till nattnavigerande sjökortsfantomer som bara
behöver ta av sig solglasögonen för att styra genom storm och dimma.

Men när tjockan rullar in, du hör hundrafemtio meter containerfartyg yla i natten och din navigator har slutat fungera – då är det skönt att kunna plocka fram den teoretiska kunskap du har dunkat in i skolbänken.

Enligt dagens förslag slipper alltför många båtägare ta båtkörkort, och
det tjänar ingen på. Den som ofta är på sjön vet att det egna sjömanskapet inte räcker till, om den du möter inte kan väjningsreglerna, om han inte kan tyda lanternorna eller läsa sjökort. Alla tjänar på att Gott Sjömanskap sprids till alla som åker båt, oavsett om man kör en tio meter lång segelbåt eller en Buster Magnum med 200 hästar på akterspegeln.

I förslaget nämns att tio meter och femton knop ska vara gränsen för att behöva körkort, men betänk att till exempel en Bavaria 38 Cruiser väger 7 200 kilo. Om båten dunkar in i något i topphastigheten tolv knop motsvarar kraften 44 000 kilo, så med en okunnig skeppare vid rodret är även en långsam segelbåt livsfarlig.

Kryssarklubbens förra ordförande Solgerd Björn Rasmussen säger i ett
pressmeddelande från 2006:
»Det är hastighet som är farlig till sjöss. Ska ett båtkörkort införas ska
det gälla snabba båtar. Tjugo knop kan vara en lämplig gräns.«

Där har hon fel. Bristen på Gott Sjömanskap är en större fara än hastigheter i sig. En motorcykel som går i 280 kilometer i timmen i händerna på en klåpare sitter snart i närmsta träd. En motorcyklist med omdöme följer hastighetsbegränsningarna, även när vägen är öde. Samma tänkesätt gäller på sjön.

Så gott som alla som rattar en båt som går för motor ska ha ett förarbevis, och om båten går snabbare än 15 knop borde ett höghastighetsintyg vara obligatoriskt. Och det bör dessutom
kombineras med ett praktiskt test, för teoretiska kunskaper är inte
värda något om man inte samtidigt kan hålla huvudet kallt i en svår situation.

Det är fånigt att förslaget låter så många slippa undan förarbeviset.
Fler båtar, kortare och långsammare, borde följa med i den nya lagen. Fritidsskeppare som redan anser att de kan tillräckligt mycket borde inte ha några problem att klara provet, och de som inte kan måste få grunderna.
Dessutom är åldersdispensen (alla över 55 år slipper förarbevis) ett felslut – både juridiskt och logiskt.

Juridiskt: Visserligen har Sverige upprepade gånger blivit varnat av EUkommissionen för att vi har dröjt med en lag mot ålderdiskriminering, men nu verkar den komma 2009.

Logiskt: Varför skulle en grön 55-åring i en 40-fots Nimbus vara
bättre på att köra båt än en 19-åring med hundratals timmar i en liten
Buster?

Ett båtkörkort är i sig ingen garanti för ett Gott Sjömanskap, men det är en början.
Vi behöver det. För allas skull.

Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

Idag jagar vi hästkrafter och fart. Om tio år kommer det att gå långsammare, men du kan åka båt nästan gratis.

När någon står i vägen för det du vill göra finns en bra
lösning: Kör på.

Australiensaren Robert Dane förstod att en kombination av solenergi
och segel skulle ge en båt som kan köras nästan gratis. Självklart byggde han båten, för så gör de människor som vill komma någon vart.

Framtiden kommer att göra båtlivet roligare, med både fler båtägare och miljövänligare flytetyg. Det är sådana som Robert Dane, miljökrav och höga oljepriser som kommer att ge båtlivet en adrenalininjektion i hjärtmuskeln.

Idag är motorerna större än någonsin och det står som en virvel i tanken när du drar på. Visst kan det vara underbart att blåsa på i över 40 knop, men när oljepriset ligger på över 120 dollar fatet (2002 kostade ett fat 20 dollar!) är det få som har råd att vara ute en hel sommar med sin båt. För att den stora massan båtägare ska ha
råd att fortsätta med sin favoritsysselsättning kommer båtindustrin att
tvingas utveckla nya motorer som drivs av alternativa energikällor, och
nya typer av motorbåtar.

Jag har alltid sett seglare som en slags bönder som skördar naturens egen energi. Segling är vackert, men
tyvärr är det ett för slumpmässigt sätt att färdas på. Hela vår ekonomi
bygger på snabba och förutsägbara transporter av varor och människor. Därför kommer motorbåten alltid att finnas kvar, även om den kommer att se annorlunda ut.

För snart kommer vi att kunna kombinera motorns förutsägbarhet
med seglets gratisenergi. Solceller är ännu ineffektiva, kräver
mycket plats och funkar inte på natten. Men eftersom de stora bilföretagen satsar miljarder på elbilar och batteriteknik ökar kunskaperna för varje dag.

Mellan nu och 2015 räknar Menahem Anderman, en amerikansk batterikonsult, att marknaden för bilhybridbatterier kommer att tredubblas.

Vi som är på sjön kommer att få ännu större nytta av tekniken. På dagen kör du på elmotor och överskottet från solcellerna lagras i effektiva batterier eller superkondensatorer. Det betyder att du kan köra både dag och natt. Din motorbåt blir som en segelbåt som alltid har gynnsam vind, och du kan puttra på i evigheter, eller tills maten, äktenskapet eller lusten tar slut.

Och om jag har fel beror det på att forskarna har kommit på något ännu bättre än jag förutspått.
Båtlivet kräver det!

Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

Se upp! Din importerade drömbåt kan leda till klippkort hos fogden.

Brevet har rubriken »Varning för båtimport från USA«. Killen
som skriver heter Mikael, och det här är hans historia:

I oktober 2004 bestämmer sig Mikael för att köpa en stor motorbåt. Via en säljare på blocket.se får Mikael kontakt med en person, vi kallar honom John, som »brukade hjälpa till och ta hem en och annan båt« till Sverige.

John åker till USA och i mars 2005 ringer han till Mikael och berättar att
han hittat rätt båt. John skickar bilder och uppgifter, och Mikael slår till efter att ha fått en försäkran om att båten är rekonditionerad, nyservad och med allt monterat.

Han anar inte att båten är ett vrak, och att de surt förvärvade tusenlapparna han slantar upp är bortkastade. Två månader efter att han har fört över pengar till USA anländer båten till Göteborg. John, som nu är tillbaka i Sverige, hämtar båten och Mikael ska för första gången få se den. Han märker direkt att propellern på ena axeln är sned. John hävdar att truckförarna kan ha puttat till den. Han lovar att fixa felet.

Inget händer och fem veckor senare hämtar Mikael båten för att färdigställa den själv. Båten ska vara CE-märkt för att få importeras till Sverige, och John har sagt att det ska vara gjort. Glöm det.

Mikael klagar och John skickar en »besiktare« som tittar på båten i några minuter och sedan lovar att skicka ett intyg.

Fyra år senare saknas fortfarande den blå CE-skylten, trots att Mikael
betalat 8 000 kronor. Till saken hör att en riktig CE-märkning kostar mellan 30 000 och 60 000 kronor och den är mycket svår att göra i efterhand.

När det är dags för sjösättning startar självklart inte motorerna. Det beror på att allt är skit. Slitdelarna i motorn ser ut att ha tjänstgjort i en stridsvagn på östfronten 1944.

En båtreparatör går igenom spisen och spaltar upp en mardröm. Avgaslimporna ser ut som lungorna hos en 70-årig »tre paket cigg
om dagenman «, propellerinfästningarna är totalkvaddade, startmotorn ser ut att ha legat på havsbottnen i några veckor.

Och vad kan Mikael göra? Ingenting.

När du importerar en osedd båt från USA är det som att ge en främling på gatan 500 000 kronor med orden: – Kan du, snälla, köpa något fint för pengarna. Jag väntar här så länge. Eftersom du själv har importerat
båten saknar du skydd från konsumentköplagen, som bara gäller om du köper av en svensk handlare. Dessutom saknar de flesta båtar byggda för USA-marknaden CE-märkning, eftersom det är ett EU-krav.

Och det är du som står på importhandlingarna som bär ansvaret för att
båten provats enligt gällande regler och är CE-märkt. Det ansvaret för
båten finns kvar även om den såltsvidare.

Jag läser i februari/marsnumret av tidningen IBI, »International Boat
Industry«, att den svaga dollarn och dåliga ekonomiska utvecklingen i
USA gör att begagnatexporten ökar snabbt. Och en av de intervjuade hävdar att många begagnade båtar som går till Sverige från USA är bärgade vrak, eftersom »folk har dem som projektbåtar och arbetar med dem i åratal«.

Det tvivlar jag på. Hur många vet egentligen om att de köper ett vrak?
En engelsk båtmäklare säger i samma artikel att han inte har märkt
av någon ökning av importen, eftersom momsen och CE-märkningen
avskräcker britterna från att köpa begagnat från USA. De har fattat något som vi inte gjort.

Sjöfartsverket räknar med att det importerades 5 000 båtar till Sverige
före dollarkraschen.
– Idag kan det vara mycket mer än så, berättar båtinspektör Christer
Bergström.
Två personer arbetar med att undersöka om de importerade båtarna
är CE-märkta. Två personer låter lite, men enligt Christer Bergström levererar de idag mer material till Sjöfartsverkets jurister än de hinner hantera. Så om du importerar, kom ihåg att CE-märkningen kan bli dyr. Och fråga ditt försäkringsbolag hur de hanterar försäkringen på din omärkta, importerade båt. Och främst av allt:

Köp inte båten osedd.

Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

»Det viktigaste med en båt är att den är skottsäker.«
Det säger Walter R. Wilsey, och han borde veta. Han ser ut som en kort variant av Zeb Macahan. Men medan jätten Zeb sköt med lösplugg och spelade teater framförkameran, har Walt Wilsey skjutit, skurit, hoppat, dykt och i stort sett allt annat man kan göra med vapen, flygplan och båtar.

Och han har gjort det påriktigt och i hemlighet.
– Varför vill du prata med mig, frågar han.
– För att du har gjort saker som nästan inga andra människor kommer i närheten av, svarar jag.

Walt är ödmjukheten personifierad. Vi träffas på High Speed Boat Operations forum (HSBO), som ordnas av svenske Johan Ullman – mannen bakom Ullmanstolarna. Många båtägare har svårt att motivera varför de ska lägga runt 30 000 kronor på en stol som visserligen är ergonomisk, men dyrare än hela årsförbrukningen av bränsle.

De har inte träffat Walt Wilsey. Walt är pensionerad efter ett helt yrkesliv i snabba båtar och på livsfarliga uppdrag. Det har satt sina spår. Hans kropp har slitits ut av runt 30 års krigande, och Walt har opererat knän och rygg många gånger eftersom båtarna inte varit anpassade för verkligheten.

– Jag är här för att dagens Navy Seals inte ska bli förstörda på samma
sätt som vi har blivit. Som båtchef och patrulloffi cer i specialstyrkorna var Walts uppgift att snabbt ta soldaterna in i ett krigsområde,
släppa av dem och sedan hämta dem när jobbet var gjort.
Och när det är dags att hämta är det bråttom.

– Seal-grupperna ställer alltid till med djävulskap för fi enden. Och när de har utfört sitt uppdrag kan de vara jagade av en hel armé, berättar han. Killar som Walt har en glugg på max fem minuter när uppdraget är utfört och soldaterna ska ut. Om han missar tiden med en halv minut flyttar de sig genast till nästa »pick-up place«. Eller så dör de.
Resan till och från platsen kan ta så mycket som tolv timmar att köra, och med US Navys moderna båtar går det i uppemot 50 knop. Då vill det till att stolarna är bra.

– Man är rätt mör efter tolv timmar i hög fart, men landsättningen är bara början för Seal-gruppen. Det är nu deras verkliga jobb börjar.

Båtresorna är så hårda att 70 procent av personalen är skadad 30
procent av tiden. Och en skadad Navy Seal tar lång tid att ersätta.
– Det tar fl era år innan Seals blir tillräckligt duktiga, och de kostar miljontals dollar att utbilda – vi har inte råd att förlora dem innan de når slagfältet, berättar Walt.

De flesta av oss är ute efter en mysig båt som går att lita på, som
har fina boutrymmen, bra prestanda och en bränslesnål motor.
Men båtlivet skiljer sig så mycket åt beroende på vem du pratar med.
Walt, som i och för sig knappt kan åka båt längre på grund av alla
skador, värderar skottsäkerhet främst. Sedan kommer eldkraft och
fart. Och båtarna han kört har inte alltid gått i 50 knop. Vid invasionen av Panama körde han en 60-fots stålbåt med två Detroitdieslar. Accelerationen gjorde ingen glad, förutom dem som ville skjuta prick på Walt och hans killar. Resan gick från basen i Norfolk, Virginia till Panamas kust.

– Vi stannade bara för att köpa bärs, även om vi också fyllde på
bränsle då och då. Man måste ha bärs.
– Vad är det värsta som kan hända under ett uppdrag?
– Att elektroniken dör när man kör i fientligt område. I moderna båtar slutar allt att funka eftersom så mycket i motorerna är elektroniskt. Utan elektronik, ingen bränsleinsprutning. Under HSBO-forumet pratade bland annat svenska kustbevakningen om säkerhet vid bordning av fartyg. Walt har lite annan syn på hur man ska hantera
stora fartyg.
– Det handlar om att snabbt komma nära skrovet utanför radarn, annars blir man sönderskjuten. Men om vi kommer nära, då övermannar vi fartyget. Båtåkande är, som sagt, olika för olika personer.

Tack och lov för det.

Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

Så här tedde sig livet för oss på Vi Båtägare under första dagen på Allt för sjön.

06:25
Klockan ringer och jag (Paul) masar mig upp. Sitter på sängkanten ett tag, kliar mig och drar checklistan i huvudet: Kameran ska med, batteriet måste vara laddat, objektiven putsade och stativet redo. Hjälp! Var är fotoprylarna?

07:32
Micke har fotoväskan, han tog den redan dagen innan. Skickar mitt första sms till honom: »Är på gång. Går härifrån om en halvtimme.«

09:00
Frukost i pressrummet till Peter Lundblad som spelar »Ta mig till havet« live. Ta oss till båtarna, tänker vi.

10:03
Äntligen på golvet. Finskättade Mikael går förbi Busters monter och ser att avtäckningen för den nya hyttbåten börjar klockan tre.
– Den måste vi se. Det måste vi. Faktiskt.

10:52
Båtsman 20FC är mässans Barbara Streisand: fulsnygg, men ändå med
charm i de bulliga svetsfogarna. Handmålad hytt med rinnig målarfärg, svetsar som liknar eroderade bergskedjor och aluminiumplåt som klarar en direktträff från en Scud-missil. Vi gillar!

11:44
Skorgenes 445 är inträngd mellan högtalare, räcken och andra båtar. Vi vill plåta och måste klättra upp på ett rankigt räcke. Paul håller i stativet, Mikael plåtar och Skorgenesförsäljaren lutar högtalarstativet.
Inuti båten glider vackra damer omkring. Mikael rullstartar charmmotorn och plåtar dem!

12:11
Lunch: fläskkarré med fet sås. Vi känner igen en racingtjej som sitter på bordet bakom oss. Vi lägger paltkomatösa hjärnor i djupa veck och några minuter senare dyker namnet upp: Caroline Wigerman,
förare och offshorenavigatör. Hon får mitt kort, han vill göra ett personporträtt.

13:39
Benen börjar krokna.

14:56
– Nä nu börjar det bli dags! Buster alltså. Vi MÅSTE vara där, ylar Mikael. Det var inte en fråga, det var ett faktum. Mikael tar kamerastativet och småspringer genom hallarna. Folk försöker
ta i hand och presentera nya båtar, men vi hinner bara svara:
– Tyvärr, Buster avtäcker sin nya båt nu och vi har en finländare med oss. Han vill dit!

15:08
Mikael har snackat med Jari Peltola från Buster och gått igenom varje kvadratcentimeter i hytten. Nu har han fått sin dos Buster och pustar ut. Storhjärnan har snart fått nog, men vi kan inte koppla av ännu. På med reptilhjärnan och vidare genom hallarna. Vi har många båtar kvar att besöka.

17:00
Martin Timell demonstrerar en produkt, vi är för trötta för att sätta oss in i vad det är just nu. När han orerat färdigt tar jag ett snack med honom. Martin Timell har ägt runt 20 båtar och är hardcore-båtmänniska sedan många, många år. Vi pratar om att göra ett personporträtt.
Hoppas!

17:12
Kroppen blir alldeles kall. Mikael ser hur någon puttar till stativet med kamera, svindyrt objektiv och blixt. Det är som en repris på Sportnytt. Allt sker i ultrarapid. Rakt ned i betonggolvet, plastbitarna regnar, magnesiumhuset spricker och vårt finaste objektiv (en vecka gammalt)
blir krokigt. K a t a s t r o f. Har vi försäkring?

18:36
Tungt med kameran, men det löser sig, sa han som sket i vasken. Vi kollar på de hundratals bilderna på kamerans minneskort och ler. Det var en bra mässa i år också.Vi ger allt för sjön

Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

Jag ser vackra båtar, men de revolutionerande och galna idéerna saknas på båtmässorna.

Jag älskar galningar. De skiter i vad andra tycker och startar projekt som Realisten gräver en grav för och bokar annonsplats åt under »Avlidna«. Galningen fattar att det gäller att kräma det mesta ur det liv man har. Att ta chansen. Innan det är för sent.

Multimiljonären Howard Hughes byggde H-4 Hercules år 1947, det flygplan som har världens största vingspann (sedan blev Hughes galen
på riktigt, låste in sig och dog med armarna fulla av avbrutna kanyler). Svensken Christian von Koenigsegg såg filmen »Flåklypa Grand Prix« från 1975 som knatte och bestämde sig för att bygga världens snabbaste serieproducerade bil (Koenigsegg CCX gör nästan 400 knyck och diplomet från »Guinness Rekordbok« hänger hemma på väggen).

Men ett av de mest galna projekten i världshistorien står Sir Richard Branson, ägare av Virgin Group, för: När han besöker flygplanstillverkaren Scaled Composites i Kalifornien 2003 ser han en märkligt flygplan i ett hörn. Det är kort, knubbigt och har tiltade vingar.
– Vad är det där? frågar han.
– Ett rymdskepp. Vi bygger det åt en kund som vill vara anonym, säger Burt Rutan som äger Scaled Composites.
Ett år senare kan hela världen läsa om Spaceshipone, världens första privatbyggda rymdfarkost. Den hemlige ägaren är Microsoftmiljardären Paul Allen, som pensionerar Spaceshipone när han har bevisat att det går att bygga ett rymdskepp utan Nasa. Plötsligt har Burt Rutan ett bättre begagnat rymdskepp i sin hangar i Mojaveöknen.
Snopet.
Då kliver Sir Richard in i matchen och basunerar ut att han ska sälja rymdresor innan år 2010. Skitsnack, tänker många. Men Branson har rätt. Surfa in på www. virgingalactic.com och köp en rymdresa redan idag! För 200 000 dollar får du några minuters tyngdlöshet. Branson
och Rutan testflyger rymdraketen och bärarplanet under 2008, och 2010 räknar de med att ha skickat upp ett första gäng tokrika Blixt Gordons.
Men du behöver inte vara rik för att skapa en revolution. I Kalifornien finns en organisation som heter Calcars. De bildades 2002, helt utan vinstsyfte, av ett litet gäng ingenjörer, miljöintresserade och entreprenörer. Deras mål: att bygga en bil som kör 45 kilometer på en liter bensin (100 miles per gallon). De lyckades.

Och vad händer inom båtvärlden? På Düsseldorfmässan samlas världens alla båtgenier, och då förväntar man sig en blandning av smarta lösningar och geniala uppfinningar.
Nej.
En av de få som presenterade något riktigt spännande var österrikiska varvet Frauscher i samarbete med motortillverkaren Steyr. Deras hybridbåt låter dig köra helt elektriskt i låga hastigheter eller med en blandning av kraft från dieseln och elmotorn när du ska upp i plan.

Holländska Bellmann visade också upp en hybridmotor, Aquapella hybride, som du sätter direkt på propelleraxeln. Motorn driver både fram båten och blir en generator som laddar upp batterierna som kickar
igång när du kör sakta. Två elmotorer från Bellmann, som var och en är liten nog att du kan hålla den i ena handen, ger samma effekt som en 40 hästars diesel (den kan du hålla i handen om du heter Aleksandr Karelin).

Tyvärr fanns inte 27-åringen Eric Westerberg, det svenska ljuset i uppfinnartunneln, på plats i Düsseldorf. På två år snickrade han ihop en egen ubåt i garaget hemma i Umeå och skapade rubriker över hela världen när den sjösattes förra året.
Brunswick, som bland annat äger Sea Ray, Bayliner och Mercury, omsatte fem och en halv m i l j a r d e r d o l l a r 2006. Och om inte ens de kan prångla ut en spännande uppfinning som får folks fantasi i spinn och som ger båtvärlden nytt liv bortom alcantaraläder och teakdurk, är det dags att hitta på något.
Kanske göra Eric Westerberg till ny vd?

Ibland går det inte som man har tänkt sig. Ibland går det åt helvete.
Trollkarlen Bingo, klädd i en fläckad slängkappa med luggad hög hatt över öronen, knäböjer på scenen, lägger huvudet i händerna och gråter. Över publiken regnar blod och fjädrar. Ibland går det fel, eller i alla fall inte som man har tänkt sig.

Ta till exempel senaste gången jag och Anders Jelving testade båt, den Chaparral 275 SSi som du kan läsa om på sidan 30. Platsen är Lidingö utanför Stockholm, vädret kallt och klart och jag gör mig beredd att filma. Vanligtvis har jag med mig en liten, vattentät videokamera som jag kan hålla i en hand, men den här gången ska vi testa en fläskig bjässe som jag är tvungen att hålla med båda händerna.
Och för att överhuvud taget kunna se vad jag filmar måste jag titta in i ett okular, till skillnad från den lilla kameran där jag kan titta på en utvikbar skärm. Det betyder att jag inte ser vad som händer utanför kameran, och jag har ingen hand över till att hålla fast mig. Anders Jelving, ska tilläggas, är en jävel på att köra båt. Han gör allt för att den arma Chaparralen ska studsa i sjön, tappa greppet och visa vad den går för. Chaparral 275 SSi gör 47 knop (47,5 knop med en passagerare) och det är som att sätta sig i en cabriolet utan säkerhetsbälten och bränna rakt ut på en frusen potatisåker i 90 kilometer i timmen.
Då vill man gärna hålla i sig.

Han har en nackdel också, den gode Anders. Varningarna kommer alltid sekunden e f t e r att han har gjort en Evel Knievel- sväng.
Jag sitter bakom Anders, på en glatt soffa av konstläder, med ögat i kamerans okular och tror att jag befinner mig långt från havet och 47 knop.
Det gör ont att inte vara beredd i en båt.
Samtidigt som Anders svänger 90 grader kommer orden:
– Håll i dig!

Iklädd mitt hala Gore-Texställ, sittande på det ännu halare konstlädret, förvandlas mitt arsle till en smörklick i en traktörpanna. Jag far in i sidan av båten likt Kenny Bräck dunkade in i väggen på Texas Motor Speedway år 2003.
Svimmar.
Vaknar efter några sekunder, skrattar och undrar var jag är.

Det blev inte som jag tänkt mig. Men filmsnutten var bra, och det viktiga är att publiken får bra underhållning. Det tyckte inte trollkarlen Bingo, trots att publiken älskade hans show. Bingo avslutar alltid sin fem minuter långa föreställning med att kasta upp
en duva i luften som sedan flaxar runt i lokalen innan den landar på hans trötta top-hat. Bingo tar tag i duvan och kastar den rakt upp i takfläkten. Succé!

Baren i Chattanooga, Tennessee är fylld till brädden med 400 ölstinna amerikaner som skrattar så att ölet sputar, någon ramlar av stolen och de flesta kämpar för att få luft. Mitt på scenen, i ett regn av fjädrar, har Bingo knäat. Han bölar fram:
– Sluta skratta, ni är vidriga!
Publiken tror att det också är en del av showen och de skrattar ännu mer.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, och ibland går det åt helvete. Men det viktiga är att någon uppskattar det man gör. Alltså: du får gärna skratta åt mig, surfa bara in på maringuiden och leta upp filmen med Chaparral 275 SSi.
Jag bjuder på det.

Paul Bogatir
Chefredaktör

Tyck till om ledaren! Kommentera här nedan eller maila.