Gå till innehåll
fredag 29 mars 2024
utsegla

Kan man kalla kanalfarare sjöman?

Rekommendera Poster

Min sista tid med ”gamla” Hawila, gick vi på Göta kanal med salpeter från Heröya vid Porsgrunn. Det var efter lumpen i flottan som eldare. Jag hade då sällskap med Ingela och hade ständig hemlängtan. Men det var ändå mysigt med kanalen. Vi blev bra på att slussa fast vi bara var två man ombord. Pappa var en teknisk och praktisk lagd man. Och han ordnade med en fast akterända som jag skötte från land. Det blev en del spring för mig. Och det var skoj en gång när vi väntade på tur till en sluss och en ville gå före oss.Vi nekade en tankbåt som ville gå före för han trodde vi skulle hindra honom. Vi körde naturligtvis ifrån honom. Han kom ikapp oss långt ute på Vänern.

Jag ringde så fort jag kom åt på kvällarna hem till ”mi fästemö” Ingela, som också längtade. Det blev att spara alla tioöringar som jag kom över till att ringa med. Senare visade det sig att jag hade fått ett beteende att aldrig göra av med tioöringar. Och detta slutade med att min plånbok översvämmades av just tioöringar, fast jag då inte hade behov för dem. Skoj i kanalen var också när vi träffade på andra kanalfarare som t.ex. Kållansöbor, som var tvungna att ”sluta” sina laster under vintern. Detta för att försäkra sig om att få komma hem då och då under seglingssäsongen. Vi däremot väntade med is i magen till efterfrågan ökade och fick ofta 33:- per ton. Medan Vänerskutorna körde vid sidan om oss med 28:- per ton. Vi hade om vi inte fått lasterna tagit frakter till Öresunshamnar och tjänat nästan lika bra som vid kanalresorna.

Vi gjorde så ibland. Och då kunde vi ha Lervaror från Höganäs på returen. Eller aluminiumsulfat från kopparverket syd om Helsingborg. Även suferfosfat gödning från Landskrona till Göteborg var vanligt. Men i Gbg var vi tvungna att ha stuveriarbetare som kostade mycket och stal stora delar av vår förtjänst.

I Vättern eller kanalhamnarna Lossade vi med egen besättning. Det ofta tog ett par dagar med att få iland 110 ton. Bönderna kom till kajkanten med traktor och dragkärra, som vi landade hiven på. Sådana dagar var det jobbigt att bara vara två man ombord. Spring mellan lastrum och winsch gjorde mig mör på kvällen. Och ingen vila heller med alla slussar på återresan.

En sommar hade vi med kusin Bertil 13 år, som hade sommarlov. En tidig morgon när vi skulle slussa ner, kollar jag hur det går för Bertil, som hade att stänga porten akter om Hawila. Jag går sömndrucken utmed slusskajen och kollar akteröver. Plötsligt befinner jag mig under vattnet framme vid Hawilas Babords bog. Jag hade gått ut i uttaget för slussporten i kajkanten. Jag slog mig inte utan tog mig upp, inhöljd med gröna sjöväxter som samlats i slussen under natten. Öppnar vattnet i slussporten så vi slussas ner. Hoppar sedan ombord via vanter och byter om lagom till att vi skall köra ut ur slussen. Vi använde inte förtöjning vid ner slussning. När Bertil stängt om oss i nya slussen så öppnar jag vattenluckorna i den. Ingen hade sett att jag varit i slussen. Det fick jag veta när jag kollade med de andra. En syster med kompis var med också på den resan.

Kanske blev kläderna befriade från en del svett. Och jag hade vaknat på riktigt.

När vi kom hem till Hönö fanns bara ett att göra:

Jag satte jag mig i PV:n ock körde till Tvärskedet, dit Ingela och föräldrar och bror hade flyttat. De hade först bott på Lars Kaggsgatan vid Bellevue.

Många gånger hände det att jag var så trött att jag skulle försöka åka hem en färja tidigare, men ofta blev stopp i deras vardagsrum. Eller kanske var det för svårt att skiljas? Det blev alltid sista färjan 02.05.

PV:n var av 1956 års modell och avgassystemet läckte. Jag steg nog i aktning hos blivande svärfar Bertil, när jag frågade om han hade en kaffeburk, plåtsax och järntråd och det hade han. Jag virade plåt om den trasiga ljuddämparen och säkrade med järntråd. Nu behövde inte Gillströms skämmas för mig när jag startade mina rekordsnabba hemresor på nätterna. På färjan lade jag mig i baksätet och somnade bums.

En gång vaknade jag i panik och började leta efter broms och ratt i baksätet i tron att jag somnat under körning. Lyckligtvis var det sjögången som väckt mig på den lilla 12-bilafärjan, som rullade för en sydlig kuling.

En annan gång 1963 vid färjeläget på Öckerö, kom en färjkarl och knackade på bilrutan och frågade om jag ville åka med tillbaka till Hisingen, men jag avböjde yrvaket och körde iland.

post-10024031-1394237779,8281_thumb.jpg

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Kul att läsa din historia!

Jag tycker ibland att jag är uppfödd på sjön men du slår mig med hästlängder eftersom jag bara var på sjön på sommarloven och oftast bara i mycket små båtar.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Gäst MaxSchmeling

Tack för härlig berättelse och cool bild. Riktigt kul att läsa!

 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Skapa ett konto på maringuiden.se. Det är lätt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Medlem på maringuiden.se? Logga in här.

Logga in nu

×
×
  • Skapa nytt...